Amnestys nygamla Gazarapport avfärdades redan i februari

SUMMERING

Amnestys rapport (pdf) om Hamaskriget från Gaza, som medierna rapporterade om under torsdagen, är gammal. Materialet sammanfattades redan i en förhandsrapport den 23 februari, några veckor efter att kriget upphörde, och kommenterades av oss här. Den efterföljdes av en israelisk utredning som, till skillnad från Amnesty, presenterade namn- och ID-listor på över 200 sidor över alla som avlidit i striderna. 75 % visade sig vara terrorister, enligt utredningen.

Metodologin som användes i Amnestys undersökning innan Israels utredning var färdig framgår nu tydligare, och väcker tyvärr frågor om organisationens tillförlitlighet, men vi vill här redovisa hur Amnesty resonerar så att var och en själv kan bilda sig en uppfattning. Amnesty gör förvisso inget anspråk på att sitta inne med fakta i sin rapport, som vi har läst i sin helhet. Det framgår på s. 95, där organisationen skriver att det krävs en “opartisk” utredning för att komma fram till vad som hände, gärna med hälp av FN:s “Människorättsråd”, som just nu leds av bl.a. Iran, Libyen, Pakistan och Sudan. Följande svagheter i rapporten gör Amnestys teorier problematiska (nedanför summeringen följer en mer detaljerad genomgång med sidhänvisningar):

- Amnesty har inte kunnat dokumentera Hamas krigföring mer än på vad som ryms på 12 av rapportens 117 sidor, som till 90 procent alltså utgör en granskning endast av Israels insatser.

- Rapporten fokuserar endast på vad Amnesty kallar ”22-dagarskonflikten” under december-januari, vilket innebär att Hamas raketbombardemang mot 1 miljon israeler i byar, städer, skolor och daghem under 8 år med 10 000 missiler, förbigås helt och hållet, trots att det var detta som utlöste kriget. Hamas folkrättsvidriga kidnappning av Gilad Shalit inne i Israel, som suttit tillfångatagen i Gaza i tre år och som ledde till att blockaden mot det Hamasstyrda området förstärktes, nämns endast i en fotnot (!) i hela rapporten.

- Alla uppgifter om antalet dödade i Gaza baseras på obekräftade påståenden från palestinier, lokala NGO:s och det Hamasstyrda så kallade “Hälsoministeriet” i Gaza. Amnesty ger inga egna siffror på antalet dödade civila, och erkänner att man inte “haft tid eller resurser” att bekräfta de palestinska påståendena. Likafullt återges de palestinska anklagelserna i sin helhet, sida upp och sida ned, helt okritiskt. Israel har gjort en egen utredning och, till skillnad från Amnesty, publicerat en 200-sidig namnlista med ID-nummer som anger att 75 % av de döda i Gaza var terrorister.

- Hela Amnestyrapporten är uppbyggd enligt logiken att endast det som Amnestys team själva kunnat bevittna i efterhand, eller får höra av palestinier, kan ha existerat. Det som inte teamet ser i efterhand, eller som inte bekräftats i palestinska berättelser, har antagligen inte ägt rum, tycks organisationen resonera.

- Amnesty, som inte befann sig i Gaza under själva kriget, kommenterar alla israeliska uppgifter med att Amnesty “inte kunnat bekräfta” det, eller inte fått det “bekräftat” av sina palestinska källor, precis som om det skulle vara ett mått på något annat än Amnestys bristfälliga metodik. Däremot återges alla palestinska anklagelser mot Israel baserat på utsagor från invånarna i det Hamasstyrda Gaza, utan att Amnesty beklagar att ingenting av påståendena kunnat bekräftas. Om någon som av palestinier beskrivits som civilperson träffats av beskjutning, nöjer sig Amnesty med att palestinska vittnen påstår att inga stridande terrorister fanns i närheten, vilket skulle ha kunnat förklara den förlupna kulan. Israeliska uppgifter som pekar på motsatsen avfärdas med att Amnesty, flera veckor efter händelsen, inte “sett bevis på det”. Det förklaras inte i rapporten hur Israel skulle kunna ge sådana “bevis” från stridsfältet till Amnesty flera veckor efter kriget.

- Amnesty fördömer visserligen de palestinska “krigsförbrytelserna” i anfallen mot israeler. Men faktumet, som även Amnesty erkänner, att Hamas opererar i tätbebyggelse, utsätter civilbefolkningen för direkt fara, förvarar vapen och upprättar raketavfyrningsramper i bostadsområden tillskrivs vad Amnesty kallar den palestinska “vapenkulturen” (!). Och i en nästan ofattbar och direkt diskvalificerande jämförelse med den islamistiska terrorgruppen framhåller Amnesty, som någon slags parallell, att huvudkontoret för staten Israels armé ligger i det “tätbebyggda Tel Aviv” (!!).

Iranier: “Hamas hjälper mullaregimen att slå ned protesterna”

“PALESTINSKA ISLAMISTSTYRKOR I TEHERAN MISSHANDLAR DEMONSTRANTERNA”

(Uppdaterad 18/6 kl. 12.00 med fler uppgifter om Hamas)

Hamasledaren och Ahmadinejad

I ett exklusivt reportage från Teheran av Sabina Amidi som publicerats i Jerusalem Post, citeras anonyma iranska demonstranter som uppger att styrkor från palestinska Hamas deltar i det brutala krossandet av protesterna mot regimen. Uppdatering: Via bloggen Copyriot kommer fler vittnesmål från Iran angående Hamas.

Det är omöjligt att verifiera demonstranternas utsagor, men palestinska Hamas är en iranstödd terrorgrupp, vars celler från Västbanken utbildas och tränas i Iran. Hamas i Gaza erhåller mångmiljonbelopp och insmugglade vapen från den islamiska regimen i Teheran. När Ahmadinejad utropades till segrare i det iranska “valet” välkomnades valresultatet av Hamas i Gaza, som gratulerade honom och den “iranska demokratin”.

Sabina Amidi intervjuar demonstranter i Teheran som hävdar att styrkor från palestinska Hamas deltar i kväsandet av protesterna, i vilka flera demonstranter dödats, skadats och gripits:

“Den viktigaste saken som jag tror att människor utanför Iran borde känna till”, fortsatte den unge mannen, “är att palestinska styrkor deltar i de här oroligheterna”.

Även en annan demonstrant, som talade medan han höll en kökskniv i ena handen och en sten i den andra, nämnde Hamas närvaro i Teheran. “I måndags”, sade han, “fick min bror flera revben slagna av de där palestinska odjuren. Att de tar våra pengar är tydligen inte tillräckligt, de vill ha vårt blod också”. [...] “Fråga vem som helst. De kommer att berätta samma sak. De [palestinska extremisterna] är ute och slår ned iranier på gatorna”. 

Läs reportaget i sin helhet: “Hamas helping Iran crush dissent”

Araberna kräver palestinsk stat men vill inte erkänna judisk stat

“Vi arabstater kräver en palestinsk stat, men vi vill däremot inte erkänna en judisk stat”. Så kan arabvärldens och palestiniernas svar på Benyamin Netanyahus tal i söndags sammanfattas. Denna vägran, oavsett var Israels gränser ligger, utgör grunden till Mellanöstenkonflikten. Gällande demilitarisering är motståndet mindre. Inte mindre än 27 stater i världen - inkl. sex i Europa - är demilitariserade. Angående bosättningar noteras Israels stopp för nya och utvidgade bosättningar i enlighet med Färdplanen och Obamas krav, och endast naturlig tillväxt innanför redan existerande städer tillåts. Talet går att se med engelsk tolkning här och läsas här.

Mahmoud Abbas, palestinsk president

PALESTINIERNA OCH ARABVÄRLDEN SLÄPPER MASKEN

Efter att Benyamin Netanyahu på söndagen gick president Barack Obama och arabvärlden till mötes gällande skapandet av en palestinsk stat och ett stopp för nya bosättningar och utvidgningar, har palestinierna och arabvärlden släppt masken. Samtidigt som de kräver en palestinsk stat fortsätter de att vägra att erkänna Israel som nationalstat för det judiska folket, oavsett gränser. Detta trots att de själva är definierade som just arabiska stater och ibland också islamiska stater, och har stora egna minoritetsgrupper såsom kurder, berber, druser, kaldéer, turkmener, maroniter m.fl. (se nedan).

Denna historiska arabiska vägran att erkänna och försöken att krossa andra folks nationella rättigheter och endast propsa på sina egna, är grunden till den arabisk-israeliska konflikten och till de utplåningskrig som arabvärlden har utkämpat mot Israel. För många vanliga araber vore det kanske inget problem att erkänna Israel, men de arabiska och palestinska regimerna är rädda för repressalier från islamiska fanatiker och terrorister som förespråkar evigt krig. Men att erkänna och respektera varandras nationer i den slutliga överenskommelsen utgör själva grunden för fred. Palestiniernas och arabstaternas vägran är ett tragiskt hyckleri som framgår nedan.

På bloggen Elder of Ziyon kan man läsa utdrag ur arabländernas och “Palestinas” grundlagar. Här är några exempel:

Jordaniens grundlag:

Article 1
The Hashemite Kingdom of Jordan is an independent sovereign Arab State. It is indivisible and inalienable and no part of it may be ceded. The people of Jordan form a part of the Arab Nation, and its system of government is parliamentary with a hereditary monarchy.
Article 2
Islam is the religion of the State and Arabic is its official language.

Egyptens grundlag:

Art.1*: The Arab Republic of Egypt is a Socialist Democratic State based on the alliance of the working forces of the people. The Egyptian people are part of the Arab Nation and work for the realization of its comprehensive unity.
Art.2*: Islam is the Religion of the State. Arabic is its official language, and the principal source of legislation is Islamic Jurisprudence (Sharia).

 “Palestinas” grundlag:

ARTICLE 1

Palestine is part of the large Arab World, and the Palestinian people are part of the Arab Nation. Arab Unity is an objective which the Palestinian People shall work to achieve.

Gaymetropolen Tel Aviv – en kärleksförklaring

Idag har vi nöjet att presentera en gästbloggare, Kim Milrell. Nyligen hemkommen från Israel skriver han en kärleksförklaring till toleransens högborg, Tel Aviv.

Strandpromenaden i Tel Aviv.

Netanyahu går Obama till mötes. Bollen ligger nu hos palestinierna

VILL SKAPA EN PALESTINSK STAT NÄR ARABERNA ERKÄNT DEN JUDISKA STATEN

Israels premiärminister Benyamin Netanyahu höll ett avgörande linjetal på söndagskvällen, som en uppföljare till president Barack Obamas tal till den muslimska världen i Kairo den 4 juni. Det går att se här med engelsk tolkning. Utskrift här.

Netanyahu stakade ut den israeliska regeringens strategi för fred, och gick i ett historiskt tal Obama till mötes om bl.a. skapandet av en framtida demilitariserad palestinsk stat, vilket är en revolutionerande utveckling för Likud. Han sade också att inga nya bosättningar eller utvidgningar av bosättningar ska göras. Israels premiärminister vädjade också till hela arabvärlden att inleda fredsförhandlingar, och sade sig vara beredd att förutsättningslöst träffa dem och förhandla var som helst, i Damaskus, i Kairo, i Amman, i Beirut, i Riyadh, eller hemma i Jerusalem. Bollen ligger nu åter hos arabvärlden samt hos palestinierna, som är splittrade mellan Fatah och Ahmadinejads Hamas.

I talet nämnde premiärministern att Israel är det judiska folkets nationalstat. Det är det judiska folkets hem, från vilket det aldrig frivilligt skickats i exil. Israel hämtar inte sin legitimitet i Förintelsen, som somliga tycks tro, utan i faktumet att det är i hemlandet Israel som det judiska folket föddes och alltid har levt sedan millenium. Netanyahu påminde om att det är den arabiska och islamiska vägran att acceptera detta faktum i nästan hundra år som är själva roten till konflikten. Förföljelserna och pogromerna som under sekler kulminerade i Förintelsen kunde bara ske därför att en stor del av det judiska folket levde som en förföljd och diskriminerad minoritet i exil, utan tillgång till sitt hemland i Israel.

När Israel har accepterats av de palestinska araberna som det judiska folkets hemland ska Israel stödja skapandet av en palestinsk-arabisk stat som hemland för de palestinska araber som bor i hjärtat av det judiska folkets hem, sade Netanyahu. Han beklagade dock att ”inte ens moderata palestinier” har accepterat Israel som det judiska folkets stat, med anspelning på president Mahmoud Abbas, som hittills vägrat göra det. Redan FN:s delningsplan 1947 förespråkade en judisk stat och en arabisk stat, vilket judarna accepterade och araberna förkastade. Istället startade de ett utplåningskrig mot judarna, och fördrev dem från stora delar av Jerusalem, från Judéen-Samarien, från Negev och från Gaza, samt från arabländerna.

Obamas fredsplan motsägs av historien

Det händer mycket på den politiska fronten just nu. Än så länge är det osäkert vilken linje Obama och hans administration kommer att driva. Vi kommer därför presentera ett antal analyser och kommentarer som kretsar främst kring frågor som framtida statsbildningar och Västbanken. Först ut är Franz Cohns sammanfattning av Benny Morris senaste bok, One State, Two States – Resolving the Israel/Palestine Conflict. Texten har publicerats i Nya Wermlands-Tidningen och i Svensk Tidskrift.

Hur ska man rösta imorgon?

Zionistiska Federationen har sammanställt en enkät med frågor till riksdagspartiernas toppkandidater i valet till Europaparlamentet. Den ger god insikt i kandidaternas inställning i Mellanösternfrågor.

Ytterligare tre enkäter kan vara behjälpliga:

• Palestinagruppernas enkät
• European Coalition for Israels enkät
• Dick Erixons enkät (fråga 10)

SvD 2 3 4 DN 2 3 4 5 Newsmill 2 3 4 5 6 AB 2 3 4 5 6 Dagen

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Europaparlamentet, Dick Erixon, Palestinagrupperna, Zionistiska Federationen, European Coalition for Israel

Palestinierna: Vi har accepterat kvittning av land sedan länge

Palestiniernas chefsförhandlare, Ahmed Qureia, bekräftade i en lång Haaretz-intervju i förra veckan att både Yassir Arafat och efterträdaren Mahmoud Abbas för länge sedan har accepterat principen om kvittning av land (land swaps), som presenterades av Bill Clinton år 2000:

Vid Camp David, i Taba och med [Tzipi] Livni gick vi med på principen om kvittning av land.

Det är en israelisk eftergift som Clinton lyckats utverka, som innebär att Israel ska ge palestinierna av sin egen mark, i utbyte mot och motsvarade den yta av Västbanken som Israel behöver för sin och sina medborgares säkerhet, eller har andra ägaranspråk på (såsom bosättningar). Eftergiften enligt de så kallade Clinton-parametrarna görs trots att FN:s resolution 242 ger Israel rätt till nya “säkra” gränser helt på bekostnad av de besegrade aggressorerna i sexdagarskriget, dvs på en del av den omtvistade Västbanken (dvs utan något i utbyte). Det är därför palestinierna har tackat ja. Principen om kvittning av mark rapporteras sällan i svenska medier, där man istället låtsas att det skulle finnas “gränser” mellan Israel och Västbanken.

VÄSTBANKEN HAR INGA DEFINIERADE GRÄNSER

Inom den svenska palestinavänstern och dess representanter i medierna är ovanstående koncept oftast okända, eftersom det saknas juridisk och historisk kunskap (och intresse) i dessa grupper. Många högljudda palestinaanhängare i Sverige tror exempelvis fortfarande att det har funnits något som heter “1967-års gränser” och någon definition på vad som skulle vara “palestinsk mark” (de har alltså inte läst vapenstilleståndsavtalen från 1949, art. VI, §§ 8 & 9 som säger att vapenstilleståndslinjerna inte är några “gränser”, utan att dessa ska förhandlas fram). De är också som regel ovetandes om den israeliska eftergiften om kvittning av land, eller att resolution 242 tillerkänner Israel nya säkra gränser på Västbanken även utan kvittning.

Medietystnad när israeliska regeringen stoppar lojalitetslag

I söndags röstade den israeliska regeringen nej till lagförslaget om att israeliska medborgare ska svära en trohetsed. Alla partier i högerkoalitionen, förutom initiativtagaren Yisrael Beiteinu (Israel är vårt hem), röstade ned lagförslaget.

Svenska medier har rapporterat intensivt om lagförslaget under de senaste veckorna, men har valt att inte säga ett pip om att förslaget har röstats bort med överväldigande majoritet. Finlands nyhetsbyrå har, i likhet med andra internationella medier, skrivit om saken på svenska här.

F d PLO-krypskytt kommer till Judiska Församlingen i Göteborg

Med start idag turnerar Tass Saada, tidigare krypskytt i Arafats sold, runt i Sverige för att tala om sin bok “Jag stred för Arafat“, som lanserades på svenska i december. Enligt en pressrelease från Gospel Media ser hans reseschema ut på följande vis: