DOKUMENTATION i ärendet Journalistresa till Jerusalem och Västbanken innehållande anmälan från Oded Meiri, FiM, svar från Journalistförbundet m.m.
Svenska Journalistförbundet
Justus Bennet
Sekreterare i YEN
Box 1116 111 81 Stockholm
justus.bennet@sjf.se
Beträffande YrkesEtiska Nämndens behandling av anmälan mot Gert Gelotte och stipendiet från Svenska kyrkan
Inledning
I denna inlaga analyseras en grupp journalisters agerande i samband med att de tog emot diskutabla ”stipendier”. Jag ber att ni prövar om de fungerat som opartiska journalister när de deltagit i betalda och styrda resor, närmast av propagandanatur, för att sedan publicera artiklar etc i anslutning till vad arrangören hoppades att de skulle skriva.
Under en kort period i november och december förra året publicerades åtta antiisraeliska artiklar. Artiklarna hade samma tema och författarna hänvisade till en resa på Västbanken. När undertecknad började undersöka sambandet upptäckte jag att de tre aktuella författarna hade deltagit i en fem dagars resa till Jerusalem och Västbanken. Resan hade organiserats av Svenska Kyrkan och Diakonia. Dessa båda har sedan länge bedrivit en bitvis hätsk kampanj emot staten Israels försvarspolitik. De artiklar som nämnts ovan passade mycket väl in i det mönster som dessa kampanjer redan hade format.
Till min förvåning upptäckte jag att sju av de sammanlagt tio journalister som deltog i resan hade fått denna komplett betalad genom ett s.k. stipendium. Kyrkan betalade alltså både resa och uppehälle – uppskattningsvis 10 000 – 15 000 kr per stipendiat. Journalisterna deltog i en detaljplanerad resa (se schema nedan) där de fick träffa människor och representanter för de organisationer som kyrkan hade valt ut samt blev guidade av kyrkans samarbetspartners till de platser som kyrkan bestämde.
Enligt Svenska kyrkan är det tredje gången som en sådan resa arrangeras. Kyrkan avser att organisera en resa även i år.
Vid en debatt i närradio med en av stipendiaterna, Gert Gelotte, bl a om det lämpliga i att ta emot stipendier av detta slag försvarade sig denne med att sådana stipendier är vanliga. Som professionell journalist fann han därför inte något märkvärdigt i just denna resa. Detta oroande synsätt gör det ytterligare angeläget att den etiska nämnden prövar gränserna för detta slag av samarbete med utanförstående finansiärer.
Svenska kyrkan
För att förstå problemet måste man känna till att Svenska Kyrkan och Diakonia har bedrivit en allt mer antiisraelisk verksamhet sedan många år. Några exempel kan ges:
Svenska kyrkan har tillsammans med flera frikyrkor gått ut med upprop att människor skall bojkotta israeliska varor. Mest känd är den s.k. HOPP-kampanjen som nyligen avslutades utan större framgång. Målet var att man ville tvinga Israel att avträda både Västbanken och Gaza utan arabisk motprestation. Vanliga konsumenter skulle undvika Jaffa-apelsiner och annan frukt som producerats av bosättare på s.k. palestinskt område. Hela kampanjen misslyckades eftersom det inte gick att se i affärerna vilka apelsiner som odlats av bosättare. (Israel avträdde senare Gaza av eget beslut. Detta gav dock inte på minsta vis upphov till de effekter av tacksamhet och fred som kyrkan hade förutspått.)
.
- På förra årets Bok & Biblioteksmässa fanns det allt som allt fem antiisraeliska föredrag. Två av dessa stod Svenska Kyrkan för. I det ena intervjuades den kände israelhataren Jan Guillou av ärkebiskopen. Guillou upprepade sina teorier om att Israel är en terroriststat utan att bli emotsagd av ärkebiskopen. Kyrkan hade vid samma mässa inga föredrag där man kunde visa någon förståelse för Israels situation – att exempelvis både PLO och Hamas enligt sina stadgar har som mål att utplåna Israel som stat.
- Sveriges kristna råd, där Svenska kyrkan har stort inflytande, driver ett s.k. följeslagarprogram. Frivilliga svenska män och kvinnor stationeras i Västbanken (tidigare även Gaza) för att följa palestinier och tjäna som mänskliga sköldar samt rapportera om israeliska övergrepp. Programmet kostar flera millioner kronor. När deltagarna kommer tillbaka till Sverige engagerar de sig i en välorganiserad propaganda i tidningar, föredrag och seminarier där endast Israel kritiseras.
- Kyrkan har inga liknande program för följeslagare eller för journalister till andra, jämförbara konfliktområden trots att det finns många att välja på. Det är visserligen svårt att ta sig till Tjetjenien men det är inte omöjligt. Inbördeskriget i Alger på 1990-talet anses ha skördat 100 000 människoliv. Ännu fler har dött i Darfur. Kyrkans resor till Rumänien och Brasilien kan inte jämföras med den nu aktuella resan för journalister.
- Förre ärkebiskopen KG Hammar deltog i flera upprop tillsammans med grupper ur extremvänstern i Sverige och med Palestina-grupperna. De uppmanade inte bara till bojkott av israeliska varor utan man ville också pressa EU att bryta sitt handelsavtal med Israel. Hammar menade att han gjorde detta som privatperson, men givetvis var han inte omedveten om sin ställning när han gjorde det. Och inom kyrkan hördes endast lama kommentarer.
- Den nye ärkebiskopen har hållit traditionen vid liv genom att skriva till regeringen och uppmana den till kraftfulla åtgärder mot Israel.
Slutsatsen är att Kyrkan är mycket engagerad i konflikten, dock enbart på palestiniernas sida och har ett starkt intresse av att sprida sitt budskap i massmedia. En metod för att nå detta mål består i att man bjuder journalister i etablerade massmedier på välregisserade resor till området. Eftersom kyrkan bara bjuder journalister måste meningen vara att dessa efteråt skall tacka genom att använda sin massmediala plattform för att sprida kyrkans budskap.
Annonsen i tidningen Journalisten.
Målgrupp: Enbart journalister
Journalistresa
Jerusalem och Västbanken
Svenska kyrkan inbjuder till en journalistresa till Jerusalem och Västbanken 15 – 20 oktober. Under veckan möter vi företrädare för både israeliska och palestinska organisationer som arbetar för fred och rättvisa.
En vecka med föreläsningar, studiebesök och samtal. Det finns möjlighet att få resestipendium för den som önskar.
För mer information och anmälan
pressekreterare Thomas Ekelund,
018-16 96 93
thomas.ekelund@svenskakyrkan.se
senast den 17 augusti
Svenska kyrkan
Påstående
Inbjudan i annonsen ovan gäller som synes endast för folk i massmedia. Kyrkan lovar också att alla kostnader för resan skall betalas av researrangören om deltagarna så vill.
Journalisternas agerande medför att de
- tog emot otillbörlig gåva. Resan och uppehället representerar ett värde på ca 10 000 till 15 000 kr. Stipendier är dessutom befriade från skatter och arbetsgivareavgifter.
- gjorde avsteg från journalisternas etikregler att inte acceptera uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån som kan misstänkliggöra journalistens ställning som fri och självständig journalist.
- gjorde avsteg från arbetsgivarens etikpolicy att aldrig delta i resor som betalas av researrangörerna. Eftersom Gert Gelotte arbetar på GP kan vi hämta ett exempel från GP:s etikbibel:
”Vi accepterar exempelvis inte bjudresor över huvud taget. Det betyder
inte att vi avstår från erbjudanden att följa med på resor om vi bedömer
att de är journalistiskt motiverade – men vi betalar då för oss. Detta
gäller oavsett om det är ett privatföretag, en myndighet eller en stat
som inbjuder….”
Yrkandet
Massmedias roll i samhället är mycket viktig. Massmedias bevakning av statsmakterna, samhällsfunktioner och deras funktion som opinionsbildare är helt nödvändig i demokratin. Journalistkåren som grupp har avgörande inflyttande över massmedia. Det är mycket viktigt att den etiska nivån inom kåren är hög.
Fallet som redovisas här är ett exempel på hur ett tungt samhällsinstitut försöker med otillbörliga medel smyga in sitt budskap.
Stipendier används av kyrkan för att bekosta journalisternas resa och uppehälle. Stipendier är till för att ge obemedlade människor möjligheter att förbättra sina villkor i samband med studier, forskning, utövning av ideell verksamhet m m. Journalisterna är i det aktuella fallet inte obemedlade, än mindre är de företag där de arbetar.
Det är viktigt att journalisternas Yrkesetiska nämnd analyserar det anmälda exemplet för att bevakning av de etiska reglerna skall öka.
Jag yrkar på
- att denna typ av betalning för resor skall bedömas som olämplig och oetisk.
- att de betalda journalisternas deltagande i denna resa skall proklameras som oetisk utifrån gällande etikregler. Förbundet anmodas alltså att bedöma detta som likvärdigt med tagande av muta. Om så inte anses vara fallet bör man skriva om de etiska reglerna och offentliggöra förändringen så att inte en godtrogen allmänhet kan förvänta sig ens ett försök till objektivitet.
- att journalistkåren skall informeras om att liknande fall är oetiska och anmodas att iaktta de regler som gäller.
Göteborg den XX januari 2008
Oded Meiri
Hallongången
Supplement
Deltagande journalister
Tom Alandh, dokumentärfilmare på SVT; Marie Jeanette Löfgren, producent och reporter på P1; Veronica Lilja, Utbildningsradion; Gert Gelotte, ledarskribent på GP; Peter Lindgren, programledare på TV 4; Tona Ishaq, reporter på P3 Nyheter; Pontus Mattson, inrikeschef på ekot; Roland Zuiderfeld, reporter på kulturnyheterna SVT; Grim Berglund, producent på TV 8; Karin Bernspång Alfredsson, Nattchef på Västerbottenskuriren.
Tre av dem som fick stipendier, (Tom Alandh, Gert Gelotte och Karin Bernspång) skrev antiisraeliska artiklar direkt när de kom tillbaka från resan. Övriga journalisters insatser är obekanta för anmälaren. Jag har inte letat efter eventuella andra artiklar eller program som andra journalister skrev eller gjorde.
Resans program
Som framgår av programmet nedan var resan planlagd i detalj. Journalisterna kunde inte fritt välja resmål eller vilka människor som de skulle träffa.
Jag kan dessutom bevisa att större delen av de israeler som journalisterna träffade bara representerar marginella grupper i Israel. De finns oftast på den politiska vänsterkanten och de samarbetar med palestinierna i kampen mot Israel. Rabbiner för mänskliga rättigheter är en sådan mycket marginell grupp vars ordförande var PLO:s rådgivare vid FN:s konferens för mänskliga rättigheter i Durban ( Sydafrika) då Israel som enda land i världen stämplades som rasistiskt.
Under hela resan träffade man en enda representant. för Israels regering och endast under 30 min. Man hann väl inte mer än att skaka hand och lystna på kort föredrag. .
Political Landscapes and Religious Interaction
in Israel and the Palestinian Territories
A Course for Swedish Journalists
15th – 20th of October 2007
arranged by Swedish Theological Institute
Date Time PROGRAM CONTACTS
Mon.15 Oct 12:0014:3017:0018:3019:00 Arrival at Ben Gurion, transfer to STICoffee, tea, fruits and cakes at STIWelcome and introduction of the program at STIJerusalem between two worldsDinner at STI with the Swedish Consul General, Nils Eliasson and Bishop Munib Younan
Tues Topics: Jerusalem divided
16 Oct 07:3008:3011:0012:3014:0014:3016:0016:3019:30 Breakfast at STI Field tour of separation wall and settlements in Jerusalem with ICAHD Briefing on the humanitarian conditions in the OPT at OCHALunch Augusta Victoria Hospital,Departure by bus to Dung GateTo Western wall, and walk through the Old City Departure to SCSCIsraeli Government Press Office, Daniel Seaman Buffet-dinner at STI with local Swedish Journalists and some other guests.(Stuart Schoffman, D. Kuttab)Hanna Siniora, Akiva Eldar)
Wed Topic: Holy land and Ideology Håkan
17 Oct 07:1508:0009:3012:0013:3016:0016:3018:30 Breakfast at STIDeparture to Hebron (with EAPPI representative)Briefing with CPT representatives discussion and guided tour of HebronLunch at TIPH-headquarters and representativesVisit to the West Bank Jewish settlement-block of Tekoa and meeting some of the settlers, (possible Meeting with Rabbi Froman)Departure to BethlehemVisit the Nativity ChurchDinner at the Tent Restaurant, Beit Sahour/ Shepherd’s Field
Thur Topic: Larger than conflict
18 Oct 07:3009:0011:0013:0014:0015:3016.3018:3020:00 Breakfast at STIVisit to Muqata Lecture on The Palestinian Movement – from Secular to Religious – Fatah and Hamas, Salim Tamari Lunch at DarnaMeeting with Amira HassDeparture to JerusalemLecture By Sarah- IHL at Diakonia Panel Discussion with different Israeli Peace Organizations: Breaking the Silence (Mikhael Manekin), Yesh Gvul (Eyal Haneuveni), Peace Now (Noa Epstein), Rabbis for Human Rights (Arik Ascherman) & Machsom Watch (Hana Barag), Coalition of Women for Peace (Adi Dagan) at STIDinner at Restaurant in west J-lem (Fuccacha?)
Fri. Topic: The People in between Hakan
19 Oct 07:1508:0009:0010:3014:0014:3017:0019:0021.00 Breakfast at STIDeparture to Abu Gosh Meet at the St. Joseph Church Benedictine Monastery Co-existence at what cost?Visit to Qualqiliya and Jayyous with EAPPIs Lunch-packages at EAPPIs house in JayyousDeparture to Jerusalem through the West Bank via Immanuel settlement –block and Tapucha and Kalandia checkpoints Back to STI for restCultural evening at ICB Departure to Jerusalem
Sat. Departure
20 Oct 11.0012.00 Breakfast at STITime for individual plans and appointmentsLunch Departure for Ben Gurion
Gert Gelotte krönikör
Krönika 13/11: Att mäta med samma mått
Jag räknar mig till Israels vänner. Israel har rätt att leva i fred bakom säkra och erkända gränser. Men skall det bli möjligt måste samma rätt gälla Palestina. Israel har ingen framtid som kolonialmakt. Därför är en resa på Västbanken djupt uppskakande, skriver GP:s Gert Gelotte i fjärde och sista delen av sin serie.
KOMMENTERA Är en slutgiltig fred möjlig?
Läsarnas kommentarer:
83 kommentarer
JERUSALEM: Om några veckor träffas förhoppningsvis Israels premiärminister Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas i Anapolis för att prata fred. Förhoppningsvis därför att så länge israeler och palestinier pratar med varandra är inte allt hopp om fred och försoning ute. Men ärligt talat är det svårt att se några skäl för optimism.
Medan det år ut och år in pratas vitt och brett om en tvåstatslösning med en självständig palestinsk stat koloniserar Israel Västbanken och inför ett apartheidsystem. Västbanken omfattar 22 procent av det gamla brittiska mandatet Palestina. Av dessa 22 procent är 10 procent i praktiken annekterat av Israel genom att barriären till största delen byggts på palestinskt område. Och sammanlagt är 40 procent av Västbanken förbjudet område för Palestinier.
I själv verket är det svårt att tala om Västbanken som en palestinsk enhet. Snarare rör det sig om en arkipelag av palestinska öar, kontrollerade av israeliska bosättningar, åtskilda av militärspärrar och vägar som endast får användas av israeliska bosättare. Parallellerna med det vita Sydafrikas försök att låsa in den svarta befolkningen i så kallade Bantustans är förfärande uppenbar.
Utan 1967 års gränser blir mötet i Anapolis bara inledningen till den amerikanska presidentvalskampanjen, säger professorn i sociologi Salim Tamari medan chefen för det palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem, dr Tawfiq Nasser, förväntar sig föga mer än ett “fototillfälle”.
Pessimismen på den palestinska sidan motsvaras av cynismen på den israeliska sidan.
- Om det inte blir någon överenskommelse kommer realiteterna att skapa en. Så tror jag det blir, säger en representant för den israeliska regeringen sedan han försäkrat sig om att inte bli citerad.
Realiteterna på marken talar entydigt mot en tvåstatslösning. I stället tycks Israel i praktisk politik sträva mot en enstatslösning där Israel behärskar hela Västbanken och där den palestinska befolkningen fördrivs i en långsam men obeveklig process av fattigdom och förtryck.
Ingenstans är utvecklingen i fel riktning tydligare än i Jerusalem. Öster om den gamla stadskärnan växer Ma’ale Adummim, en israelisk bosättning för 70 000 innevånare. Mellan Ma’ale Adummim och östra Jerusalem ligger området E1 som planeras för ytterligare bosättare. Förverkligas planen stängs området för palestinier. Den enda förbindelsen mellan södra och centrala Västbanken, öppen för palestinier, blir då en ny väg genom Juda öken öster om Ma’ale Adummim, genom israelisk militär spärrzon.
Denna utveckling borde främst förfära Israels vänner. Kanske kan Israel en tid fungera som ett vitt Sydafrika i Mellanöstern. Men hur länge? Fem år? Tio år?
- Israel kommer att kvävas, säger Salim Tamari. Och jag vet inte om han fruktar eller hoppas på en sådan lösning. Kanske både ock.
En tvåstatslösning förutsätter att Israel utrymmer Västbanken. Det kommer inte att ske om inte israelerna i gemen inser att alternativet är värre. Att utrymma Västbanken är förvisso ingen enkel uppgift. Israeliska regeringar är notoriskt svaga med små extremistiska bosättarpartier som vågmästare. Det krävs något alldeles extra för att en sådan regering skall ge sig på att tvångsförflytta en halv miljon bosättare där många anser sig ha Guds uppdrag att fördriva palestinierna.
Är det ens möjligt? Det är lätt att bli pessimist under en resa på Västbanken. Där ser det ut som om Israel koloniserat sig förbi the point of no return. Men optimism är en mänsklig plikt. De israeliska krafter som arbetar för fred behöver omvärldens hjälp. Den måste börja med att Västvärlden, USA och EU, mäter med samma mått åt palestinier som israeler.
Det går inte att fördöma palestinska terrordåd och samtidigt tolerera den lågintensiva terror som den israeliska regeringen låter gå ut över hela det palestinska folket. Det är inte rent spel att inleda en bojkott när Hamas vinner ett erkänt korrekt, demokratiskt val och samtidigt via FN finansiera den etniska rensningen av Västbanken. Israel skulle inte kunna beröva palestinierna deras försörjningsmöjligheter om inte FN kompenserade med pengar och matpaket.
Fred förutsätter rättvisa. Och rättvisa är att mäta med samma mått.
Krönika 12/11: Bakom en nio meter hög mur
Israel koloniserar Västbanken och överlåter åt FN att försörja palestinierna. Det är möjligen smart, men varför finansierar världssamfundet förtryck och plundring? frågar GP:s Gert Gelotte i den tredje av fyra artiklar om situationen på Västbanken.
QALQILIYA/JAYYUS: Barriären som byggs för att skilja Israel och israelerna från Västbanken och palestinierna motiveras med terrorhotet. Det är möjligt att den bidrar till att stoppa självmordsbombare, men huvudsyftet förefaller vara ett helt annat. I skydd av krav på säkerhet utvidgas Israel in på palestinskt område där palestinska bönder berövas sina försörjningsmöjligheter.
Barriären är ibland en betongmur, upp till nio meter hög, ibland en bred kalhuggen spärrzon med dubbla elektroniskt övervakade staket och en särskilt vidrig form av taggtråd – på goda grunder kallad rakbladstråd. Inga protester tycks hjälpa. Av planerade 780 km barriär var 409 km färdigbyggda, 66 km under byggnad och 304 km projekterade i september.
Vilka säkerhetsåtgärder israelerna anser sig behöva vidta på israeliskt område är naturligtvis deras ensak. Men 80 procent av barriären byggs inne på palestinskt område. 10,2 procent av Västbanken har hamnat mellan gränsen och barriären. I norr planeras barriären sträcka två långa fingrar med bosättningar djupt in på Västbanken. Öster om Jerusalem projekteras murar, staket och bosättningar som i praktiken klyver Västbanken i två delar.
En resa till den palestinska staden Qalqiliya med 35 000 innevånare, vid gränsen till Israel, är ingen självklarhet. Staden är helt omringad av murar och stängsel med två bevakade infarter. Vid huvudinfarten blir det stopp direkt. Minibussen jag färdas i har israeliska nummerskyltar och en ny lag förbjuder israeler att åka in i Qalqiliya. Ingen i bussen är israel, men de israeliska soldaterna tar chansen att trakassera oss.
Nåja, med hjälp av en lokal guide letar vi oss fram på en smal, nödtorftigt asfalterad byväg. Vid möten tvingas vi köra ut bland buskarna. Efter 45 minuter når vi den andra infarten – en smal tunnel under bosättarnas nya fina breda väg.
- Vi lever som kaniner, muttrar guiden och berättar att snart stängs huvudinfarten. Då blir byvägen och tunneln enda vägen in till Qalqiiliya – och ut.
Besöksförbudet för israeler kan förklaras med säkerhetsskäl. Israeler är inte populära i de här trakterna. Men den israeliska regeringen har också goda skäl att inte i onödan sprida kunskap om hur det ser ut i Qalqiliya. Här är barriären mot Israel ett nio meter högt betongmonster med vakttorn och kameror, krönt med ett elektriskt stängsel. Den gamla affärsgatan är nästan öde. Israelerna som tidigare köpte grönsaker här kan inte längre ta sig hit.
Det är svårt att se något annat syfte med den totala inringningen av Qalqiliya än att den israeliska regeringen vill tvinga bort befolkningen för att kunna utöka bosättarnas område.
Ett stycke utanför Qalqiliya ligger byn Jayyus. Olivodlingarna sträcker sig så långt ögat når. Men 75 procent av byns marker ligger på andra sidan barriären. För att få tillstånd att odla jorden måste bönderna kunna bevisa för de israeliska myndigheterna att de äger marken. Det är inte alltid så enkelt i ett land som på hundra år varit en del av det ottomanska imperiet, brittiskt mandat, under jordanskt styre och nu i praktiken beslagtagits av israeliska bosättare. Och lyckas bonden bevisa sin rätt har problemen bara börjat:
- Föräldrarna får tillstånd att gå genom grinden, inte barnen. Hamnar därtill något av barnen i israeliskt fängelse för att ha deltagit i protester mot barriären straffas hela familjen genom indraget tillstånd, berättar en av byns unga män och konstaterar:
- De flesta i byn får inte tillstånd och olivskörden kräver mycket arbetskraft. Första dan går det kanske bra, andra och tredje dan blir det problem vid grinden och fjärde dan är det stopp. På så vis bryts kontakten mellan byborna och deras jord långsamt men säkert.
Och när olivlundarna står “övergivna” kan de israeliska bosättningarna utvidgas med motiveringen att det sker på mark som ingen använder.
Att stå vid grinden i byn Jayyus och se olivlundarna på andra sidan barriären är en otäck upplevelse. Med vilken rätt stjäl den israeliska regeringen dessa bönders olivträd? Och vad skall bönderna leva av när de varken får odla sin jord eller ta arbete i Israel?
En allt större andel av palestinierna tvingas leva på “socialbidrag” från FN. Därmed bidrar vi alla indirekt till att finansiera den israeliska koloniseringen av Västbanken
Krönika 8/11:”Det finns inga palestinier!”
Palestinierna i centrala Hebron möts ständigt av automatkarbiner, kontroller och visiteringar. Här bor de israeliska bosättare som ser arabiska terrorister i skolbarn, skriver GP:s Gert Gelotte.
KOMMENTERA Till kommentarerna
Läsarnas kommentarer:
52 kommentarer
HEBRON/TEQOA: Sidney Petersson har arbetat många år för FN i bland annat Irak och Afghanistan, men har skånskan i behåll. Som pensionär flyttade han till Fiskebäckskil. Där blev lugnet lite för lugnt. Så nu är han tillbaka som frivillig “ekumenisk följeslagare” i den palestinska staden Hebron på södra Västbanken.
Hebron har 170 000 palestinska innevånare samt mellan 400 och 800 mycket extrema, ortodoxa judiska bosättare, många av dem från USA. Bosättarna har lagt beslag på några hus i den äldsta delen av stan och skyddas av israelisk polis och militär. Mycket unga israeliska värnpliktiga bemannar hustaken, vägspärrarna och pansarbilarna.
Palestinier som rör sig i den israeliska zonen av Hebron möts ständigt av automatkarbiner, frågor, kontroller, visiteringar, förödmjukelser. Dag in, dag ut. Men trots allt finns det ett slags rationalitet i soldaternas beteende. De är knappast där frivilligt. De vill inte dö i Hebron. De skyddar sig så gott de kan.
Värre är det med bosättarna. De har kommit till Hebron för att terrorisera och fördriva palestinierna. Metoderna är brutala och tarvliga. En basargata mellan bosättarhusen måste skyddas med ett tak av trådnät. Bosättarna kastar sten och vräker ut sitt avfall över palestinierna. Bevisen ligger kvar ovanpå nätet, betongstenar, skräp, avfall, cementklumpar.
Sidney Petersson och hans kollegor går basargatan varje dag för att eskortera palestinska barn till och från en skola som ligger bredvid bosättarnas hus:
- Vuxna bosättare kastar sten, blockerar vägen för barnen med sina bilar och skrämmer dem med vapen, berättar han och tillägger.
- För ett tag sedan satte de eld på skolan. Men nu är den reparerad och fin igen.
Någon polisutredning av mordbranden gjordes aldrig. Den palestinska polisen släpps inte in av den israeliska militären och den israeliska polisen brydde sig inte om Reem el Sharifs polisanmälan. Hon är rektor för 116 barn i tio klasser och konstaterar lugnt:
- Israelerna skyddar inte våra barn. Men skulle vi stänga skolan ger vi upp till bosättarna och vi tänker inte ge upp.
Det bor inte många palestinier kvar i den del av Hebron som “skyddas” av israelisk militär. Men några vägrar att ge sig av. Från ett hustak kan man iaktta konsekvenserna. De palestinier som bor på stängda gator tillåts inte använda entrédörren utan får ta sig in i husen bakvägen. Och även från baksidan kan det vara svårt. Några hus är bara tillgängliga om man först klättrar med stegar över hustak.
Hur kunde drömmen om Israel förfalla till stenkastning mot små barn? Nordost om Hebron, alldeles utanför Betlehem, ligger bosättningen Teqoa. Längst ut, bakom en taggtrådsbarriär och med en fantastisk utsikt över Juda öken, bor Leif Weissman. Han är affärsman i 60-årsåldern, född och uppvuxen på Söder i Stockholm. För tjugo år sedan flyttade han till Israel. För två år sedan byggde han sitt hus och blev bosättare.
Leif Weissman är en ytterst trevlig, humoristisk och gästvänlig människa. Men när samtalet kommer in på palestinierna och situationen på Västbanken händer något: Enligt Weissman finns varken Palestina eller några palestinier – bara araber som gör intrång på judisk mark. Han förespråkar förvisso inte våld, men hans stora mål i livet förutsätter våld:
- Det finns ingen plats för araber i Israel. Dom skall bo i arabiska länder. Det här landet är vår arvsrätt. Gud skapade hela världen. Det här lilla landet fick vi.
Och Leif Weissmans syn på palestinier ger inte stort utrymme för hopp:
- Araber är födda med terror, växer upp med terror och lever med terror.
Så vad säger man? Att åberopa mänskliga rättigheter hjälper inte stort mot en man som svarar med Gamla testamentets Gud. Så jag släpper ämnet. På väg tillbaka till Jerusalem tänker jag på det lilla hopp som trots allt finns.
Bland israeliska värnpliktiga som tjänstgjort i Hebron finns några med sällsynt moralisk resning. De har bildat organisationen “Breaking the silence” (Att bryta tystnaden). Offentligt berättar de om sina soldatliv i Hebron, hur de deltog i förtrycket, terroriserade den palestinska civilbefolkningen och till sist upptäckte att de borde ha skyddat palestinierna mot bosättarna, inte tvärtom. De är inte många, men de är mycket modiga och de är en oförstörd del av Israel.
Krönika 3/11: Terroriserade och plundrade
På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre, skriver GP:s Gert Gelotte.
JERUSALEM: Nej, absolut inte. Dr Tawfiq Nasser, chef för palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem svarar utan att tveka en sekund när jag frågar: Ser du någon anledning till hopp? Sedan tystnar han ett ögonblick och fortsätter:
- Vi har inkompetenta ledare. Vårt land är delat. Israelerna tar det lugnt medan vi slåss inbördes. Det finns inga tecken på att israelerna vill göra något positivt.
På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre. Ingenting kan vara mer fel. Av Israels fem miljoner judiska innevånare bor en halv miljon på Västbanken i 149 bosättningar, varav hundra är så kallat illegala utposter. De är dock inte mer illegala än att de skyddas av israelisk polis och militär samt förses med både el och vatten. Bosättarbefolkningen ökar med drygt fem procent varje år.
De 2,5 miljonerna palestinier på Västbanken bor, grovt sett, på tre “öar” runt städerna Jenin och Nablus i norr, Ramallah och Jeriko utanför Jerusalem samt Betlehem och Hebron i söder. Gaza är helt isolerat. De palestinska öarna begränsas i väster av Israels så kallade skyddsvall, som till största delen är byggd på palestinsk mark, och i öster av den israeliska militära spärrzonen längs med floden Jordan och Döda havet.
Cirka 40 procent av Västbanken är antingen konfiskerad av bosättare eller på annat sätt förbjudet område för palestinierna. Resten är kontrollerat av israelisk polis och militär. Sammanlagt finns 563 kontrollstationer, vägspärrar eller andra hinder som syftar till att göra det svårt för palestinier att resa på Västbanken. Den som ändå vill förflytta sig behöver id-kort, magnetkort samt tillstånd och måste underkasta sig ideliga kontroller och förhör. Bosättarna där- emot har tillgång till ett eget vägnät där ingen palestinier får färdas och som styckar de palestinska “öarna” i isolerade holmar och skär.
Västbanken är ockuperad och koloniserad – i praktiken ett israeliskt territorium där israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande.
Konsekvenserna är skyhög arbetslöshet, upp till 70 procent, och galopperande fattigdom. Sedan 1999 har bruttonationalprodukten fallit med 40 procent och andelen som är beroende av FN:s mathjälp har ökat från tio till 34 procent.
Ur officiell israelisk synvinkel har palestinierna sig själva att skylla:
- Det är deras obehag mot våra liv. Vi försvarar oss och när man försvarar sig måste man ibland göra obehagliga saker, säger den israeliska regeringens presschef Daniel Seaman.
Sant är att självmordsbombningarna tycks ha upphört. Men det är också sant att den som vill smuggla in en bomb i Tel Aviv eller Jerusalem kan göra det. Och det är mycket svårt att förstå hur storskalig stöld av land och vatten kan vara ett skydd mot fanatiker med dynamit kring magen. 30 procent av bosättningarna ligger på konfiskerad privatägd palestinsk mark och 89 procent av Västbankens färskvatten kontrolleras och konsumeras av israeler.
Fram tonar i stället bilden av en israelisk politik som ytterst syftar till att konfiskera så mycket av Västbanken som möjligt och där det viktigaste medlet är att på alla sätt göra livet outhärdligt för palestinierna. Om det lyckas, vad återstår då av drömmen om Israel?
Dr Nasser gör så gott han kan i en omöjlig situation. Hans sjukhus är specialiserat på cancer och dialys. Cancerpatienterna kommer oftast för sent och skulle inte komma alls om inte sjukhuset ordnade busstransporter och tillstånd att passera vägspärrarna. Några akutpatienter ser han inte till. Den som är akut sjuk på Västbanken har inte tid att söka tillstånd för att få resa till Jerusalem utan måste hålla tillgodo med sämre vård.
Men barnen som skall in för dialys leker och skrattar när de kliver av bussen.
- Det gör mig optimistisk. Det betyder ju att vi har ställt in behandlingen av dem rätt.
Dr Tawfiq Nasser är glad för det stora i det lilla, ett barn som ler.
Annars finns inte mycket att skratta åt. De israeliska myndigheterna försöker komma åt sjukhuset genom att kräva in enorma påstådda skatteskulder. Lyckas de hotar konkurs.
