FRED I MELLANÖSTERN

:: I MAJ ÄR DET 60 ÅR sedan staten Israel utropades. Inte många betänker hur annorlunda historien varit om Israel nu istället firat 70 år; då hade förföljda judar i Europa haft en tillflykt undan nazisterna och Förintelsen hade inte kunnat genomföras. Men sedan 1948 har Israel utgjort judarnas första nationella hemvist på 2 000 år; nu var judarna inte längre utlämnade åt den eventuella välviljan hos länderna i förskingringen där de befunnit sig.

Israel är förvisso inte en stat utan brister. Arbetet med att bygga en demokrati av västerländskt mått mitt i en region av diktaturer som helst vill förgöra detta nya experiment har inte varit lätt. Ändå är Israel idag, trots alla hot, är ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet. Man har också byggt upp ett land som blomstrar såväl industriellt och tekniskt som kulturellt.

De palestinska flyktingarnas historia är en tragedi. Men det är en tragedi som inte har sin orsak i den judiska statens utropande. Hade araberna sagt ja till FN:s delningsförslag 1947 istället för att gå i krig mot Israel hade de två staterna tillsammans kunna fira 60 år nu. Men konflikten har aldrig handlat om gränser. Grundorsaken är och förblir att en judisk stat upprättats på mark som varit under muslimskt herravälde i över 1 000 år, vilket är omöjligt att acceptera för stora delar av arabvärlden.

Men är det viktigt att det finns en judisk stat? Är inte konceptet med en tillflykt för förföljda judar förlegat?

På många håll i Frankrike kan judar inte längre visa sig i kippa utan att angripas, och en fransk jude gjorde för mig den dystra förutsägelsen att de flesta judarna kommer att emigrera därifrån inom tio år. Till och med i Sverige växer antisemitismen snabbt.

Så, ja, det är viktigt att Israel finns. Att det finns ett land i världen där judars liv försvaras, där man inte som i Sverige rycker på axlarna åt den ökande antisemitismen därför att judarna är en så liten väljargrupp. När FN:s generalförsamling för några år sedan antog ännu en resolution mot Israel kommenterade den israeliske utrikesministern detta med att han var tacksam för att det inte är Europa och omvärlden som har ansvar för Israels säkerhet.

Ända sedan statens utropande har Israel varit ett hopp, inte ett hot, för Mellanöstern. Arabledaren emir Feisal välkomnade 1919 en judisk stat och menade att ”bara tillsammans kan vi nå verklig framgång”. När demokrati och mänskliga rättigheter vinner insteg i Israels grannländer kommer säkerligen också freden till Mellanöstern. Då kommer också till sist den judiska och den palestinska staten att blomstra sida vid sida.

Bengt-Ove Andersson

Sekreterare i Samfundet Sverige-Israel, riksorganisationen

Publicerat i Nerikes Allehanda Debatt 26/4