Araberna kräver palestinsk stat men vill inte erkänna judisk stat

“Vi arabstater kräver en palestinsk stat, men vi vill däremot inte erkänna en judisk stat”. Så kan arabvärldens och palestiniernas svar på Benyamin Netanyahus tal i söndags sammanfattas. Denna vägran, oavsett var Israels gränser ligger, utgör grunden till Mellanöstenkonflikten. Gällande demilitarisering är motståndet mindre. Inte mindre än 27 stater i världen - inkl. sex i Europa - är demilitariserade. Angående bosättningar noteras Israels stopp för nya och utvidgade bosättningar i enlighet med Färdplanen och Obamas krav, och endast naturlig tillväxt innanför redan existerande städer tillåts. Talet går att se med engelsk tolkning här och läsas här.

Mahmoud Abbas, palestinsk president

PALESTINIERNA OCH ARABVÄRLDEN SLÄPPER MASKEN

Efter att Benyamin Netanyahu på söndagen gick president Barack Obama och arabvärlden till mötes gällande skapandet av en palestinsk stat och ett stopp för nya bosättningar och utvidgningar, har palestinierna och arabvärlden släppt masken. Samtidigt som de kräver en palestinsk stat fortsätter de att vägra att erkänna Israel som nationalstat för det judiska folket, oavsett gränser. Detta trots att de själva är definierade som just arabiska stater och ibland också islamiska stater, och har stora egna minoritetsgrupper såsom kurder, berber, druser, kaldéer, turkmener, maroniter m.fl. (se nedan).

Denna historiska arabiska vägran att erkänna och försöken att krossa andra folks nationella rättigheter och endast propsa på sina egna, är grunden till den arabisk-israeliska konflikten och till de utplåningskrig som arabvärlden har utkämpat mot Israel. För många vanliga araber vore det kanske inget problem att erkänna Israel, men de arabiska och palestinska regimerna är rädda för repressalier från islamiska fanatiker och terrorister som förespråkar evigt krig. Men att erkänna och respektera varandras nationer i den slutliga överenskommelsen utgör själva grunden för fred. Palestiniernas och arabstaternas vägran är ett tragiskt hyckleri som framgår nedan.

På bloggen Elder of Ziyon kan man läsa utdrag ur arabländernas och “Palestinas” grundlagar. Här är några exempel:

Jordaniens grundlag:

Article 1
The Hashemite Kingdom of Jordan is an independent sovereign Arab State. It is indivisible and inalienable and no part of it may be ceded. The people of Jordan form a part of the Arab Nation, and its system of government is parliamentary with a hereditary monarchy.
Article 2
Islam is the religion of the State and Arabic is its official language.

Egyptens grundlag:

Art.1*: The Arab Republic of Egypt is a Socialist Democratic State based on the alliance of the working forces of the people. The Egyptian people are part of the Arab Nation and work for the realization of its comprehensive unity.
Art.2*: Islam is the Religion of the State. Arabic is its official language, and the principal source of legislation is Islamic Jurisprudence (Sharia).

 “Palestinas” grundlag:

ARTICLE 1

Palestine is part of the large Arab World, and the Palestinian people are part of the Arab Nation. Arab Unity is an objective which the Palestinian People shall work to achieve.

Gaymetropolen Tel Aviv – en kärleksförklaring

Idag har vi nöjet att presentera en gästbloggare, Kim Milrell. Nyligen hemkommen från Israel skriver han en kärleksförklaring till toleransens högborg, Tel Aviv.

Strandpromenaden i Tel Aviv.

Hur ska man rösta imorgon?

Zionistiska Federationen har sammanställt en enkät med frågor till riksdagspartiernas toppkandidater i valet till Europaparlamentet. Den ger god insikt i kandidaternas inställning i Mellanösternfrågor.

Ytterligare tre enkäter kan vara behjälpliga:

• Palestinagruppernas enkät
• European Coalition for Israels enkät
• Dick Erixons enkät (fråga 10)

SvD 2 3 4 DN 2 3 4 5 Newsmill 2 3 4 5 6 AB 2 3 4 5 6 Dagen

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Europaparlamentet, Dick Erixon, Palestinagrupperna, Zionistiska Federationen, European Coalition for Israel

F d PLO-krypskytt kommer till Judiska Församlingen i Göteborg

Med start idag turnerar Tass Saada, tidigare krypskytt i Arafats sold, runt i Sverige för att tala om sin bok “Jag stred för Arafat“, som lanserades på svenska i december. Enligt en pressrelease från Gospel Media ser hans reseschema ut på följande vis:

Att representera Sverige i Israel och representera Israel i Sverige är mödosamt

Efter en resa till Israel har Oded Meiri åter skrivit en krönika:

Jag är född i Jerusalem 1944 och var statslös i fyra år. Sedan blev jag israelisk medborgare. Jag har bott i Sverige sen 1969. Jag har massor av kompisar i Israel och även en del släktingar.

När jag åker till Israel och träffar dessa människor, betraktar de mig som representant för Sverige. Den första fråga jag brukar få är ”Är antisemitismen mycket utbredd i Sverige?”. Sverige har fått rykte av att vara ett antiisraeliskt land där antisemitismen används i kampen mot Israel. Jag hamnar alltid i försvarsposition och försöker förklara att alla antiisraeliska handlingar inte är antisemitiska. Jag gör det halvhjärtat, eftersom jag upplever att under Gazakriget var det mycket svårt att skilja mellan kritik mot Israel och antisemitism.

När jag flög till Israel fick jag ta vägen över Budapest. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har reguljärt direktflyg till Israel. Från Budapest går det två flygturer om dagen. I Israel träffade jag massor av turister från olika delar av världen. De stora svenska resebyråerna organiserar inga resor till Israel. Däremot träffade jag tiotals svenska ungdomar som vistas i Israel, där de jobbar eller studerar. En svensk kille från västkusten som doktorerar på Tel Avivs universitet berättade att israelerna gav honom stipendium med högre belopp än vad israeliska studenter får, eftersom han inte har arbetstillstånd som student. Sveriges anseende i Israel har nått mycket låga nivåer. Även vi, den majoritet av svenska folket som är inte antiisraeler, betraktas på samma sätt.

Hur uppfattas Israel i Sverige? Under min första arbetsdag efter resan hade jag kontakt med flera av mina affärsbekanta. När jag berättade att jag var i Israel fick jag frågan “Är det inte farligt och stökigt i Israel?“. Svensk massmedier har lyckats sprida en verklighetsfrånvänd bild av livet i Israel. Det är välkänt att extremvänstern och Palestinagrupperna i Sverige, som har heltidsanställda som oftast finansieras mha offentliga medel, gör sitt bästa för att beskriva Israel som ett rasistisk land som i krig mot frihetskämpar från Palestina. Men beskrivningen av Israel som ett farligt land ger en snedvriden syn på Israel. Många svenskar som hade Israel som turistmål tidigare vågar inte längre åka till Israel. I och för sig har den minskade turismen från Sverige kompenserats av turism från forna Sovjet och Östeuropa. Men det är synd att svenskar missar ett spännande turistmål på grund av felaktig information i svensk massmedier.

För oss som har vårt hjärta både i Israel och Sverige gäller det att sprida en sann bild av livet i Israel, och inte bara debattera konflikter. Positiv och sann information öppnar för bättre relationer och främjar freden. Studentutbyte med Israel öppnar för kunskapsöverföring. I många ämnen, som t ex historia och högteknologi, är forskning och undervisning i toppklass. Vägen till fred och förståelse är lång och mödosam, men den svenska vägen leder inte dit.

Oded Meiri

SvD DN 2 3

Läs även andra bloggares åsikter om Oded Meiri, Israel, Palestina

Palestinagrupperna – ett hinder för freden

Från Falun kommer ett inlägg signerat Adam Eberhag.

Onsdagen den 27:e maj anordnades ett seminarium på Falu Frigymnasium, öppet för allmänheten. Temat för seminariet var Mellanöstern, eller närmare bestämt konflikten mellan israeler och palestinier. Inbjudna var Palestinagrupperna i Falun och Svensk Israel-Information (förkortat SII), vilka skulle presentera sina respektive organisationer samt delta i de diskussionsforum vilka skulle anordnas vid olika tillfällen under seminariet. Representanten för SII kunde dock komma först klockan 19, medan representanterna för Palestinagrupperna anlände redan vid seminariets början, klockan 14.00. Ja, representanterna – de var fyra stycken, uppenbarligen kände Palestinagrupperna att de behövde vara flera.

Då en av representanterna för Palestinagrupperna skulle presentera sin organisation och deras syn på konflikten för de församlade seminariedeltagarna fokuserade han fullständigt på att kritisera Israel. Nå, kritisera är kanhända ett väl svagt ord – närmare sanningen vore att påstå att han smutskastade den judiska staten. Då hans tirad var klar bad en av seminariedeltagarna att få ordet. Hon presenterade sig som medlem i Samfundet Sverige-Israel, och pekade sakligt på en del brister i Palestinagruppernas resonemang. Nu stod det klart varför Palestinagrupperna hade ansett det vara nödvändigt att skicka ett flertal representanter; ty om de hade skickat en ensam representant hade de inte kunnat bruka vad som skulle visa sig vara deras främsta vapen vid debatter, nämligen ett systematiskt förlöjligande av sina meningsmotståndare – i det här fallet genom att hånskratta, sucka, stöna och viska högljutt till varandra medan representanten för Samfundet höll sin presentation (som var fullständigt oförberedd då hon kom dit som vanlig deltagare och inte för att försvara Israel från Palestinagruppernas påhopp).

Senare under dagen deltog jag i en diskussionsgrupp om säkerhetsfrågan, vilken är en så viktig del av konflikten. Två av Palestinagruppernas representanter var också där. Också här tycktes deras främsta syfte vara att smutskasta Israel. Jag reagerade mot att de förenklade konflikten så, framställde som svartvitt någonting som i verkligheten består av varje tänkbar nyans av grått. Jag ansåg, och anser, att detta enbart leder till en polarisering av de olika ståndpunkterna. Palestinagrupperna tycktes inte finna några problem i detta, sannolikt beroende på att de anser sig sitta inne med den absoluta sanningen – dvs att allt som går fel i Mellanöstern är Israels fel.

Genom sitt förenklande av konflikten mellan israeler och palestinier bidrar Palestinagrupperna till en polarisering av de olika ståndpunkterna gällande konflikten, och försvårar därmed en dialog. Därigenom bidrar Palestinagrupperna inte till det palestinska folkets välfärd, utan bara till att de olika parterna får svårare att mötas- och därmed utgör de ett hinder för fredsprocessen.

Adam Eberhag
Andraårsstudent Falu Frigymnasium

SvD HD Dick Erixon KvP MXp

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinagrupperna, Adam Eberhag, Samfundet Sverige-Israel

Nya medarbetare sökes

FiM-bloggen har funnits blott ett och ett halvt år, men har under denna tid utvecklats till en slagkraftig förmedlare av nyheter, reportage och åsikter. Väl underbyggda granskningar har byggt upp ett förtroende och en respekt för bloggen, och många politiker och opinionsbildare hämtar därför aktuell information från oss.

Det ligger naturligtvis mycket arbete bakom. FiM-bloggen är ingen enmansblogg, utan samlar flera skribenter. Redaktörernas arbete innebär att sålla, redigera, lägga till länkar och publicera på ett snyggt sätt.

Ökad arbetsbelastning gör att tiden inte riktigt räcker till. Vi söker därför fler medarbetare. Skribenter är alltid välkomna att skicka in sina alster, men än mer trängande är behovet av fler redaktörer. Vi jobbar i team.

Känner du dig manad? Skicka ett mail till Fred i Mellanöstern

Krönika: Israel 61 år

Nyligen firades Israels självständighetsdag. Detta uppmärksammar Oded Meiri i en krönika.

I tisdags kväll började firandet av Israels 61-årsdag, som i år kombineras med firandet av Tel Aviv, Israels största stad som fyller 100 år. I en direktsändning i israelisk television, Kanal 1, från Herzlberget i Jerusalem kunde vi följa en minnesvärd ceremoni som var full av känslor. Tolv marschaller som representerar den judiska nationens 12 stammar tändes av historiska personer eller deras ättlingar till minne av olika händelser som skedde under de två hundra år som föregick bildandet av den judiska staten, och under de senaste 61 åren då Israel från grunden utvecklats till en modern stat. En kombination av en mindre militärparad och kulturella uppträdanden lämnade oförglömliga minnen. Det är trots allt ett mirakel att Israel har utvecklats till en framgångsrik stat under så svåra förhållanden, med många krig som arabländerna och terrororganisationer startat. Med tårar i ögonen kunde jag följa det efterföljande programmet där ett skadat barn från Sderot och hans syster berättade om livet och ett timslångt allsångsprogram med nostalgiska sånger från min barndom. I onsdags ägde många andra kulturella evenemang rum.

En personlig jämförelse mellan Israel och arabvärlden

Här kommer en personlig reflektion från vår skribent Redouane:

Det finns ett land där din hudfärg och ditt namn kan vara en nackdel fast det är ditt eget land. Ett land där du är ingenting om dina föräldrar inte har pengar, makt eller kommer från en ”hederlig” familj. Ett land där maktmissbruket är en dygd som anammas av alla, unga och gamla. Ett land som straffar homosexualitet och vars regering, i islams namn, bestämmer över ditt sexliv. Ett land där de sjuka dör på grund av brist på värdig sjukvård. Ett land där mutor är en del av livet. Ett land som inte har religionsfrihet och som inte tillåter andra religioner än islam. Ett land där diskriminering är en del av vardagslivet för miljoner människor. Ett land där en handfull familjer bestämmer och styr landet. Ett land som ser ner på kvinnor, utlänningar och alla som inte är muslimer. Ett land där skolorna producerar miljoner analfabeter. Ett land där barnen får lära sig i skolan att det finns en enda religion värd namnet och att judar är grisar.

Palestinier ger Israel rätt om vit fosfor: vi struntade i evakuering

JOURNALISTISKT HAVERI

Vi kan idag avslöja att Aftonbladets reporter Peter Kadhammar samt Dagens Nyheters Michael Winiarski utelämnat avgörande fakta i sina reportage om de som brännskadats av vit fosfor i Gaza. Fakta som de brännskadade intervjupersonerna själva har uppgivit i sina vittnesmål, och som ger Israel rätt, mitt i all tragik. Nämligen att de hade förvarnats av den israeliska militären nästan ett dygn i förväg och uppmanats att omedelbart lämna stridsområdet, men valt att strunta i varningen och tagit risken att stanna kvar på eget bevåg. Dessutom framkommer det att de inte bodde i tätbebyggt område.

“ISRAEL UPPMANADE OSS ATT EVAKUERA, MEN VI VALDE ATT STANNA ÄNDÅ”

Vittnesmålen från den familj som Aftonbladets Peter Kadhammar skriver om, och som Dagens Nyheters Michael Winiarski intervjuar, finns klart och tydligt dokumenterade i rapporterna hos både Human Rights Watch och B’Tselem som reportrarna hänvisar till  (se nedan). Ändå struntade de i att återge denna information, för att ge intrycket att Israel attackerade dessa människor med avsikt, och utan hänsyn till civilbefolkningens liv. 

Israel släppte ned 300 000 flygblad i området dagen före striderna, och avbröt dessutom alla lokala palestinska radiosändningar med uppmaning att evakuera. Det medger de brännskadade palestinierna tydligt och klart. Men ingen av dessa reportrar nämner detta eller erkännandet från de brännskadade om att de valde att strunta i varningarna. Varje civilt dödsoffer är tragiskt, men det är direkt oärligt att undanhålla deras vittnesmål som visar att Israel gjorde vad man kunde för att skydda civila i stridszonen, i syfte att försöka utmåla landet som hänsynslöst. De båda journalisternas intervjuobjekt, Sabah Abu Halima från byn Siyafa, som förlorade flera familjemedlemmar, vittnade klart och tydligt till B’Tselem:

På lördagkvällen [den 3 januari], släppte israeliska flygplan ned flygblad som uppmanade de boende i området att lämna sina hem. Armén hade gjort på samma sätt vid tidigare inbrytningar, och vi lämnade inte huset då heller, så vi bestämde oss för att inte evakuera den här gången heller. Ungefär kl. 16 nästa dag [den 4 januari], när hela familjen var hemma började armén att skjuta stridsvagnsgranater i området. Några minuter senare landade en granat på vårt hus.

Human Rights Watch, som i sin rapport utredde händelsen, ger ytterligare vittnesmål från byn Siyafa där händelsen inträffade, som ligger nära gränsen till Israel, (DN uppger felaktigt namnet på den närliggande staden Atatra). HRW intervjuar :

“De skickade meddelande om att evakuera”, [säger invånaren Mahmoud Khalael, som är ansvarig för byns jordbrukskollektiv]. Enligt andra bybor släppte IDF ned flygblad från luften med varning till civilbefolkningen att lämna området men invånarna lämnade inte, därför att det, enligt dem själva, inte fanns några [palestinska] krigare där och för att de trodde att de var i säkerhet.

HUSET LÅG INTE I TÄTBEBYGGT OMRÅDE

Det stämmer inte heller att Sabah Abu Halimas hus låg mitt i tätbebyggt område, som de svenska artiklarna låter påskina. Human Rights Watch skriver:

Huset, som besöktes av Human Rights Watch den 23 januari, var den andra strukturen in från de öppna fälten, varifrån man har en överblickande vy över Beit Lahiya och flyktinglägret Jabalya.