Svenskt kulturliv som plattform för antiisraelisk propaganda

GP-KULTURKRÖNIKA START FÖR SVENSK PERESTROJKA? GP-Krönikan Rätt står mot rätt av Gunilla Grahn-Hinnfors (080216) med kritik av debattkvällen den 14 februari på Göteborgs Stadsteater noterar FiM med tacksamhet.

DEBATTKVÄLLENS första överraskning var Henry Aschers oförsonliga och krigshetsande retorik. Allteftersom debatten fortskred framstod han som en fanatisk fiende till Israels rätt att existera som judisk stat. Att Ascher helt och hållet står på Hamas sida råder det ingen tvekan om. Dessvärre är hans verbala förmåga beundransvärd liksom det charmerande sättet att dra till sig publikens sympati. Historiens kända demagogers sätt att hetsa och tända massorna fyller med obehag.

Tack och lov lever vi i en demokrati som kan lägga band på dylika uppviglare. Tyvärr tycks Ascher ha en mentor och allierad i professor Ulf Bjereld, som hela tiden nickade instämmande och knappt kunde dölja på vems sida hans sympatier ligger. Är det inte märkligt att Stadsteatern till moderator väljer en man som är aktivist i Broderskapsrörelsen – en organisation som utan förbehåll stödjer det antisemitiska och islamistiska Hamas.

Ännu märkligare är att man inbjuder Dror Feiler, oförsonligheten själv, vars enda merit tycks vara att han är före detta israel med patologiskt hat till sitt forna hemland. Ascher och Feiler uppvisade enbart bristande verklighetsuppfattning i konfliktens natur och väsen.

Det kändes uppfriskande att lyssna på riksdagsledamoten Göran Lindblad (m), vars lugna och logiska resonemang gång på gång framkallade otåliga grimaser och diverse halvkvävda kommentarer från Feilers och Aschers sida. Göran Lindblad lyckades framföra sitt budskap på ett utmärkt sätt om att det är inte bara israeler och palestinier, utan andra betydligt mäktigare aktörer med Iran i spetsen som hindrar fredssamtalen.

Samma budskap framförde docent Sune Persson, en veteran vad gäller Mellanösternskonflikten. Hans lugna och faktaspäckade framförande verkade bringa Feiler och även Ascher ur balans. Det märkliga var att även den lugne Ulf Bjerelds kroppsspråk knappast kunde dölja på vems sida hans sympatier ligger. Sune Perssons historiska genomgång samt upprepade påpekande av enkla fakta kunde knappast jämföras med den hetsiga och ofta irrelevanta attityden från Feilers och Aschers sida. När man lyssnar på Sune Persson förstår man vad äkta neutralitet och objektivitet innebär – när den paras med känsla för rättvisa och sanning.

“Är ni allergiska mot sanningen” utropade en av de propalestinska åhörarna som bokstavligen blivit allergisk mot Sune Perssons men även mot Göran Lindblads och Lisa Abramowicz anföranden. Förvisso förtjänar Sune Perssons anförande en separat sammanfattning.

Hans ord om att det finns olika rättvisor som har olika betydelse för olika grupper torde vara en tankeställare för dem, som söker sanningen om Mellanösterns djupa konflikt, och inte betraktar “Palestinafrågan” som sin religion.

Lisa Abramowicz från Svensk Israel-Information retade också mången i publiken genom sina entydiga bevis för hur långt desinformationen i debatten och media gått vad gäller konfliktens karaktär. Hennes lugna och stundtals nästan försynta sätt kunde knappast värja henne från verbala ironiska angrepp från Feilers och Aschers sida. Hon tilläts egentligen inte av moderatorn att avsluta sina tankar, då hon försökte säga att Ascher i den senaste antiisraeliska boken “Salam” jämställer nazister och israeler genom att visa fotografier av människor från Warschawas ghetto och Jenin sida vid sida.

Monzer el-Sabini representerade palestinska flyktingar. Tyvärr hade han inte andra lösningar än återvändandet av sex miljoner palestinier till Israel, vilket i klartext betyder avskaffandet av den judiska staten. Han underströk situationens allvar bl.a. genom att påpeka att “snart vill vi inte ge en jude handen” om Israel inte hittar någon lösning.

Debatten visade tre saker. Så kallade palestinavänner är knappast palestiniernas verkliga vänner, ty de föredrar lösningar som leder till krig och blodsutgjutelse. Detta syntes tydligt på kroppsspråk och reaktioner, då Lisa Abramowicz läste upp texten för det s.k. Geneveavtalet. Feilers och Aschers lösning heter marsch av hundratusentals palestinier mot muren, fortsatt våld, upplopp och blodsutgjutelse.Gunilla Grahn-Hinnfors ställer i sin kulturartikel frågan om en

offentligt finansierad institution skall ta ställning i den här typen av konflikter. Svaret borde kanske vara nej.

Men i ett land där vissa riksdagsledamöter och politiker engagerar sig ensidigt och entydigt i en avlägsen konflikt – i ett land där många opinionsbildare och journalister har svårt att hålla sina antiisraeliska känslor tillbaka – i ett sådant land är kulturen dessvärre också ensidigt engagerad, enögt, förenklat och orättvist. Orsakerna är uppenbara. Tre decennier av lång indoktrinering och desinformation ger en förenklad bild av verkligheten och tillfredställer människans eviga behov av enkla svar och enkla förklaringar.

Vem vet, Henry Ascher, Ulf Bjereld och Dror Feiler är kanske bara ett symptom på en process som började för länge, länge sedan. Den började kanske under Vietnamkriget, när Olof Palme jämförde bombningarna av Hanoi med Auschwitz.

Problemet är dessvärre djupare än så. Den har kanske sina rötter i det faktum, att våra tidningar på 70-talet skrev om insamling av pengar till mjölk och läromedel för Kubas barn, samtidigt som Kuba hade 50 000 stridande män i Angola. Vi finansierade kubanska pansarstyrkor, på samma sätt som vi idag finansierar dem som oavbrutet planerar och gör försök att mörda israeliska barn och gamla tanter.

Problemet är mångfasetterat till sin natur. Det försvinner inte även om konflikten i Mellanöstern försvinner. Problemet handlar om bristande respekt för tolerans och mångfald i vårt land. Problemet handlar om den tystnad och likgiltighet som omfattar allt och alla som ifrågasätter vissa mediala sanningar som faller utanför den samstämmiga kårens ramar. Makten över orden, makten över åsikter, makten över opinionsbildning, denna makt torde fördelas någorlunda lika i ett demokratiskt samhälle. Vi får inte vandra tysta och belåtna i det orwellska språkbruket, språkbruket som betecknar den rasistiska tidningen MANA som en “antirasistisk tidskrift”, och som tillåter antidemokraten Göran Greider att kalla sin tidning “Dala Demokraten”.

Vi behöver Perestrojka, vi behöver den, innan vi alla blir fångna i antidemokraternas förfalskade vokabulär. Därför är det nyttigt att bevittna denna antidemokratiska parad av upprepade föreställningar vid Göteborgs Stadsteater. Därför är det nyttigt at se f.d. militanta KFLM-r:are som Bjereld och Ascher breda ut sig på en scen för våra skattepengar.

Den antidemokratiska totalitarismens förtrupp är redan här.

Kulturredaktören Gunilla Grahn-Hinnfors krönika i GP (080216) är kanske det allra första tecken på ett motstånd, på en process, som i ett annat land en gång i tiden kallades för “perestrojka”.

FIM Red.