Lästips och kommentarer

De senaste dagarna har bjudit på flera stora nyheter och viktiga kommentarer gällande den israelisk-palestinska konflikten. Nedan kommenterar vi ett antal artiklar ur nyhetsskörden och ledarartiklarna:

I Sydsvenskan påminns vi om att orsaken till att fredsdiskussionerna mellan israeler och palestinier står stilla knappast är israeliska bosättningar eller vägran till kompromisser, såsom utrikesminister Carl Bildt tycks tro. Kolumnisten Mats Skogkär erinrar i den lysande artikeln Alltid ett skäl att tacka nej om att palestinierna så sent som i september förra året erbjöds en fredslösning av dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert. Den svarade mot nästan alla av palestiniernas högsta krav, både gällande bosättningar och Jerusalem:

En palestinsk stat bestående av Västbanken och Gaza med östra Jerusalem som huvudstad är vad palestinierna erbjudits av Israel och avböjt. Mer än en gång. Senast i september 2008. [...] Men att ge palestinierna ett fredserbjudande de inte kan tacka nej till tycks dömt att misslyckas.

Mahmoud Abbas, palestinska myndigheten

Detaljerna i det israeliska fredserbjudandet kan läsas i Haaretz från igår samt i denna intervju med Olmert, och vi har tidigare rapporterat om dess huvuddrag. Nyhetsbyrån TT skriver för första gången om saken idag, efter att ha tigit om fredsförslaget och palestiniernas vägran att ta det till sig när det kom 2008. Däremot skickade nyhetsbyrån igår ut den palestinske presidenten Mahmoud Abbas cyniska utspel om att det kan ”bli fred på ett halvår”. Hans villkor är att alla palestiniernas krav levereras på en silverbricka innan förhandlingarna, och utan att något av Israels önskemål uppfylls.

Även Per Gudmundson på SvD:s ledarsida tar upp Israels fredserbjudande på ett mycket klargörande sätt. Han noterar också att israelerna är frustrerade över utrikesminister Carl Bildts (sedermera nedröstade) EU-förslag, som sökte kringgå FN-resolutioner och fredsavtal. Bildt ville låta palestinierna få allt de kräver utan att behöva nå en förhandlad fredsuppgörelse med Israel. Det motsvarar vad de mest fanatiska regimerna, såsom Iran, Syrien och Libyen, krävt. SvD menar också att den svenska Mellanösternpolitiken och biståndet bortser från vem det är som är oresonlig: Därför driver Carl Bildt israelerna till vansinne:

Arabiska protester mot delning av stad i norr

I norra Israel, vid den libanesiska gränsen, ligger den lilla israelisk-arabiska staden Ghajar. På senare tid har staden skakats av demonstrationer (se även video), sedan den israeliska regeringen flaggat för att stadens norra del kommer att överlämnas till Libanon. De arabiska invånarna, som vill fortsätta tillhöra Israel, motsätter sig att staden delas och att ena halvan inlemmas i Libanon. Även libanesiska tidningar har rapporterat öppet om protesterna.

Arabiska protester i Ghajar: Vill fortsätta att tillhöra Israel

Analys: Bitte Hammargren, journalistiken och SvD:s grafikfadäs

Svenska Dagbladet är på många sätt en av Sveriges bästa och mest läsvärda tidningar. Samtidigt är dess nyhetsrapportering om den israelisk-palestinska konflikten en av Sveriges värsta. Det beror bl.a. på den Istanbul-baserade ”Mellanösternkorrespondenten” Bitte Hammargren. Hennes artiklar är nästan alltid kliniskt rensade från det israeliska perspektivet, på ett sätt som får dem att likna pressmeddelanden från Palestinagrupperna. När hon någon gång känner sig tvingad att ta med ett israeliskt citat eller resonemang, för att skapa ett intryck av balans, ser hon till att hugga fram ett djupt osympatiskt, icke-representativt eller grovt förvanskat uttalande. Det översköljs sedan av långa och inkännande skildringar och citat från palestinska talesmän. Hennes ensidiga, stereotypa, ofta direkt felaktiga artiklar och absurda Mellanösternblogg sänker tidningens i övrigt lysande trovärdighet.

Men innan vi tittar närmare på det, samt gör en längre analys av de senaste dagarnas diskussioner mellan EU och Israel, kan vi bjuda på SvD:s komiska miss på förstasidan i anslutning till Hammargrens artikel:

Förstasidan, SvD.se, 9-10 december

Det lustiga med detta är förstås att Israels huvudstad inte är delad idag! Det är ju tvärtom arabvärlden och utrikesminister Carl Bildt som vill dela den, och därmed dra upp en mur genom staden. Enligt SvD:s webbrubrik är staden inte bara delad i öst och väst. Även ”östra” Jerusalem är delat! På webben har förstasidan sedermera rättats, men i papperstidningen rubriceras grafiken som ”Det splittrade östra Jerusalem”.

Folkviljan i Jerusalem gör påtvingade EU-diktat irrelevanta

ENDAST EN FÖRHANDLAD FREDSLÖSNING KAN FUNGERA

Trots att palestinierna upprepade gånger tackat nej till en palestinsk stat och en kompromiss om Jerusalem, så tycks nu utrikesminister Carl Bildt vilja trycka ned ett förslag om delning av Jerusalem i halsen på Mellanösterns parter. Tvärtemot vad både judar och araber i Jerusalem önskar (se nedan). Självklart utan förhandlingar, och genom att skrota folkrättsligt bindande traktat, FN-resolutioner och Färdplanen för Fred. Det tyder på en märklig inställning till diplomati. Som världens tredje största biståndsgivare till palestinierna skulle Sverige kunna uppmana den palestinske presidenten att komma till förhandlingsbordet.  Men det är alltså inte Bildts metod. De gladaste hurraropen för den svenska Mellanösternpolitiken kommer numera från Palestinagruppernas Per Gahrton och Aftonbladets Helle Klein.

Bildt glömmer dock att FN redan 1947, i delningsplanen av det brittiska mandatet, gav stadens invånare friheten att själva bestämma vilken stat som Jerusalem skulle tillhöra. Vi tittar på det nedan, och lägger för stunden bort alla övriga religiösa, kulturella, historiska och folkrättsliga skäl som talar för Israels huvudstad.

Jan Guillou har funnit sin baneman

Jonathan Leman tipsar om radioprogrammet Medierna i P1 som sändes i lördags, som mycket väl kan komma att gå till historien. Intervjuaren Martin Wicklin, som arbetar för det självständiga produktionsbolaget Tredje Statsmakten, ställer debattören Jan Guillou till svars för en kolumn han skrivit i Aftonbladet om den påstådda organaffären. Bakgrunden är Guillous mångåriga och hårda kritik mot kulturjournalistik ”som bara bygger på lösa spekulationer” (om bl.a. Catrine Da Costa, Thomas Quick och mordet på Olof Palme).

Reportern ställer frågan hur det nu kan komma sig att Jan Guillou tvärtom gått ut till försvar för Aftonbladets och Donald Boströms konspirationsteorier om påstådda israeliska organstölder på palestinier, helt utan belägg. Tycker han att detta är bra kulturjournalistik? Den 10 minuter långa intervjun utvecklas till en fascinerande och tragikomisk självtortyr av sällan skådat slag, när Guillou förgäves kämpar för att få sitt resonemang att hålla ihop. Den envetne intervjuaren återvänder ideligen till kärnfrågan, och Guillou tvingas till flera tysta uppehåll, ju mer den gren han sitter uppflugen på börjar knaka.

Den fascinerande intervjun kan höras här (börjar 10.30 in).

Lägg också märke till hur Jan Guillou rättfärdigar den motbjudande kopplingen som artikeln gör till en korruptionsaffär i USA. Det visar sig att Guillou fortfarande inte förstått att den handlade om levande israeler som rest till USA för att frivilligt sälja sin njure, och alltså inte om ”organ från Israel” eller från palestinier.

Sist i programmet (31 min in i sändningen) görs också en parodi på Aftonbladets ”kulturjournalistik”, genom en utredning om varför svininfluensan kommit just nu.

F, SvD, 2, ES, Ab, 2, Hd, Smp, Vg.

Uppdaterade bloggar: Gudmundson, Elder of Ziyon, Fredrik Axelsson, Sapere aude, Al Hamatzav, JiM.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Aftonbladet, Sveriges Radio, P1, medierna, Martin Wicklin, Israel, Donald Boström, konspirationsteori, organstöld, organhandel, antisemitism, palestinier, israeler, judar, kulturjournalistik, SR, Åsa Linderborg, Helle Klein, Jan Helin, Antisemitbladet, Carl Bildt

Carl Bildt var mycket nära att skrota fredsavtalen för Mellanöstern

Utrikesminister Carl Bildt var igår mycket nära att för alltid skrota EU:s Färdplan för fred i Mellanöstern, som också accepterats av FN, USA och Ryssland. I en intervju på lördagen med Sveriges Radio, kallar han bosättningar ”illegala”. Det var oklart om han talade om nya israeliska bosättningar, eller om existerande bosättningar (vår fetstil):

(Sveriges Radio): En annan svår fråga för EU är fredsprocessen i Mellanöstern. Samtidigt som EU kräver stopp för nya bosättningar ger den israeliska regeringen klartecken till just nya bosättningar [inuti befintliga bosättningsblock /FiM:s anm.].

– Vår inställning är mycket tydlig. Alla bosättningar, inklusive i östra Jerusalem, är illegala. Att nu accelerera eller fortsätta bosättningspolitik gör att man äventyrar möjligheterna till en fredsprocess.

Om Bildt menade alla nya bosättningar så var han ovanligt otydlig i sin formulering. Och om han menade att alla redan existerande judiska bosättningar skulle vara ”illegala”, så har han dessutom i ett slag skrotat både Färdplanen för Fred samt fredsavtalen från Oslo.

Inget av dessa fredsdokument behandlar nämligen bosättningarna som ”illegala”. Tvärtom. De definieras som en förhandlingsfråga som ska lösas mellan parterna i fredsprocessens slut, precis som frågan om gränserna. En av våra läsare summerar rättsläget:

1. Kvartetten (USA, Ryssland, FN och EU) anser inte att bosättningarna är ”illegala”, utan endast att de är besvärliga i fredsprocessen, varför man begärt att deras expansion avstannar i utbyte mot hittills uteblivna arabiska eftergifter. Det har Israel godtagit genom ett omvälvande och politiskt riskabelt beslut. Enda undantaget gäller naturlig tillväxt inuti existerande bosättningar, i enlighet med en överenskommelse med USA och enligt Ariel Sharons reservationer.

2. Både Kvartetten, Israel och palestinierna har i Oslo-avtalen och i Färdplanen definierat bosättningarna som en förhandlingsfråga att lösas i fredsprocessens slut. Enligt Färdplanen är det endast FN-resolutionerna 242, 338 och 1397 som ska utgöra basen för förhandlingarna – inte Fjärde Genèvekonventionen, eftersom den endast gäller mark som innehafts av en erkänd och legitim statsmakt, vilket inte fanns på den omtvistade Västbanken eller i östra Jerusalem.

3. FN:s resolution 242 kräver inte att Israel ska lämna hela Västbanken. Tvärtom ger den Israel, som annars skulle vara knappt 2 mil brett, rätt till delar av Västbanken för att upprätta nya säkra gränser efter det arabiska anfallskriget 1967. Ingen kan alltså idag avgöra vad som i framtiden ska vara ”palestinskt område”, eftersom gränserna inte förhandlats fram ännu, enligt resolution 242.

DN:s chefredaktör: Regeringen får visst kritisera artiklar

Dagens Nyheters chefredaktör Thorbjörn Larsson tillbakavisar talet om att regeringen och ministrarna inte skulle kunna kritisera innehållet i publicerade artiklar:

Vad anser du om att Carl Bildt inte kan fördöma artikeln när regeringsrepresentanter tidigare uttalat sig i olika ämnen?
- Även ministrar måste få reagera på saker som skrivs, vi har ju yttrandefrihet. Ett exempel är Reineraffären då Olof Palme reagerade starkt.

Och det är precis det som har efterlysts från israelisk sida, även om somliga har missuppfattat och trott att det skulle handla om att regeringen förväntas ”styra” vad som står i medierna.

Thomas Bull, professor i konstitutionell rätt vid Uppsala Universitet, bekräftar till Fred i Mellanöstern att det är tillåtet för regeringsrepresentanter att kritisera vad som skrivs i pressen, men påpekar att det kan vara ett känsligt område beroende på vad det handlar om. Här är hela svaret (vår fetstil):

Det är nog inte en fråga om förenlighet med grundlag, utan mer en tradition. Det rättsligt intressanta är censurförbudet i TF [Tryckfrihetsförordningen /FiM:s anm.], men uttalanden från regeringen om artiklar är inte censur (sker inte i förväg och hindrar inte publicering).

Däremot är det känsligt att uttala sig eftersom det kan påverka en tidnings publistiska frihet i framtiden. Man kan väl säga att länder där regeringarna mera ofta recenserar de egna landets tidningar/media inte brukar vara demokratiska mönsterstater. Därför avhåller sig gärna regeringar i demokratiska stater från sådant, eftersom varje misstanke om att den fria åsiktbildningen låter sig påverkas av vad regeringen för tillfället anser är av ondo för det politiska systemet i stort. Man kan ju notera att Berlusconis utspel om den alltför regeringskritiska TV-kanalen i Italien inte anses som riktigt OK – sådant föder alltid misstankar om att man inte bara tycker något, utan också kanske gör något…inte bra för förtroendet för vare sig pressen eller regeringen. Men något formellt grundlagsbrott kan jag inte se att det skulle vara att uttala sig.

Känsligheten som Bull nämner förefaller alltså främst handla om politiska tvistefrågor (såsom kritik mot avslöjande av korruption i Italien) än om antisemitism och rasism, som det ju inte lär finnas någon tidning som har den öppna ambitionen att sprida.

Mot bakgrund av utlåtandena från både chefredaktören för en av Sveriges största tidningar (DN) och rättsexpertisen finns det alltså inget fog för att påstå att pressfriheten skulle förbjuda regeringen att kritisera innehållet i den aktuella Aftonbladet-artikeln.

Läs också:
- Palestinska familjen: ”Vi påstod aldrig till Aftonbladet att organ stulits”
- Cordelia Edvardson i SvD: ”Aftonbladet kan inte ta skydd bakom tryckfrihetslagen”

 

SvD 2 3 4 5 6 7 8 9 DN 2 3 4 5 6 7 Sydsvenskan 2 3 VG 2 Dagbladet 2 AB 2 3 4 5 6 Expressen 2 3 Newsmill 2 3 4 5 6 7 8 9 10 TrA 2 GP

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, antisemitism, organstöld, Carl Bildt, Thorbjörn Larsson, Olof Palme, yttrandefrihet, Israel, Thomas Bull, censur, tryckfrihet, Donald Boström

Dick Erixon Sapere Aude! I Gilboas svala skugga Jonathan Leman

Så borde skandalen med Aftonbladet ha hanterats

HÄNVISNING TILL PRESSFRIHETEN ÄR INTE ETT SVAR PÅ FRÅGAN

Självklart skall inte den svenska regeringen ställas till svars för det som Aftonbladets chefredaktör är straffansvarig för. Det som efterlyses är att regeringen förhåller sig till antisemitism och berättar vad man gör för att bekämpa den. Den här bloggen kunde igår avslöja att den socialdemokratiska regeringen 2001 finansierade publiceringen av Donald Boströms konspirationsteorier i hans bok, vilket väcker ytterligare frågor.

Inte heller ska den israeliska regeringen avkräva Bildt ett ingripande mot tidningen Aftonbladet (viket den inte heller gjort). Det är därför en eventuell stämning planeras mot just Donald Boström eller Jan Helin. Det handlar om att fördöma en blodslögn som fått stor publicitet i Sverige. I förra inlägget beklagade vi också att utrikesminister Lieberman lämnat in en protest till den svenska regeringen istället för till Aftonbladet, och även den Judiska Församlingen i Stockholm har kritiserat den israeliska regeringen för detta. 

Den svenska ambassadörens meddelande på ambassadens hemsida för att bemöta en opinionsstorm borde istället varit mer tydligt formulerat om Sveriges insatser mot antisemitism generellt. Då hade inte Aftonbladet kunnat flytta diskussionen från artikelns innehåll till prat om ”hot mot pressfriheten”, och därmed slippa diskutera det oroväckande förfallet i tidningens demokratiska och publicistiska trovärdighet.

SVARA PÅ DIREKTA FRÅGOR

Men internationellt har många nu svårt att ta utrikesminister Carl Bildts hänvisningar till Sveriges pressfrihet på allvar. Man ser det inte som ett skäl för att på direkta frågor inte ens ha en åsikt om risken med grundlösa antisemitiska blodslögner och rykten. För omvärlden är inte detta en pressfrihetsfråga. Man undrar hur pass allvarligt den svenska regeringen tar på antisemitism och rasism, om Donald Boströms lösa spekulationer kunnat slås upp så stort i en stor svensk tidning. Är svenskar benägna att tro att israeler är kapabla att döda palestinier för att skära ut och sälja deras organ? Vad säger det om debattklimatet i Sverige?

Ingen begär heller att Bildt ska stänga ner tidningen eller se till att chefredaktören Jan Helin avgår. Det finns alltså ingen likhet med Muhammedpublikationerna. Att ha en åsikt om en redan publicerad blodslögn utgör ju inte ”censur” eller ingripande i mediernas frihet att publicera den. Det man förväntar sig är att Bildt berättar hur regeringen förhåller sig till antisemitisk hets, och det bör han kunna göra även om det har publicerats i en tidning. Det innebär inte att ”recensera artiklar” (vilket inte heller är förbjudet i lag), utan att uttrycka vad regeringen gör för att bekämpa fenomenet.

Palestinierna bygger gigantiskt Arafatmuseum. Sverige ökar biståndet med 50 Mkr

* (Läs vår uppdatering nedan om Israels onödiga officiella protest till Carl Bildt)

Den Fatahdominerade Palestinska Myndigheten, som sägs vara nästan helt beroende av bistånd från omvärlden, har beslutat att bygga ett gigantiskt Arafat-museum på Västbanken, som beräknas kosta 14,5 miljoner kronor ”under den första fasen”, vilket myndigheten (och därigenom biståndsgivarna) kommer att bekosta.

Bara två veckor efter beskedet skickade världens tredje största biståndsgivare till palestinierna, Sverige, ut ett pressmeddelande från biståndsminister Gunilla Carlsson om att vårt rekordbistånd till palestinierna på drygt 700 miljoner kronor per år ska höjas med 50 miljoner, därför att den ”palestinska myndigheten befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation”:

En fungerande palestinsk myndighet är en förutsättning för en fredlig och hållbar lösning på den israelisk-palestinska konflikten, säger biståndsminister Gunilla Carlsson.

Samtidigt kommer rapporter från Internationella Valutafonden som talar om en potentiell tillväxtexplosion på 7 procent på Västbanken om det lyckade samarbetet med Israel fortsätter, och DN rapporterar om hur palestinierna kunnat hänge sig åt ”ren flärd” i ett samhälle som går för högtryck. 

Beslutet om att öka de svenska biståndsmiljonerna till palestinierna inföll bara några dagar efter att Fatahs kongress, där Mona Sahlin (S) deltog, tagit följande ”fredliga och hållbara” beslut:

• att palestinierna kan komma att återgå till användning av terrorism i kampen mot Israel, i brott mot alla undertecknade fredsavtal och folkrätten
• att terrorgruppen Al-Aqsamartyrernas Brigader åter ska stå under direkt befäl av Fatah
• att säga nej till Netanyahus inbjudan att omgående starta villkorslösa fredsförhandlingar
• att aldrig erkänna Israel som det judiska folkets hemland, men däremot fortsätta att kräva ett palestinskt land
• att hela Jerusalem skall ingå i den palestinska staten
• att alla utlandsfödda ättlingar till araber som lämnade Israel under de arabiska anfallskrigen 1948 och 1967 ska få immigrera till Israel, och därmed omintetgöra tvåstatslösningen
• att skapa närmare kontakter med Ahmadinejads Iran
• att utreda hur ”Israel mördade Arafat”

Araberna kräver palestinsk stat men vill inte erkänna judisk stat

”Vi arabstater kräver en palestinsk stat, men vi vill däremot inte erkänna en judisk stat”. Så kan arabvärldens och palestiniernas svar på Benyamin Netanyahus tal i söndags sammanfattas. Denna vägran, oavsett var Israels gränser ligger, utgör grunden till Mellanöstenkonflikten. Gällande demilitarisering är motståndet mindre. Inte mindre än 27 stater i världen - inkl. sex i Europa - är demilitariserade. Angående bosättningar noteras Israels stopp för nya och utvidgade bosättningar i enlighet med Färdplanen och Obamas krav, och endast naturlig tillväxt innanför redan existerande städer tillåts. Talet går att se med engelsk tolkning här och läsas här.

Mahmoud Abbas, palestinsk president

PALESTINIERNA OCH ARABVÄRLDEN SLÄPPER MASKEN

Efter att Benyamin Netanyahu på söndagen gick president Barack Obama och arabvärlden till mötes gällande skapandet av en palestinsk stat och ett stopp för nya bosättningar och utvidgningar, har palestinierna och arabvärlden släppt masken. Samtidigt som de kräver en palestinsk stat fortsätter de att vägra att erkänna Israel som nationalstat för det judiska folket, oavsett gränser. Detta trots att de själva är definierade som just arabiska stater och ibland också islamiska stater, och har stora egna minoritetsgrupper såsom kurder, berber, druser, kaldéer, turkmener, maroniter m.fl. (se nedan).

Denna historiska arabiska vägran att erkänna och försöken att krossa andra folks nationella rättigheter och endast propsa på sina egna, är grunden till den arabisk-israeliska konflikten och till de utplåningskrig som arabvärlden har utkämpat mot Israel. För många vanliga araber vore det kanske inget problem att erkänna Israel, men de arabiska och palestinska regimerna är rädda för repressalier från islamiska fanatiker och terrorister som förespråkar evigt krig. Men att erkänna och respektera varandras nationer i den slutliga överenskommelsen utgör själva grunden för fred. Palestiniernas och arabstaternas vägran är ett tragiskt hyckleri som framgår nedan.

På bloggen Elder of Ziyon kan man läsa utdrag ur arabländernas och ”Palestinas” grundlagar. Här är några exempel:

Jordaniens grundlag:

Article 1
The Hashemite Kingdom of Jordan is an independent sovereign Arab State. It is indivisible and inalienable and no part of it may be ceded. The people of Jordan form a part of the Arab Nation, and its system of government is parliamentary with a hereditary monarchy.
Article 2
Islam is the religion of the State and Arabic is its official language.

Egyptens grundlag:

Art.1*: The Arab Republic of Egypt is a Socialist Democratic State based on the alliance of the working forces of the people. The Egyptian people are part of the Arab Nation and work for the realization of its comprehensive unity.
Art.2*: Islam is the Religion of the State. Arabic is its official language, and the principal source of legislation is Islamic Jurisprudence (Sharia).

 ”Palestinas” grundlag:

ARTICLE 1

Palestine is part of the large Arab World, and the Palestinian people are part of the Arab Nation. Arab Unity is an objective which the Palestinian People shall work to achieve.