Till sitt halvtimmesprogram har Ekots Lördagsintervju bjudit in en utländsk gäst. Det handlar om Richard Goldstone, vars hårt kritiserade rapport om Gazakriget utmynnade i en FN-resolution som inte nämner terrorgruppen Hamas en enda gång. Men istället för Goldstones utläggningar i P1 kan vi tipsa om en hetlevrad och intressant debatt mellan Goldstone och en israelisk representant i videoklippen nedan, där båda sidors argument kommer fram.

Debatt nedan mellan Dore Gold (v) och Richard Goldstone (h)

Tydligen anser Sveriges Radio att anklagelserna mot Israel fått för lite utrymme i medierna, och satsar därför på en halvtimme på tu man hand med Goldstone. Men alla som till skillnad från SR är genuint trötta på det ensidiga perspektivet kan istället investera samma halvtimme på att se en energisk debatt mellan Goldstone och Dore Gold, Israels tidigare FN-ambassadör. Där får vi även höra Israels sida av saken. Debatten mellan de båda männen organiserades nyligen på ett universitet i USA. Dore Gold tjänstgjorde i FN under tiden för Ariel Sharons tillbakadragande från Gazaremsan och är idag chef för en tankesmedja i Jerusalem. Nedan är Golds debattsvar till Goldstone, som han illustrerar med en intressant multimediapresentation:

Goldstones anförande och den påföljande frågestunden till de båda kan ses här. Materialet och videoklippen som visas i presentationen kan hämtas här.

TÄNKER SR NÅGONSIN BJUDA IN EN ISRAELISK GÄST TILL PROGRAMMET?

Sveriges Radio presenterar Goldstone som ”respekterad”. Det hör dock till saken att denne ”erfarne” jurist tackade ja till uppdraget från det Libyenledda ”Människorättsrådet” trots kritik och varningar för att det var politiserat av de islamiska regimerna och ensidigt fokuserade på Israel. Till och med israelkritikern Mary Robinsson, som organiserade den beryktade Durbankonferensen 2001, vägrade att ta på sig uppdraget när hon tillfrågades som förstahandsval. Hon visste att det hela var ägnat att endast attackera Israel: ”Det tjänar inte kampen för mänskliga rättigheter”, förklarade hon sitt beslut och kritiserar det diktatoriska ”Människorättsrådet”.

De åtta åren av Hamasbombardemang mot Israel, som föregick och orsakade kriget, ”ingick inte” i Goldstones undersökning. En av utredarna hade dessutom i förväg tagit ställning mot Israel och intervjuerna med palestinier påverkades sannolikt av deras rädsla för att säga något negativt om Hamas, enligt Goldstone själv. Mycket riktigt antog diktaturerna i ”Människorättsrådet” en resolution baserad på Goldstones rapport där Hamas inte ens nämns en enda gång. Inte en enda demokratisk stat röstade ja, och de flesta demokratier fördömde Goldstones rapport som den baserades på. Läs vårt tidigare inlägg: Lurad och utnyttjad: Goldstone fördömer FN:s Människorättsråd om Gaza.

SvD, Gp, Dag, Vk, Vl, Hd, Sr, SvD, Dag, Gp, Blt, S, Vb, Y, Kri, Tra, A, Hd, 2, B, DN, DN, 2, SvD, 2, A, 2, Dag, 2, 3, 4, Gp, Vk, Blt, Syd, B, 2, R24, 2, Vl, Hd

Läs också:
- Goldstone: Min rapport bevisar ingenting
- Israel: 75 procent av alla döda i Gaza var stridande terrorister
- FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon fördömer Människorättsrådets fixering vid Israel
- Brittisk överste: Israel gjorde mer för att skona civila än någon annan armé
- Palestinierna ger Israel rätt om vit fosfor: vi struntade i evakuering
- Israel har redan startat 23 utredningar i enlighet med resolutionen
- Justitiekanslern: Regeringen kunde visst kritisera Aftonbladets organartikel
- Per Gudmundson om hån mot minnet av Anne Frank
- På SII: Därför kan inte Israels säkerhetsbarriär jämföras med Berlinmuren
- Riksdagsmotion: Flytta svenska ambassaden till Israels huvudstad Jerusalem
- MXp: Exklusiva TV-bilder hos den kristna nyhetskanalen Fokus Israel om Irans smugglingsbåt, samt TV-intervju med Israels främste arabiske journalist, Khaled Abu Toameh.
- Nima Dervish om nya hot från islamisten Mohamed Omar
- I SvD om självförsvarssporten Krav maga

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Goldstone, Goldstone, Goldstonerapporten, Ekots Lördagsintervju, Lördagsintervjun, Dore Gold, FN-ambassadör, Tomas Ramberg, Sveriges Radio, SR, P1, Israel, Gaza, palestinierna, Palestina, Hamas, terrorister, Människorättsrådet, FN:s Människorättsråd, Rådet för Mänskliga Rättigheter, Libyen, Genève, FN, krigsförbrytelser, mänskliga sköldar, Gazakriget, terrorism, vit fosfor, raketer, raketbeskjutning, Sderot, islamism, Västbanken, Abbas, Säkerhetsrådet

Adolf Hitler, Saddam Hussein, Mahmoud Ahmadinejad och ”slaktaren från Darfur”, Omar Bashir. Det är några av dem som den palestinska ledningen sett som sina vänner under årens lopp. Därför är det inte förvånande att också mannen som byggde Berlinmuren 1961, Erich Honecker, var en nära vän.

PLO-ledaren Yassir Arafat avlade flera ”vänskapsbesök” hos Östtysklands diktator. Även så sent som på Östtysklands 40-årsfirande den 6-7 oktober 1989, där Honecker högtidligt upprepade att muren skulle stå kvar i minst 40 år till, om inte 100. Då hade redan folkliga protester mot regimen brutit ut, och det var bara några veckor innan diktatorn tvingades avgå, och folket sedermera rev ner den förhatliga Berlinmuren:

Även Östtysklands 40-årsfirande den 7 oktober 1989 utvecklades till en politisk protest. Rader av unga människor ignorerade Honecker, Yassir Arafat och Fidel Castro och började ropa ”Gorby hjälp oss!” medan de passerade sovjetledaren på podiet. 

DDR 40 år, 6 oktober 1989

Som hedersgäst hos regimen stod den palestinske ledaren i givakt framför kommuniststatens militärparader, tillsammans med gäster som Rumäniens Nicolae Ceausescu, Kubas Fidel Castro, Polens general Jaruzelski och Kinas vice-premiärminister som just hade genomfört massakern på Himmelska Fridens Torg.

Arafat hedersgäst hos Erich Honecker (6/10 1989)

Honecker: "Muren kvar i 100 år till" (20/1 1989)

Ett tidigare "vänskapsbesök" (10/3 1982)

Honecker (mitten) och Arafat (höger)

PALESTINIERNA BIDROG TILL SEPARATION OCH DELNING

Palestinierna tvingade inte bara Israel att till slut bygga en barriär, 2004, för att skydda sig mot nästan dagliga palestinska terrormassakrer mot civila. 1100 civila israeler hade sprängts till köttslamsor och över 8000 skadats. De stödde även ideologiskt en kommunistregim som tvingade in sin egen befolkning bakom en fängelsemur:

Berlinmuren

Idag är muren, som den palestinske och östtyske ledaren firade, lyckligtvis historia. Precis som dem själva:

Fler bilder från DDR-regimens 40-årsdag 1989 här; mer läsning om hur Östtyskland finansierade palestinsk terrorism här, samt om murens fall här.

A, B, Dag, SvD, 2, DN, Gp, Kri, A2, 3, Ab, Hd, 3, Smp, 2, Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Vg, 2, 3, 4, 5, Kri, N, Hd, 2, 3, K, B, 2, 3, Blt, SvD, 2, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, Dag, 2, 3, 4, 5, Gp, 2, A, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 3, 4, 5, R24, 2, 3

Läs också:
- Per Gudmundson i SvD om Kristallnatten: ”Vi besegrade Hitler”
- På FiM (2008): Alf Norbäck om Kristallnatten den 9-10 november 1938
- Mats Tunehag: Obama prioriterar OS i Chicago framför Berlinmurens fall
- Håkan Blomqvist om antisemitismen i Omars ”antisionism”
- Bodil Zalesky i Axess: Palestinska studenter i DDR hetsade mot judar
- Artikel 19: Extremister relativiserar kommunisternas folkförtryck
- Jan Kallberg på Newsmill: Vänstern hade låtit muren stå kvar
- Niklas Ekdal på Newsmill: 68:orna dominerar samhällsdebatten
- Al Hamatzav om Aftonbladet: Tiga är silver, ljuga är guld
- Dick Erixon: Skillnad mellan barriärer som skyddar och sådana som stänger in

samt också Dick Erixon om Kristallnatten, Gilboa om Saeb Erekat och MXp om en ny TV-kanal där Annelie Enochson (KD) intervjuas.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristallnatten, Muren, murens fall, rivning av muren, Berlinmuren, Östtyskland, Erich Honecker, Yassir Arafat, palestinierna, PLO, terrorist, terrorism, Palestina, Gaza, Västbanken, islamism, barriären, Mellanöstern, Israel, Jerusalem, kommunism, stalinism, medlöpare, östblocket, Järnridån, Berlin, Östberlin, Tyskland, Västberlin, gräns, Checkpoint Charlie, flyktförsök, demokrati, återförening

Ränderna tycks aldrig gå ur skribenterna på nyhetsbyrån TT:s utrikesredaktion. I nästan 30 år fick en ökänd Förintelserevisionist och propagandist skriva nyhetstelegrammen om Israel, tills han pensionerades 2007. Och idag skriver hans fd. kollegor och efterträdare på TT Utrikes att det är viktigare att motverka kunskapsbristen om Pearl Harbor än om vem Adolf Hitler var.

Dagens TT-telegram, som är en fullständigt omskriven och förvanskad version av en text från nyhetsbyrån AFP, handlar om en undersökning som organisationen Erskine gjort av brittiska barns kunskaper om de båda världskrigen som Storbritannien involverades i. AFP rapporterar att en ”betydande minoritet” av barnen, som var mellan 9 och 15 år gamla, ”inte har en aning” om grundläggande fakta såsom vem nazistdiktatorn Adolf Hitler var. Den judiska flickan Anne Frank, som skrev dagbok om vad hon upplevde när hon gömde sig undan nazisterna på en vind, förväxlades av hela 20 procent av eleverna med den nazistiske ministern Joseph Goebbels. Några hade också svarat att de trodde att koncentrationslägret Auschwitz var ett ”nöjesfält”.

AFP redogör för de oroväckande resultaten med elever som inte har en aning, medan TT omformulerar telegrammet till en raljerande version som tycks bagatellisera okunskapen om Förintelsen. TT-skribenten förlöjligar också undersökningen som gjorts av en organisation för krigsveteraner, genom att lägga in egna åsikter som inte fanns i originalet från AFP. TT skriver:

Men organisationen ska kanske inte vara så överraskad över vissa av de svar som gavs. Att knappt sju procent ”gissade” att Adolf Hitler var tysk förbundskapten i fotboll beror sannolikt mest på vilka övriga alternativ det gick att välja mellan: nazistpartiets ledare, upptäckare av gravitationen 1650, förste tysken i rymden eller Estlands representant i fjolårets schlagerfestival.

Men om de andra alternativen var så pass fantasifulla så borde det ju tvärtom ha varit ännu lättare att svara rätt. Tidningarnas Telegrambyrå tycker istället att det är ”mer allvarligt” med en helt annan kunskapslucka, som i och för sig också är betydelsefull:

Mer allvarligt ska kanske Erskine ta på det faktum att fler än 25 procent svarade att Pearl Harbor (som Erskine för övrigt inte kan stava rätt till) anfölls med kärnvapen [...]

Felstavning? Ja, det stod ”Pearl Harbour” med ett ”u” i enkäten, efter den brittiska stavningen av ”harbour”. Menar TT att detta skulle ha påverkat svaren? Nyhetsbyråns absurda påpekande blir ännu löjligare med tanke på att TT-skribenten själv felstavar propagandaministern Goebbels som ”Göbbels” i hela telegrammet.

Trots att det betonas i AFP:s text, så väljer den svenska nyhetsbyrån att helt utelämna att hela 15 procent trodde att Auschwitz var ett ”nöjesfält” (!), vilket ger en tydlig indikation på okunskapen. Varför utelämnades detta? Det verkar i alla fall inte vara något som TT-skribenten tycker är angeläget att åtgärda med mer utbildning. Inte heller Anne Frank nämns vid namn i TT:s version, utan det noteras bara att barnen felaktigt svarat att Goebbels var en ”välkänd jude som skrev en dagbok på vinden”. Inte mindre än var femte elev hade förväxlat den nazistiske propagandaministern med Anne Frank (!).

Tonen i TT:s omskrivna text är obehaglig. En olustig känsla ges av att TT-skribenten vill bagatellisera okunskapen om Förintelsen, och därmed motverka satsningar på förstärkt utbildning om folkmordet på sex miljoner judar för att förhindra att det någonsin återupprepas. Obehaget lindras inte precis av vetskapen att TT under nästan trettio år, och väl medveten om hans sympatier, lät Stefan Hjertén skriva Mellanösterntelegrammen om Israel. De blev israelhatisk propaganda. Han gjorde sig ett namn bland nynazister och andra antisemiter genom att på 80-talet, alltmedan han arbetade på TT, hålla tal och skriva en sju sidor lång försvarsskrift för Förintelseförnekaren Robert Faurissons teorier (inte bara rätten att publicera dem, som han i efterhand har försökt att försvara sitt handlande). Bland annat uttryckte Hjertén tvivel om gaskamrarnas existens. (Tidskrift för folkets rättigheter, nr 1, 1982, s. 8-14).

Skärmdumpar av TT-AFP-telegrammet finns här och här, som det såg ut kl. 15.31 i GP.

SvD, 2, 3, DN, 2, A, Dag, 2, 3, R24, Vg, 2, R, Tv2, Vlt, Vbk, Syd, 2, B, Hd, A, 2

Läs också:
- TT:s Stefan Hjertén och historierevisionisten Robert Faurisson – en grundlig analys av Josef Zorski
- Den vilande bloggen TT-kritik har länge följt Stefan Hjerténs propagandaarbete
- DN:s ledarsida kritiserar TT för försvaret av den framlidne antisemiten Bobby Fischer
- TT erkänner: ”Vi lägger till och drar ifrån”
- FiM: TT:s Mellanösterntelegram är palestinska partsinlagor
- Stefan Hjertén (TT) deltog i Johannes Wahlströms dementerade falsarium i Ordfront
- Fd. TT-skribenten Stefan Hjertén om sitt engagemang för Nordkorea
- Magnus Sandelin: Det grova judehatet på FiB-forum
- Jim: Brunvänstern i Sverige
- Jonathan Leman intervjuas i kurdisk satellitkanal om antisemitismen

Läs även andra bloggares åsikter om TT, Tidningarnas Telegrambyrå, Förintelsen, Förintelseförnekande, Förintelserevisionism, Stefan Hjertén, Robert Faurisson, gaskamrarna, Tidskrift för folkets rättigheter, Israel, Mellanöstern, Palestina, propaganda, terrorism, palestinier, Västbanken, Gaza, israeler, antisemitism, antisemit, judar, Johannes Wahlström, utrikesredaktionen, TT Utrikes, Hitler, Göbbels, Joseph Goebbels, Goebbels, Anne Frank, enkät, okunskap, propagandaminister, nazist, nazism, nazistledare, Tredje Riket, islamism, islamister

Åsa Linderborg, "Kulturchef", Aftonbladet

(Den som har ont om tid kan läsa den sammanfattande trepunktslistan längst ned).

Nyligen rapporterade nyhetsbyrån AFP att ett stort antal jordanier åtalats för att ha bedrivit illegal handel med njurar som sålts av palestinier till köpare i arabvärlden, däribland Egypten. Men varken Aftonbladet eller TT rapporterade om saken trots att de på torsdagen tyckte att det var relevant att rapportera ett fall om handel med israeliska organ. Anledningen till den skilda hanteringen är försöken att använda helt orelaterade och verkliga rapporter om brottssyndikat för att legitimera den obelagda, dementerade och diskrediterade konspirationsteorin som publicerades på Aftonbladets ”Kultursidor” i augusti. Den antydde systematisk plundring av palestinska organ med det israeliska samhällets goda minne. Detta är grunden i skapandet av alla konspirationsteorier: att använda några noggrannt utvalda verkliga händelser för att försöka belägga en större och orelaterad lögn.

Därför fortsätter Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg sin besatthet av israeliska organ. Nu hävdar hon att domen mot en rättsläkare i Israel nyligen visserligen inte ”bevisar”, men ”knappast minskar”, relevansen i Aftonbladets organskröna. Detta trots att domen fullständigt saknar paralleller till Boströms diskrediterade påståenden. Aftonbladet har vävt ihop tre orelaterade saker – varav en uppdiktad – till en enda stor konspirationsteori. Den enda kopplingen är ordet ”organ” (se listan längre ned, för en sammanfattning).

AFP rapporterade nyligen om en avslöjad organhandel i arabvärlden:

I september utlämnades 11 jordanier från Kairo och åtalades i [Jordaniens huvudstad] Amman för organhandel, främst med njurar, och för att sälja dem illegalt i Egypten för upp till 30 000 dollar per styck. Fler misstänkta förhörs just nu, och sju andra är fortfarande på fri fot, sade polisen. [...]

År 2007, då mer än 80 fall av organhandel avslöjades, skapade Jordanien en statlig kommission för att uppmuntra till organdonation, i ett försök att stoppa den olagliga handeln och för att uppmuntra folk att donera sina organ. [...]

Enligt en nyligen gjord regeringsutredning av 130 fall som gällde försäljning av njurar, utgjorde nära 80 procent av ”donatorerna” palestinier från Baqaa i nordvästra Amman, det största flyktinglägret i landet.

AFTONBLADET YPPADE INTE ETT ORD OM ORGANHANDELN I ARABVÄRLDEN

Palestinierna som sålde sina njurar utlovades bara en bråkdel av intäkterna, upp till 5 000 dollar per styck, men fick inte alltid ens hela den summan. De fick resa till bl.a. Egypten där operationerna utfördes. Den jordanska drottningen Rania, som är palestinier, basar över Jordaniens organdonationsförening. AFP skriver att hennes rådgivare, Mohammed Lawzi, i likhet med andra jordanska myndigheter förnekar att det finns organhandel i landet, och avfärdar de hundratals fallen som ”småskaliga oegentligheter”.

Det är märkligt att Aftonbladet, som påstår sig vilja ”utreda” organhandel, och då särskilt med palestinska organ, valde att inte yppa ett ord om den omfattande handeln ovan. Särskilt mot bakgrund av hur jordanska myndigheter tycks försöka sopa problemet under mattan. Istället föredrar Aftonbladet att väva ogrundade konspirationer om statlig inblandning mot rättsstaten Israel, eftersom det kan ge poäng i den pro-palestinska kampen.

Idag rapporterade israeliska medier att polis gripit två män misstänkta för illegal handel med organ från frivilliga israeler. All handel med organ är totalförbjuden i Israel. Till skillnad från den uteblivna rapporteringen om de hundratals jordanska fallen, och om hur jordanska myndigheter bagatelliserar frågan, så var TT och Aftonbladet snabba med att rapportera om det israeliska gripandet. Händelsen har ingenting med Aftonbladets skröna att göra.

ÅSA LINDERBORG FÖRSÖKER BLANDA BORT KORTEN

Samtidigt försöker Aftonbladets ”kulturchef” Åsa Linderborg nu att blanda bort korten gällande hennes publicering av Donald Boströms diskrediterade konspirationsteori. Kritiken mot Boströms artikel gällde inte att den talade om organhandel, som är ett internationellt problem som involverar kriminella i många länder. Kritiken mot artikeln gällde anklagelserna  – helt utan belägg – om att palestinierna kallblodigt dödades 1992 för att stjäla deras organ för transplantation, samt att detta skulle göras med Israels goda minne, än en gång helt utan minsta faktagrund. Kritiken gällde också Boströms antisemitiskt färgade ”koppling” till en helt separat transplantationsaffär i USA sjutton år senare, bara för att en av de involverade var en judisk amerikan. Men den amerikanska affären gällde frivilliga israeler som levande reste till USA för operation, och liknade alltså fallen med de jordanska och israeliska brottssyndikaten ovan. Det finns inga kopplingar till dödade palestinier eller statlig inblandning.  

Donald Boström medgav själv att han inte ”har en aning om” något av påståendena i hans artikel, som Åsa Linderborg valde att publicera, stämmer. Palestinierna i artikeln har dementerat Boströms påståenden.

Internationellt utskämd och fullständigt diskrediterad i sakfrågan, kämpar Åsa Linderborg fortfarande för att rättfärdiga sitt publicistiska haveri. Under rubriken ”Nu faller domarna i den israeliska organhärvan” påstod hon i söndags att den israeliska domen mot en rättsläkare nyligen ”knappast minskar” relevansen i Boströms organskröna, även om hon erkänner att den inte ”bevisar” de palestinska anklagelserna. Men Linderborg försöker, precis som Boström, att i folks medvetande knyta ihop det som inte går att knyta ihop. Precis som Niklas Lindgren påpekar så gällde domen mot rättsläkaren och två av hans kollegor överhuvudtaget ingen statssanktionerad organhandel, inget dödande av palestinier för att stjäla deras organ och ingen försäljning av organ för transplantation. På ingen av dessa punkter finns någon som helst koppling.

Rättsläkaren Yehuda Hiss utreddes redan 2001 av de israeliska myndigheterna, som fann att han hade brutit mot etiska rutiner vid det statliga israeliska rättsmedicinska institutet Abu Kabir. Han hade tagit bort och i vissa fall sålt döda organdelar från lik, däribland från dödade israeliska soldater, till forskning och läkarskolor utan att be de anhöriga om tillstånd. Han åtalades aldrig för något brott, men år 2004 gjorde klagomålen att han fick avgå som institutets chef. Och nu har han dömts till skadestånd av anhöriga. Det finns alltså ingenting i detta som på något sätt höjer ”relevansen” i Boströms skröna, som Linderborg försöker göra gällande.

Aftonbladet, och delvis också TT, väver alltså försåtligt ihop tre olika saker, vars enda koppling är ordet ”organ”.

1. Dels verkliga brottssyndikat som illegalt säljer vidare organ som frivilligt donerats av levande ”donatorer”, exempelvis den amerikanska transplantationsaffären eller de jordanska och israeliska brottssyndikaten ovan.

2. Dels Boströms antisemitiska konspirationsteori om att palestinier mördas av den israeliska militären för att stjäla deras organ med Israels goda minne, för att användas för transplantation. Boström gör också en koppling till den amerikanska affären i punkt 1 ovan, därför att en av de gripna är jude, och trots att affären handlar om levande israeler.

3. Dels en israelisk dom mot en rättsläkare som utretts av de israeliska myndigheterna sedan 2001 och fick sparken som chef 2004 och nu dömts till skadestånd. Han hade brutit mot de etiska reglerna genom att inte sätta tillbaka organ från mestadels israeliska lik efter obduktion, och i vissa fall ha sålt de döda organen, som inte går att använda för transplantation, till forskningsinstitutioner och läkarskolor, men utan att be de anhöriga om tillstånd.

Allt detta vet Åsa Linderborg förstås. I själva verket är det helt andra  motiv som driver denna marxistiska extremist att göra dessa ”kopplingar”. Det framgår i hennes artikel idag, som också den handlar om israeliska organ. Där häver hon ur sig att ”åtminstone liberala svenska medier står redan i israelisk drängtjänst”.

Tjusigt.

DN, SvD, A, D, Vk, Gp, H, Tv2, 2, Blt, Hd, 2, 3, Kri, 2, K Tra, Y, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, E, 2, Dagen, 2, 3, 4, Gp, 2, 3, B, A, 2, 3, 4, 5, S, 2, 2, Vg, 2, Vk, 2, N, Vl, 2, 3, Etc, 2, 3, S,

Läs också:
- Niklas Lindgren: Äpplen och päron och organhandel
- Erik Svansbo: Om Åsa Linderborg och om TT
- Jonathan Leman med viktiga granskningar av antisemiten Mohamed Omars planer på nytt parti
- Al-Hamatzav om Åsa Linderborgs bedrägeri
- Kaliber (P1) om hur svenska islamistiska antisemiter börjar samarbeta med nazister
- MXp: Ahmadinejad båtsmugglar 500 ton vapen till Hizbollah
- Vänsterpartiet betraktar Jan-Inge Flüchts hatblogg Jinge.se som antisemitisk (feb.)
- Nima Dervish om Jinges konspirationsteorier
- FiM: Fler artiklar om Jinge (feb.)
- Vänsterpartistisk antisemit utesluten av partiet
- Israelnyheter: Israelisk läkare vars sjukhus bombats av palestinier ställer Goldstone till svars
- Gurgîn om hur en feg och okunnig svensk publicist tystar ned folkmordet på armenier
- Axess: Oheliga allianser mellan vänster- och högerextremister
- Aqurette: Galen islamist och homofob
- Jonathan Leman om Donald Boströms vänner

samt också IiS, Sapere aude, Ilya Meyer och I Gilboas skugga.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Israel, Åsa Linderborg, Abu Kabir, Palestina, organhandel, organstöld, Donald Boström, israeler, Yehuda Hiss, rättsläkare, patolog, TT, Tidningarnas Telegrambyrå, kulturchef, Kulturredaktionen, Aftonbladet Kultur, plundra, plundring konspirationsteori, antisemitism, Jordanien, njurar, illegal organhandel, transplantation, donation, Jan Helin, Helle Klein, islam, islamism, antisemitism, Nu faller domarna i den israeliska organhärvan, organhärva, drängtjänst, medier, Jinge, Jinge.se, Jan-Inge Flücht

Barak Obamas allvarligaste misstag i Mellanösternkonflikten när han tillträde som USA:s president, var att han bidrog till att mycket hårt skärpa palestiniernas krav. Det beror på att Obama på egen hand utfärdade nya ultimatum till Israel, som stred mot överenskommelser som USA hade med Jerusalem. Därmed tvingades palestinierna hänga på med liknande krav. Detta trots att Israels premiärminister Benyamin Netanyahu i juni deklarerade, i ett politiskt riskabelt och historiskt tal, ett stopp för byggandet av bosättningar på Västbanken och sade ja till skapandet av en palestinsk stat.

Men kraven från den oerfarne amerikanske presidenten fortsatte alltså och blev alltmer irrationella – nu handlade det om naturlig tillväxt inuti bosättningar, som ändå kommer att inlemmas till Israel. Palestinierna var inte sena med att apa efter USA. De ville av naturliga skäl inte kräva mindre än Obama, utan trappade upp sina krav så pass att fredsprocessen nu helt gått i stå. Palestinierna vägrar nu att inleda förhandlingar om inte alla deras krav uppfylls i förväg, och trots att Israel säger ja till en palestinsk stat så vägrar palestinierna att erkänna en judisk stat.

Efter detta fiasko tycks den nye amerikanske presidenten och hans administration nu ha insett sitt misstag, och uppmanar palestinierna att upphöra med sin vägran att inleda fredsförhandlingar. Det återstår att se om Obama, som inte ens besökt Israel men redan hållit ”tal till den muslimska världen” i Kairo, lyckas reparera den inofficiella israeliska bilden av honom som en snävt pro-palestinsk amerikansk president. Kommer han att bli en något mer balanserad medlare i Mellanösternkonflikten, som också vågar ställa krav på palestinierna och arabvärlden att erkänna Israel, avsäga sig terror och acceptera fredsavtalen? Och hur ska Israel kunna lita på USA i framtiden om ingångna överenskommelser rivs upp på detta sätt?

Vad handlar saken om? Jo, baserat på Obamas nya ultimatum vägrar nu palestinierna att förhandla om fred tills Israel sätter stopp för naturlig tillväxt inuti existerande bosättningar nära Gröna Linjen. Det handlar om byggande ”på höjden” i bosättningar som med all sannolikhet ändå kommer att inlemmas till Israel i utbyte mot annan israelisk mark till palestinierna – byggandet har alltså inte någon inverkan på palestinierna. Dessutom vägrar Abbas att erkänna Israel som nationalhemmet för det judiska folket.

Allt detta trots att:

1. Israels premiärminister Benyamin Netanyahu som första ledare för Israels center-högerparti Likud sagt ja till skapandet av en demilitariserad palestinsk stat (medan palestinierna alltså vägrar att erkänna Israel som det judiska folkets nationalstat).

2. Netanyahu, som första premiärminister i Israels historia och med ett oerhört stort politiskt risktagande, utan någonting i utbyte från palestinierna, har accepterat ett moratorium för utvidgningen och nybyggandet av bosättningar på den omtvistade Västbanken, där Israel har erkända anspråk enligt FN-resolutionen 242 och den fortfarande bindande mandattexten.

Problemet är att de krav som Obama ställt på Israel, och som palestinierna tvingats att överträffa, strider mot tidigare överenskommelser mellan USA och Israel, och är orealistiska både politiskt och säkerhetspolitiskt.

Som ett villkor för att acceptera Färdplanen 2004, och som ett svar på Ariel Sharons reservationer, slöt USA en överenskommelse med Israel om att landet, trots stoppet för nya bosättningar, har rätt att tillåta normalt liv att fortsätta inuti existerande bosättningar nära den Gröna Linjen genom byggande ”på höjden”. Dvs. utan att utvidga bosättningarna geografiskt, vilket alltså inte har någon inverkan på palestiniernas situation i området.

Vid sitt tillträde som president, och efter det hårt kritiserade talet till den muslimska världen i Kairo, avfärdade Obama överenskommelsen och krävde istället ett stopp även för denna naturliga tillväxt. Kravet gick dessutom längre än de palestinska kraven, eftersom palestinierna redan har accepterat principen om kvittning av land, som utarbetades av president Bill Clinton. Den innebär att dessa bosättningar med all sannolikhet ändå kommer att inlemmas till Israel i en framtida fredslösning i utbyte mot annan israelisk mark, med stor arabisk befolkning, till palestinierna. Meningen med Bill Clintons plan, som både israeler och palestinier accepterat, var att varken araber eller judar skulle behöva lämna sina hem. Det fanns alltså ingen anledning att stoppa byggande inuti bosättningarna. Sådant internt byggande möjliggör exempelvis för nybildade par att kunna lämna sina föräldrahem och skaffa sig en egen bostad för den nya familjen.

Det amerikanska avtalsbrottet kritiserades hårt i Israel, och Obamas popularitet i landet sjönk som en sten. USA uppfattas som en pro-palestinsk spelare som lagt sig platt för arabvärldens krav och hot. Israel gick Obama och palestinierna till mötes om en palestinsk stat och om ett stopp för utvidgning av bosättningar. Men palestiniernas president Abbas vägrar att fredsförhandla om inte de nya kraven om en frysning av naturlig tillväxt infrias. I framtiden kommer Israel knappast att gå med på kompromisser om man inte kan lita på att USA håller ingångna överenskommelser.

Nu tycks Obama ha insett sitt katastrofala misstag. USA erkänner att Israel gjort stora eftergifter, och Obama accepterar inte längre att palestinierna fortsätter att vägra att förhandla. Precis som Färdplanen stipulerar så är bosättningarna en förhandlingsfråga som ska lösas i slutet av fredsprocessen. Israels stopp för utvidgning av dem måste nu mötas med konkreta palestinska kompromisser, samt tydliga framsteg från övriga arabvärlden när det gäller att öppna diplomatiska och affärsmässiga kontakter med Israel.

SvD, DN, SvD, D, Gp, S, B, A, Smp, DN, 2, 3, SvD, 2, 3, D, 2, 3, E, B, A, 2, S, Gp

Missa inte:
- Kaliber i P1: Den antisemitiska alliansen mellan nazister och islamister i Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om Barak Obama, Hillary Clinton, Israel, USA, Mellanöstern, Palestina, fredsprocessen, palestinierna, israelerna, Benyamin Netanyahu, kvittning av land, USA:s president, Mahmoud Abbas, palestinska myndigheten, palestinsk vrede, terrorism, Hamas, Gaza, Färdplanen, Vägkartan, fredsförhandlingar, naturlig tillväxt, bosättningar, Västbanken, Kvartetten

Palestinsk swimming pool i Hebron (foto Nayef Hashlamoun/Reuters)

Amnesty har släppt en rapport om vattenförbrukning (pdf) i Israel och de palestinska områdena. Istället för palestinsk misshushållning med vattnet, förorening av vattentäkter och utebliven vattenrening, så är det Israel som får bära hundhuvudet för regionens vattenbrist. Men anklagelserna har konstruerats med pinsamma fel i de siffror som anges, och genom utelämnanden som gör rapporten värdelös.

Palestinier badar i Jenin, Västbanken (foto Reuters)

Enligt den israeliska vattenmyndigheten, som uppger att Amnesty inte ens kontaktat dem, var skillnaden i vattenförbrukning mellan israeler och palestinier bara hälften av den som Amnesty påstår. Palestinierna förbrukar till och med mer än vad svenskar använder. Palestinierna gör av med över 200 liter per dag per person, medan svenskar enligt UNICEF använder 180 liter.

Dessutom struntar Amnesty i att Israel sedan många år levererar dubbelt så mycket vatten till palestinierna per år än vad parterna har kommit överens om i Osloavtalet (art. 40, annex III). Det innebär att rapportens relevans fullständigt brakar ihop.

Dessutom utelämnar Amnesty helt och hållet palestiniernas skyldigheter enligt samma avtal; däribland att bygga avloppsreningsverk. Idag släpper palestinierna ut sitt avlopp rakt ut i naturen och förorenar grundvattnet på Västbanken. Terrorgruppen Hamas pumpar ut avloppsvattnet från Gaza orenat rakt ut i havet trots att pengar donerats för att åtgärda problemet.

År 2007 drunknade fem palestinier i vad som beskrevs som en ”avföringstsunami”, när en del av det Hamasstyrda Gaza översvämmades av avloppsvatten. FN lade skulden på Hamas vägran att använda öronmärkta biståndspengar för att modernisera avloppsreningssystemet, och Israel anklagade gruppen för att använda pengarna till terrorism istället. Israel erbjöd sig att sanera området efter Hamas haveri.

Palestinsk swimming pool i Nablus, Västbanken (AP)

Likaså har uppåt 250 olagliga palestinska brunnar borrats i brott mot Osloavtalet, vilket orsakat förorening av vattentäkter. Amnesty tycks inte känna till att beslut om brunnsborrning tas i en gemensam palestinsk-israelisk vattenkommission, och låtsas istället att det är Israel som ensamt förbjudit olaglig brunnsborrning. I själva verket har palestinierna fritt kunna borra lagliga brunnar i den palestinska myndighetens områden (A och B), och nästan alla resterande borrningsansökningar har beviljats i område C som administreras av Israel, enligt tidigare rapporter i Jerusalem Post.

Tyvärr brydde sig inte Sveriges Radios P1 Morgon om att intervjua någon israelisk representant, utan nöjde sig med att låta Lise Bergh från svenska Amnesty rapa upp långa anklagelser från den felaktiga rapporten.

SvD, D, Syd, F, Tv2, Vf, 2, 3, Sr, K, E, AB, 2, 3, SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 4, 5, 6, Sr, D, 2, Cb, N, 2, H, 2, Syd, Vg, 2, 3,

Läs även andra bloggares åsikter om Amnesty, Israel, Gaza, Palestina, Israel, Mellanöstern, vattenbrist, vatten, Cecilia Uddén, SR, Sveriges Radio, propaganda, Hamas, palestinska myndigheten

Visst har Human Rights Watch varit i blåsväder förr, men frågan är om de någonsin kan återfå den respekt de tidigare åtnjutit efter att organisationens Mellanösternpolitik sågats jäms med fotknölarna av ingen mindre än organisationens grundare.

Det var i tisdags som en debattartikel i New York Times, Rights Watchdog, Lost in the Mideast, väckte uppmärksamhet världen över. Robert Bernstein, som grundade Human Rights Watch 1978 och var dess ordförande under 20 år, skriver att HRW idag tappat sin trovärdighet genom sitt agerande i Mellanöstern. I artikeln (svensk översättning av Lisa Abramowicz finns här) skriver Bernstein:

Human Rights Watch ursprungliga uppdrag var att söka öppna stängda samhällen, förespråka grundläggande friheter och stödja oliktänkande. Men på senare tid har gruppen gett ut rapporter om den israelisk-arabiska konflikten som hjälper de som vill förvandla Israel till en pariah-stat.

Bernstein menar att HRWs agerande gentemot Israel är oärligt på två sätt. Dels för att  HRW riktar mest kritik mot det land i Mellanöstern där de mänskliga rättigheterna kränks minst.

Samtidigt styr arabiska och iranska regimer över 350 miljoner människor, och de flesta fortsätter att vara stängda och autokratiska, som tillåter liten eller inget oliktänkande. Deras lidande medborgare, som mer än någonsin skulle gynnas av den uppmärksamhet en stor och välfinansierad MR-organisation kan ge, ignoreras av Human Rights Watch Mellanöstern-avdelning som istället ger ut rapport efter rapport om Israel.

Dels är HRW medvetet oärliga i sin beskrivning av den arabisk-israeliska konflikten.

Human Rights Watch har förlorat sitt kritiska perspektiv i en konflikt där Israel upprepade gånger har attackerats av Hamas och Hizb’ollah, organisationer som förföljer israeliska medborgare och använder sitt eget folk som mänskliga sköldar. Dessa grupper stöds av Irans regering som öppet har deklarerat sin avsikt att inte bara förstöra Israel utan också att mörda judar överallt. Denna uppmaning till folkmord är ett brott mot Konventionen om förhindrande och straff av brottet folkmord.

Human Rights Watchs ledning vet att Hamas och Hezbollah väljer att kriga mot Israel från tätt befolkade områden, att de avsiktligt omvandlar grannskap till slagfält. De vet att mer och effektivare vapen förs in i Gaza och Libanon och är beredda att slå till igen. Och de vet också att denna militans fortsätter att beröva palestinierna alla chanser för det fredliga och produktiva liv de förtjänar. Ändå så är det Israel, det upprepade offret för aggression, som får ta emot Human Rights Watchs kritik.

Marty Peretz kommenterar Bernsteins artikel i The New Republic:

Jag är inte naiv. Israel är långt ifrån perfekt, och den israeliska armén (IDF) är långt ifrån perfekt. Men jag känner många soldater i IDF, och när de och deras kamrater drar ut i strid försöker de bedriva ”moralisk krigföring”. Ärligt talat, jag tror inte en enda arabisk soldat skulle känna igen det konceptet, definitivt inte de fanatiska krigarna i Islamiska Jihad, Hamas eller Hezbollah.

Tidigare har vi skrivit om hur en militäranalytiker på HRW, Marc Garlasco, som låg bakom flera av de ”israelkritiska” rapporterna, fick sparken pga sin nazi-fetischism. Det avslöjandet kom kort efter att det blev känt att HRWs vice chef för Mellanösternavdelningen, Joe Stork, hyllade den palestinska terrororganisationen Svarta Septembers massaker på israeliska idrottsmän under sommar-OS i München 1972.

HRW:S SLAGSIDA LIGGER TILL GRUND FÖR GOLDSTONERAPPORTEN

Bernstein tar också upp Goldstonerapporten, även om den inte nämns vid namn.

Och hur vet Human Rights Watch att krigets lagar har brutits? I Gaza och annorstädes där det inte finns någon tillgänglighet till slagfältet eller till de militära och politiska ledare som fattar de strategiska besluten, är det extremt svårt att göra definitiva bedömningar om krigsbrott.

Rapportering görs ofta i form av vittnesmål vars historier inte kan bekräftas och som kan vittna av politiska skäl eller för att de fruktar repressalier från sina egna ledare.

Det är signifikativt att den tidigare befälhavaren över de brittiska styrkorna i Afghanistan och expert på krigföring, Överste Richard Kemp, har sagt att den israeliska armén ”gjorde mer för att beskydda de civilas rättigheter i en krigszon än någon annan armé i krigföringens historia”.

Se vårt tidigare inlägg om Goldstonerapporten, där det även finns en video med Richard Kemps vittnesmål inför FNs råd för mänskliga rättigheter.

Richard Goldstone satt i HRWs styrelse när arbetet med rapporten inleddes, men avgick efter kritik från NGO Monitor (artikel i Haaretz). NGO Monitor har samma bild av HRWs förfall som dess grundare:

I åratal har denna skiljedomare för internationell moral och mänskliga rättigheter haft ytterst lite att säga om Libyen, Saudiarabien och palestinska terrorister. HRWs försiktiga kritik nyligen mot Saudiarabien kom först efter en omorganisation av HRWs styrelse – och då först efter ovälkommen uppmärksamhet för dess skygglappsförsedda inställning till kungadömet. I maj 2009 rapporterade Arab News att företrädare för HRW reste till Saudiarabien för att samla in pengar, och då gjorde reklam för sig själva med alla sina fördömanden och pseudovetenskapliga forskningsrapporter riktade mot Israel under Gazakriget. Några av HRWs grundare, däribland Robert Bernstein, misstycker starkt med den organisation de en gång byggde.

Fler kommentarer på Bernsteins artikel:

Israelnyheter (Finland): Human Right Watch kritiseras av dess grundare

Israel i Sverige: Rättigheternas Vakthund har tappat spåret i Mellanöstern

Anne Herzberg i Jerusalem Post: What ails Human Rights Watch?

Melanie Phillips i Spectator: How ‘human rights’ have turned into inhuman wrongs

DN 2 Dagen SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Human Rights Watch, HRW, Robert Bernstein, Israel, Saudiarabien, Libyen, Hamas, Islamiska Jihad, Hezbollah, FN, UNHRC, Richard Goldstone, Goldstone, Gaza, New York Times, Marc Garlasco, Joe Stork, Richard Kemp, NGO Monitor

'Människorättsrådets' Navi Pillay och utredaren Richard Goldstone

Richard Goldstone, som på Libyens, Pakistans och Egyptens uppdrag i FN:s ”Människorättsråd” samlat information om kriget i Gaza, fördömer nu sin uppdragsgivare för att ha antagit en resolution, baserad på hans rapport, som endast fördömer Israel och inte ens nämner Hamas en enda gång. Alla som kritiserat Goldstone för att naivt ha tagit på sig det förutbestämda beställningsjobbet från det Libyen-ledda rådet har därmed fått rätt:

– Det här resolutionsutkastet [som nu har antagits] gör mig sorgsen eftersom det endast innehåller anklagelser mot Israel. Det finns inte en enda mening som fördömer Hamas, vilket vi gjorde i vår rapport, sade Goldstone till den schweiziska tidningen Le Temps.

Inte en enda demokrati röstade för resolutionen, som ändå gick igenom pga den automatiska majoritet som rådets arabiska och islamiska regimer uppnår tillsammans med den diktatoriska ”alliansfria” rörelsen. Det är samma ”Människorättsråd” som i maj ”gratulerade” Sri Lanka till segern i kriget mot den tamilska gerillan, i vilket minst 7000 civila tros ha dödats. Enligt Israels ID-listor var den absoluta merparten, 75 procent, av de döda i Gaza stridande terrorister, trots Hamas försök att involvera civilbefolkningen. Hamas och palestinierna hävdar tvärtom att merparten var ”civila”, men Amnesty säger i sin rapport på s. 6 (pdf) att man inte kan bekräfta palestiniernas påståenden. 

GOLDSTONE: ANKLAGELSERNA I RAPPORTEN SKULLE ALDRIG HÅLLA I DOMSTOL

Hamas och mänskliga sköldar (Arkivfoto AP)

Goldstone har kritiserats hårt av jurister för att han i rapporten kommer med vad som låter som juridiska anklagelser om att Fjärde Genèvekonventionen och andra krigslagar ska ha brutits, samtidigt som han i intervjuer erkänt att hans rapport inte bevisar någonting alls, och att den aldrig skulle godtas i en domstol.

Under de senaste månaderna har det talats mycket om att Goldstone ”inofficiellt” kommit överens med ”Människorättsrådets” libyska ordförande att granska både Israel och Hamas. Men som väntat ignorerades detta fullständigt av rådets diktatoriska majoritet när resolutionen skulle röstas igenom. Tvärtom utnyttjades Goldstones etniska bakgrund som ett cyniskt alibi mot anklagelser om att rådet är fientligt fixerat vid den judiska staten. Anklagelser som både FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och hans företrädare Kofi Annan själva riktat mot ”Människorättsrådet” vid upprepade tillfällen.

GOLDSTONE GICK MED PÅ ATT FRÅNGÅ ELEMENTÄRA KRAV PÅ OPARTISKHET

Richard Goldstone förtjänar själv en stor del av skulden för detta haveri. Han valde att ta på sig beställningsjobbet trots att det uppdrag han fick av ”Människorättsrådet” specifikt begränsar uppgiften till att endast dokumentera Israels påstådda ”förbrytelser”, och helt ignorera Hamas. Hans rapport behandlar Hamas krigsförbrytelser på åtta sidor medan Israel granskas på resten av de nästan 600 sidorna. Han valde också att behålla den kvinna i utredningen, Christine Chinkin, som innan utredningen startade deklarerade att Israel var ”skyldig” till krigsförbrytelser. Goldstones rapport, och uppdraget från ”Människorättsrådet” fokuserar dessutom enbart på de ”22 dagar” då Israel besvarade Hamaselden, och utelämnar de föregående åtta åren under vilka Hamas nästan dagligen bombarderat israeler med över 10 000 missiler. FN har aldrig lyft ett finger för att fördöma de attackerna trots ständiga israeliska anmälningar till FN. Utredningen bygger nästan uteslutande på påståenden från intervjuade palestinier, och Goldstone erkände till nyhetsbyrån AP att Hamas följde utredningsteamets varje steg i Gaza, vilket kan ha förhindrat palestinier från att kritisera terroristernas metoder att gömma sig bland civila.

BRITTISK ÖVERSTE VITTNADE: ’ISRAELS ARMÉ ÄR DEN MEST SKONSAMMA I VÄRLDEN’

Den vanligtvis israelkritiska brittiska tidningen The Economist kallade Goldstones rapport för ”djupt förfelad” eftersom den blundar för Hamas krigsförbrytelser och struntar i Israels ansträngningar att med telefonsamtal, flygblad och andra varningar försöka skydda den palestinska civilbefolkningen. Dessa kombinerades med dagliga humanitära pauser i striderna för att låta civila ta del av hjälpleveranser och kunna ta skydd. Tidningen noterar också den hycklande fixeringen vid Israel:

Men om bara faktumet att Israel gått till attack är tillräckligt för att fördöma landet så var Goldstones rapport onödig från början. Och det finns en fara för dubbelmoral här. Amerikanska och europeiska styrkor i Irak, Afghanistan och Kosovo har också orsakat tusentals av civila dödsoffer utan att det har lockat till sig en Goldstone-utredning.

Diktaturerna i ”Människorättsrådet”, av vilka några själva finansierar eller stödjer Hamas, antog den ensidiga resolutionen trots vittnesmålet från den brittiske översten Richard Kemp. Han var högste befälhavare för de brittiska styrkorna i Afghanistan, Irak, Makedonien och Bosnien, och har även tjänstgjort med FN-trupper. Han vittnade inför rådet och sade att Israels armé gjorde mer än någon annan armé i krigshistorien för att skydda civilbefolkningen, under striderna i Gaza:

ISRAEL HAR REDAN BÖRJAT UPPFYLLA RESOLUTIONEN – MEN HAMAS DÅ?

Rapporten och resolutionen uppmanar både Israel och Hamas att själva utreda vad som hänt under kriget. Israel har redan startat 23 brottsutredningar och undersökt ett hundratal anklagelser, och tycks därmed vara på god väg att uppfylla den arabiska resolutionens krav. Ingen kan ifrågasätta trovärdigheten i rättsstaten Israels utredningar, som i historien lett till att en försvarsminister avsatts efter Libanonkriget på 80-talet, att militärbefäl åtalats, att landets president avsatts och åtalats samt att en premiärminister ställts inför skranket.

Men vad kommer konsekvensen att bli för palestinska Hamas? Ingen förväntar sig på allvar att Hamas på ett trovärdigt sätt ska utreda sina egna terroristledare, som startade hela kriget. En terrorgrupp terroriserar. Ingen i världssamfundet kommer att kunna bestraffa den. Som den partiska resolutionen visar så syftar allt detta i själva verket till att specifikt förbjuda Israel från att försvara sig mot palestinsk terrorism, som finansieras och stöds av flera av ”Människorättsrådets” medlemsregimer.

Det är tragiskt att det har tagit så här lång tid för Richard Goldstone att förstå att han grundlurats och utnyttjats.

SvD, 2, SvD, 2, DN, D, 2, K, 2, 3, B, 2, 3, A, 2, Hd, B, SvD, 2, D, Hd, Y, Kri, Blt, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 30, 31, 32, Dag, 2, 3, Vl, 2, 3, R24, 2, 3, Svt, Hd, 2, 3, Smp, Kri, 2, N, 2, 3, A, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Syd, 2, 3, 4, E, S, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20

Läs också:
- Reportage i Sydsvenskan: Gazabor diskuterar områdets problem
- Andrea Levin i Wall Street Journal demolerar Aftonbladets extrema redaktionsledning
- FN-rapport: ”Iran sannolikt redo bygga atombomb”
- Hamas erkände redan före kriget att de använder mänskliga sköldar (video)
- Australisk fd. generalmajor sågar Goldstonerapporten och FN-rådet
- Dagens skämt: FN:s diktatoriska ‘Människorättsråd’ ska ‘utreda’ Gazakriget
- Människorättsrådet stänger av mikrofon för torterad palestinier (video)
- Palestinier ger Israel rätt om vit fosfor: ‘Vi struntade i att evakuera’
- Dick Erixon: Turkiet radikaliseras och närmar sig Syrien
- Erik Svansbo: Mia Farrow försvarar palestinsk terrorism
- Gudmundson: Svensk islamistpredikant om att spotta på judar (video)
- Johan Ingerö: ‘Anti-rasistorganisation’ anlitade antisemit
- Jonathan Leman: SKMA:s nyhetsbrev om Aftonbladet antisemitismen och islamisterna

Läs även andra bloggares åsikter om Richard, Goldstone, FN, Människorättsrådet, Genève, Hamas, Gaza, terrorister, palestinier, Palestina, Mellanöstern, Israel, IDF, Ehud Barak, Benyamin Netanyahu, Mahmoud Abbas, mänskliga sköldar, Iran, Goldstonerapporten, Goldstone-rapporten, Säkerhetsrådet, ögonvittnen, Amnesty, civila, dödsoffer, vittnesmål, Richard Kemp, självförsvar, Gazaremsan, raketer, qassam, kassam, missiler, Sderot, tätbebyggt område, antisemitism, judar

Ordförande har ordet . . .

Reformera hjälporganisationerna. Börja med Rädda Barnen och Diakonia

Kritiken mot Rädda Barnen för deras missbruk av samlade medel som inte används för ändamål som finns i föreningens stadgar presenterades på Göteborgs-Postens kultursida igår (091014) under rubriken: Rädda Barnens medel går till lyx.

En tidigare Rädda Barnen-medarbetare beskriver Palestinaarbetet som ett cocktailparty. Ett exempel på den extravaganta kulturen är att en anställd i Östafrika ansökte – dock utan framgång – om att få sin transport av hästar mellan Etiopien och Kenya betald av arbetsgivaren. Dyra skolavgifter, väldigt skiftande och inte transparenta, bekostas av Rädda Barnen. Cheferna på utlandskontoren har haft olika löner, några dubbelt så höga som andra.

Idag (091015) fortsätter kritiken med artikeln Rädda vuxna räddar inga barn som beskyller Rädda barnen för att censurera undersökningar och rapporter vilka visar att hederskultur och behandlingen av barnen inom de palestinska områdena, Libanon och Jemen är oacceptabla enligt barnkonventionen.

Artikelförfattaren Lars Åberg försöker förklara att Rädda barnens ledare inte vill stöta sig med det muslimska samhället och stämplas som islamofober.

Det kan vara en orsak. En annan viktig orsak är den politiska tillhörigheten i Rädda Barnens ledning och bland dess medarbetare. Många av dessa var aktiva på vänsterkanten. Ett exempel är förra ordföranden Annika Åhnberg som hade rötter hos det gamla VPK och sedan som minister hos Socialdemokraterna.

Sanna Johnson, nuvarande ansvarig för Mellanösternkontoret i Beirut, lämnade flera tjänster inom den socialdemokratiska rörelsen, senast som biståndschef vid Palmecentret som är en socialdemokratisk ideologisk organisation där hon var känd som israelkritiker.

Dessa människor har en ideologisk ovilja mot USA och Israel och är oftast allierade med muslimska organisationer delar deras mål. Istället för att verka för barnens rättigheter inom en stor del av den islamiska världen föredrar de att lägga stora resurser på angrepp mot t.ex. Israel och dess behandling av palestinska barn. Vi kommer väl ihåg den konsert i Domkyrkan i Stockholm som Rädda Barnen organiserade tillsamman med de palestinska grupperna i Sverige till stöd för palestinska ungdomsbrottslingar i israeliska fängelser.

Fakta förtigs när Israel kritiseras skriver Lisa Abramowicz i tidningen Dagen (081119).

Rädda Barnen skriver ”barn” men menar i 99 procent av fallen tonåringar. Av de 334 palestinska ungdomar som för närvarande befinner sig i fängsligt förvar är 304 personer som är 16-18 år och 30 under 16 år. I Sverige är man straffmyndig vid 15 år, för övrigt.

Rädda Barnen skiljer inte på häkte och fängelse. Man glider över huvud taget vad gäller antalet fängslade.
Man ifrågasätter inte palestinsk ”undervisning” eller hjärntvätt i hätsk antisemitism. Observera, det är inte fråga om Israel-kritik. Detta hat mot judar, hyllning av ”martyrer” (självmordsbombare) och dödskult, genomsyrar såväl undervisningen från dagis och uppåt som barnprogram på palestinsk tv.

Andra former av missförhållanden är den hederskultur som riktar sig mot främst flickor i det palestinska samhället, och som också tigs ihjäl i sådana här sammanhang. Rädda Barnen till och med ändrar i beställda undersökningar för att försköna situationen.”

Rädda Barnen startade som hjälporganisation och agerade som sådan i många år. I takt med att organisationen politiserades har verksamheten anpassats efter ledningens politiska hemvist. Det är därför Rädda Barnen utvecklats till aktiv aktör i kampen mot Israel.

FiM har kritiserat Rädda Barnen i ett antal artiklar, varav några exemplifieras här:
* Fem enkla frågor till Rädda Barnens ordförande Inger Ashing

* Rädda Barnen, även ”Israels sak är vår”, inte enbart Palestina

* Fortsatt replikskifte i Expressen om Rädda Barnen

* Diakonia, Svenska kyrkan, Rädda Barnen m.fl samordnar aktioner mot Israel

* Palestinagrupperna exploaterar palestinska barnsoldater

* Vardagsbilder från Gaza (och katastrofen Rädda Barnen)

* Palestinagrupperna får draghjälp av Rädda Barnen och Svenska kyrkan

I Sverige är det vanligt att olika hjälporganisationer som finansieras till stor del av skattemedel tas över av politiska eller religiösa organisationer eller människor som är politiskt aktiva i olika organisationer och därefter används föreningen för att nå dessa politiska mål som ledningen har.

Rädda Barnen är ett exempel och Diakonia är ett annat. Det gäller för bidragsgivarna att genomskåda dessa organisationer och stoppa penningflödet till dem eller reformera dem så att de åter verkar för uppfyllelsen av sina stadgade mål.

Oded Meiri
Ordförande föreningen Fred i Mellanöstern

Franz Cohn har läst boken Islamismens seger – från Libanon till Iran av Magnus Norell, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI):

Den verkliga krisen i Mellanöstern

Debatten i media rör sig främst om konflikten mellan Israel och palestinierna. Vad Israel gör eller inte gör i stort och smått tillmäts den allra största betydelse på vägen mot en fredsuppgörelse. USA med president Barack Obama anses kunna spela en avgörande roll genom att han påstås kunna tvinga Israel till sådana eftergifter att det palestinska styret på Västbanken under Mahmoud Abbas vill börja förhandla.
Med boken ”Islamismens seger – från Libanon till Iran” ifrågasätter forskaren Magnus Norell vid svenska Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) sådana påstående. Han går systematiskt och objektivt igenom områdets historia samt utvecklingen inom de inblandade länderna och aktörerna: Libanon, Israel, Hizb’allah, Syrien och Iran samt FN.

Norell ser tre perioder som avlöst varandra. Den första från 1948 när staten Israel grundades fram till oktoberkriget 1973 då Egypten avskrev den klassiska panarabiska tanken om Israels förintande och därefter slöt ett fredsavtal med Israel. Den andra perioden kom när PLO under Arafat med politiska initiativ och väpnad kamp inklusive terror tog upp en kamp mot Israel och judiska mål runt om i världen. Han fick stöd av flera vänstergrupper särskilt runtom Europa som i honom såg en kämpe för ett nytt revolutionärt antikolonialistiskt system. Med Arafats frånfälle 2004 ändrade kampen för Israels utplånande karaktär. I denna tredje, innevarande, period blev Israels utplånande (försvinnande från kartan som det ibland heter) främst en islamisk målsättning med Irans nya fundamentalistiska ledarskap som pådrivande faktor.

I boken lägger Norell avgörande betydelse vid utgången av Libanonkriget 2006. Detta provocerades fram av Hizb’allah. Israels dåvarande ledning hade inte kompetensen och armén var inte förberedd på att bemöta utmaningen på ett militärt adekvat sätt och Hizb’allah tillskrev sig segern. Den efter vapenstilleståndet antagna FN-resolutionen 1701 bevakades aldrig effektiv av de utökade UNIFIL-trupperna, och med Syriens hjälp kunde raketer och andra vapen från Iran enkelt tas in till Hizb’allah som idag återigen är rustat till tänderna. Hizb’allah utgör i Libanon en stat i staten. I Libanons egen regering ingår Hizb’allah som bromskloss som hindrar ekonomisk utveckling och välstånd. Den libanesiska armén anser Norell vara ineffektiv och inte utgöra något hinder för en kommande attack av Hizb’allah mot Israel på order av Iran och med hjälp av Syrien.

Norell förklarar i boken också skillnaden i tänkesättet. Det som många israeliska politiker och vi i Väst ser som en fredspolitik uppfattar vissa ledare som svaghet. Det ensidiga bortdragande av sina trupper från säkerhetszonen i Libanon och avvecklingen av bosättningarna i Gaza, samt ensidig vapenvila utan någon riktig seger både i Libanon 2006 och Gaza 2009 har inte gett Israel någon goodwill. Motparterna har tagit dessa koncessioner som intäkt för nya krav och hotelser.

Hotelserna från Irans ledare oroar Norell. Kombinationen av ett upprustat Hizb’allah i norr, ett av Iran återupprustat Hamas i söder och de iranska atomraketerna bådar inte gott för Israel. Ett svagt hopp utgörs av, menar han, oppositionen inom Iran mot det muslimska prästerskapets envälde.
Det skulle gagna debatten här om fler av rapportörerna i media och deras läsare och lyssnare med hjälp av Norells bok skulle upptäcka att islamismens uttalade slutmål är Israels förstörelse.

Franz T. Cohn

Bokfakta
Magnus Norell: Islamismens seger – från Libanon till Iran
Fri Tanke Förlag 2009, 175 sidor
ISBN 978-91-86061-04-1

KrB YA TrA

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Norell, Franz T Cohn, islamism