Inför Förintelsens minnesdag den 27 januari

StampTidskriften Shalom över Israel innehåller i sitt senaste nummer, 1/2008, en artikel av SVEN REICHMANN som tydligt klargör sambandet mellan antisemitismen och staten Israel. I våra dagar när röster höjs som ifrågasätter staten Israels rätt att existera påminner författaren om bakgrunden till den nya statens bildande.

Inför Minnesdagen av förintelsen den 27 januari har tidskriftens redaktion gett FiM tillstånd att publicera artikeln av Sven Reichmann.

ÅTERKOMSTEN – UPPFYLLELSE ELLER MISSTAG?

Titeln ger oss bara två synsätt på judarnas återkomst till det heliga landet. Jag vill få introducera ett tredje – nämligen: Återkomsten – en oundviklig nödvändighet. Det fanns nämligen inget annat val. Alla andra vägar var effektivt stängda.

Mot vilken bakgrund ägde återkomsten rum? Hur gick det till när alla andra alternativ föll bort?

Återflyttningens början brukar dateras ganska exakt till tidigt 1880-tal. 1883 är ett årtal som brukar nämnas. Det hade skett en viss återflyttning redan tidigare. Man anser att Jerusalem faktiskt hade en judisk majoritet redan på 1870-talet, alltså innan det stora återvändandet började. Men de judar som flyttade in hade inga försörjningsmöjligheter utan levde i princip på bidrag från rika judar – släktingar eller trosfränder – framför allt i USA. Det som karakteriserade den nya återkomsten var att människor nu var inställda på att bygga upp infrastruktur och göra sig självförsörjande.

Det vi inledningsvis kan notera var att de krafter som startade denna återflytt var sekulära. Religion var inte inblandad i särskilt hög grad. Om vi skall se det hela som en uppfyllelse av bibliska profetior om Israels återkomst så var det alltså inte så som Andra Mosebok beskriver uttåget ur Egypten med intåget under Josua, där allting medvetet
uppfattades som lett av Gud – både faraos förhärdelse och Israels vandring.

Den drivande faktorn
Antisemitismen var givetvis den drivande faktorn, den som gjorde att judarna måste söka sig en ny tillflyktsort. Kyrkan hade sedan sin egen barndom format och genomfört förföljelsen av judar och gett antisemitismen dess innehåll. Det är väl att märka att detta inte bara gäller den romerska kyrkan utan det gäller kyrkan i allmänhet. Luther skall inte glömmas bort i sammanhanget.

Men efter religionskrigen, som tog slut i mitten av 1600-talet och häxjakten som tog vid därefter under andra halvan av samma århundrade, så hade den kyrkliga nitälskan i viss mån fått andra fiender att bekämpa. Hela denna orgie i blod och intriger skapade i sin tur underlag för upplysningstiden och sekulariseringen. Och med den kom tanken på lika värde och assimilation. Första halvan av 1800-talet betraktas som en lugn period för judarna i Europa.

Men det var lugnet före stormen.

Den nya antisemitismen
Nu kom nämligen den nya antisemitismen. Den politiska antisemitismen uppstod bland de tidiga socialisterna. I Frankrike möter vi sådana herrar som Charles Fourier, Gustave Tridon, Alphonse Toussel och Joseph Proudhon. I Tyskland fanns det en utbredd antisemitism ibland den berömde filosofen Hegels lärjungar till vilka vi räknar Bruno Bauer och framför allt Karl Marx. Dessa herrar talade om orättvisa ekonomiska strukturer och skyllde allt eller det mesta på judarna.

Den biologiska eller rasistiska antisemitismen brukar anses ha utgått från en annan fransman Arthur de Gobineau som faktiskt en tid var fransk ambassadör i Stockholm. Han gav ut ett kolossalt verk i tre band – ”Essän om människorasernas ojämlikhet” (1853-55), bara några år före första bandet av ”Das Kapital”. Gobinaeu hade naturligtvis sina föregångare, så originell var han inte. Kolonialismen och slavhandeln hade redan skapat ett underlag sedan flera hundra år tillbaka. Just av denna anledning blev hans teser så spridda som de blev.

Bekräftande ideologi
De flesta av hans lärjungar dök upp i Tyskland. Dels hade Hegel och Fichte lämnat efter sig ett arv av både tysk självhävdelse och förakt för judar. Och Hegel hade som sagt många lärjungar. De flesta professorer i filosofi var influerade av Hegel som dog 1831. Därtill kommer att den tyska ekonomin genomgick ett under av samma slag som efter Andra världskriget och tyskarna behövde en ideologi som bekräftade den särställning som man tyckte sig skönja när Tyskland från att ha varit en hopplöst splittrad stat nu trädde fram som en begynnande preussisk stormakt – militärt och ekonomiskt.

En av Gobineaus viktigaste lärjungar på tysk botten hette Richard Wagner. Hitler förklarade långt senare att nazismen inte kunde förstås utan att man hade kunskap om Wagners person och verk. Men här fanns en uppsjö av andraplansfigurer, personer som vi kanske bara känner igen namnet på: Paul Lagarde, Wilhelm Marr, Henrich von Treitschke (professor i historia!), Theodor Fritsch och hederstysken Houston Stewart Chamberlain som gifte sig med Wagners dotter. De gav alla en vetenskaplig nimbus åt antisemitismen som alltså blev både en vetenskaplig, politisk och kulturell rörelse. Religiös var den likväl fortfarande. Man brukar nämna hovpredikanten Adolf Stöcker som på 1870-talet gjorde ett misslyckat försök att starta ett preussiskt politiskt parti med rent antisemitisk ideologi.

Genomsyrade hela kulturen
Jag nämner alla dessa namn för att det skall stå klart att antisemitismen kom att genomsyra hela den europeiska kulturen från religion till vetenskap. Alla hade sina bidrag att komma med, låt vara att det mesta var skräp eller lögn. Det kunde inte gemene man urskilja.

Om vi förflyttar oss till Österrike så träffar vi där två extremt udda figurer som får betraktas som nazismens formgivare före Hitler – Guido von List och Jörg Lanz von Lienbenfels. Ingen av dem var adlig och det säger något om dem båda att de seglade under falsk flagg redan med sina namn.

Guido von List var en spiritist med kärlek till de fornnordiska gudarna. Han blandade den judiska kabbalan med egna uppenbarelser om runornas hemliga innebörd. Det är i hans efterföljd som SS-tecknet brukade skrivas med kantiga bokstäver. Också hakkorset fick en liknande ockult betydelse.

Jörg Lanz von Liebenfels gav ut en tidning i Wien. Den hette Ostara efter någon sorts vårens gudinna. Vi vet med säkerhet att Hitler läste denna tidning och samlade på dess exemplar. Han lär till och med ha träffat Lanz personligen. Lanz var alltså också spiritist men han var så enormt mycket annat. Han var otroligt beläst i arkeologi, antropologi och exegetik. Han kunde läsa Bibelns båda delar på originalspråk och han kunde därför bestyrka sina vansinniga slutsatser med en störtskur av vetenskapliga referenser.

Teori om ondskan
Han hade nu en ideologi som han kallade för teo-zoologi. Han hade en helt egen teori om ondskans uppkomst. Den hade inte gått till så som kyrkan brukar förkunna – Kunskapens träd etc – utan han menade att den hade uppstått genom att Adam parade sig med en apa. Därmed skulle en helt ny människoras ha uppstått som han betecknade som bestialisk. Hit räknades alla färgade raser och – naturligtvis – judar. De människor som härstammade från Adam och Eva var däremot alla arier, blekansikten med ljust hår och blå ögon.

Judarna var inte dåliga människor. De var inga människor alls. De var ohyra. De levde inte bara som ohyra. De var det.

Ondskan företräddes alltså av dessa bestialiska människor. Det värsta av allt var inte bara deras lömska handlingar utan det farligaste var att de strävade efter att utplåna den ariska rasen genom så kallad bastardisering eller blodsblandning. Lanz hade två recept på hur denna akuta fara för mänsklighetens framtid skulle tacklas. Dels skulle man utrota bestarna som ohyra. Dels skulle man skapa mänskliga avelsanstalter där utvalda kvinnor fick bli värphönor för den förädlade ras som ännu kunde odlas fram.

Hitler genomförde båda dessa projekt.

Enormt genomslag
Många har undrat vad det skulle tjäna till att gasa judiska åldringar eller spädbarn. Man har också undrat över varför hela tyska folket så villigt ställde upp för Förintelsen och gick så brutalt till väga. Den enda förklaringen tror jag ligger hos Jörg Lanz von Liebenfels. Hans teorier fick ett enormt genomslag.

Vad har detta med judarnas återflyttning att göra? Jo, det är en bild av kulturen i Europa vid förra sekelskiftet. Att det fanns en marknad för så groteska idéer. Att Lanz inte bara blev totalt utskrattad utan åtminstone av en klåpare som Hitler blev betraktad som vetenskapsman. Så starka krafter hade kommit i rörelse att det gamla systemet helt enkelt inte kunde fortsätta.

Orkan av pogromer
Varför just 1883? I mars 1881 (enligt Julianska kalendern) mördades tsar Alexander II. Det var en grupp på sex revolutionärer som utförde dådet och som blev tagna till fånga. En av de sex, en kvinna, var jude. I Ryssland fanns en lång tradition av syndabockstänkande där myndigheter och vanligt folk vant sig vid att skylla all försumlighet och allt vanstyre på judarna. Under ett halvår efter mordet gick det som en orkan av pogromer över stora delar av det ryska imperiet, inte minst över Ukraina och Vitryssland. Det är oklart om pogromerna var organiserade uppifrån. I vilket fall gjorde myndigheterna inget för att stävja dem. Militärer kunde stå och se på när folk brände och plundrade.

Efter pogromerna kom majlagarna som tog ifrån judarna många av deras mänskliga rättigheter.

En flodvåg av flyktingar vällde ut ur Ryssland. De som inte hade råd att flytta långt hamnade i Östeuropa, många i Österrike och Polen. Där fick antisemitismen helt följdriktigt en skjuts framåt. Många flyktingar som hade råd flydde till Amerika. Flertalet hamnade i USA, men det skedde också en betydande invandring i Sydamerika. Denna invandring är intressant eftersom Bibeln talar om att när återkomsten skall ske så skall judar komma från världens alla länder. Sydamerika hade varit stängt för judisk invandring fram till 1800-talets början. Nu först skedde en mera betydande immigration. De sista länderna som ännu inte hade haft en judisk minoritet fick nu en sådan och samtidigt började en återflyttning till Palestina.

Sionismen
Den första sionistiska kongressen hölls i Basel 1897. Herzl hade rapporterat om Dreyfus-processen och av det han såg misströstade han helt om judarnas framtid i Europa. Judarna måste ha en egen stat. Nationalismen som blomstrade överallt tog sig också judiska uttryck.

De ryska pionjärerna flyttade inte för att de hade läst i Bibeln. De hade visserligen den gamla parollen: ”Nästa år i Jerusalem”, men de flydde för sina liv, inte för någon speciell religiös övertygelse. Hade de någon ideologi så var den snarare socialistisk och tog sig uttryck i kibbutz-rörelsen.

Herzl var också sekulariserad och tämligen assimilerad när han for till Paris för att närvara vid Dreyfus-processen. Sionismen lanserades inte heller med några religiösa övertoner eller grundtoner.

Hur reagerade då de judiska rabbinerna? Ropade de hurra? Nej, tvärtom. De reagerade med förfäran och ofta med vrede. Messias skulle samla folket, inte Theodor Herzl. Han var definitivt inte Messias. Många rabbiner gjorde alltså vad de kunde för att bromsa sionismen. Än i dag finns det ultraortodoxa judar i Jerusalem som menar att sionismen är ett misstag eller en synd. Mentalt lever de fortfarande i exil trots att de geografiskt bor i den heliga staden. De har svårt att anpassa sig till staten Israel och dess myndigheter. De ser ju på staten som ett djävulens bländverk. Här rekryteras rena antisionister som blir svurna fiender till staten Israel och går samman med PLO.

Dessa antisionistiska rabbiner hade sin egen tolkning av Hitlers Förintelse. De såg den som en Guds dom, ett straff för att man försökte korta av exilen innan Messias hade framträtt. Omvänt ser de framgångarna i diverse krig som något övergående, något som djävulen frestar de trogna till avfall med.

Kyrkan teg
Vad sade då kyrkan? I princip ingenting. Herzl försökte vinna stöd hos påven Pius X 1904 och blev totalt avsnoppad. I England, däremot, fanns en rörelse bland arvtagare till puritanerna. Dessa hade redan under tidigt 1600-tal sett i Bibeln att judarna skulle komma att återvända och höll traditionen levande. Christchurch heter en kyrka som ligger strax innanför Jaffaporten. Den byggdes i mitten av 1800-talet av just dessa kristna som ville bana väg för Israels återkomst – och driva mission, förstås. De hade under 1800-talet en betydande socialhjälp och sjukvård bland fattiga judar. De bedrev också undervisning och utbildning. Allt detta sågs med ganska oblida ögon av rabbinerna.

Balfourdeklarationen år 1917 där England förband sig att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina var till en del frukten av just dessa kristna gruppers agitation. Att andra mera antisemitiska engelsmän sedan med stor framgång lyckades sabotera hela projektet är en annan sak. De återvändande judarna kom snart i delo med den engelska administration i Jerusalem som tillsatts av Nationernas förbund för att skapa detta nationalhem som även NF bekände sig till på papperet.

Staten Israel
Herzl hade ”profeterat” i juli 1897 att det inom 50 år skulle finnas en judisk stat. 15 maj 1948, alltså nästan 51 år senare utropade staten Israel sin självständighet. Statens tillkomst är intressant. Engelsmännen började tidigt att motarbeta sin egen Balfourdeklaration. De som skulle verkställa den såg judarna bara som en förevändning för dem själva att behärska Mellanöstern och framför allt Suezkanalen. Redan före Andra världskriget hade de strypt den judiska invandringen till praktiskt taget noll för att hålla sig väl med araberna. Judarna i landet var djupt splittrade inför frågan hur man skulle tackla det engelska motståndet. Aktivisterna – kallade sig revisionister – ville gå fram med konfrontation. De som länge styrde Jewish Agency ville förhandla utan bråk. Många sionistkongresser under trettiotalet blev väldigt stormiga.

Till sist (1937) bildade revisionisternas ledare Vladimir ‘Zeev’ Jabotinsky ett embryo till en hemlig privatarmé som kom att kallas Irgun. 1943 fick de en exceptionellt god strateg till ledare – Menachem Begin. Han var en polsk jude som kom till Israel via Iran från ett sovjetiskt fångläger. I januari 1944 förklarade Irgun krig emot engelsmännen. De förutsåg nämligen exakt den situation som faktiskt uppstod vid krigsslutet. Då fanns det i Europa cirka en halv miljon överlevande judar som absolut inte hade någonstans att ta vägen. Inget enda land i världen kunde välkomna ens en del av dessa utblottade judar. Alla gränser var stängda.

Gerillakrig
Irgun förde gerillakrig mot engelsmännen tills dessa gav upp och bad FN ta hand om hela situationen. Utan Irgun och revisionisterna hade det aldrig blivit någon stat Israel. Men utan förhandlingsmänniskorna hade det inte heller blivit någon stat. Dessa fick nämligen driva ett svårt diplomatiskt spel i FN för att få klartecken att bilda en judisk och en arabisk stat väster om Jordan. Och allt detta hade bara gått att göra precis då för just då stödde Sovjet en delning och en judisk stat. Det kalla kriget gjorde att Sovjet snart nog ville hålla sig väl med araberna i stället och handlade fientligt mot Israel. Och under hela denna tid företog Stalin en växande förföljelse gentemot judar i Sovjet.

När delningen var ett faktum bröt kriget med grannländerna ut. Där var det åter ytterst nära att Israel hade förlorat. Men genom att FN fick till stånd en vapenvila i juni 48 kunde israelerna återhämta sig. När kriget sedan kom igång en månad senare var israelerna överlägsna på alla fronter utom i Jerusalem.

Alltså: Staten Israel blev en nödvändighet. Antisemitismen i Europa blev så allomfattande och så inställd på folkmord. Det fanns inga nya länder att fly till. Alla gränser var stängda för judar både före och efter Andra världskriget. När återflyttningen började fanns det också judar i alla världens länder.

Kyrkans syn
Ersättningsteologin gör att man anser alla löften om ett land som annullerade. Men Gud gav dessa till Abraham långt före förbundet på Horeb och utan några villkor. Judarna menade att Jesus inte kan vara Messias eftersom han inte uppfyllde de löften om landet som Gud hade gett. Kyrkan vände på steken och sade att eftersom Jesus är Messias så har de geografiska löftena tagits bort.

Kyrkan säger om judarna att de bär sig illa åt i ”de ockuperade områdena”. Alltså kan det inte vara Guds vilja att de har återvänt. Men precis det samma sade fariséerna om Jesus. Och det kan gott hända att kyrkan har lika fel. Kyrkan har i alla händelser gjort mot judarna precis det samma som hon anklagade judarna för att gjort mot Jesus. Den parallellen stämmer till mycken eftertanke – om man alls vill fundera på saken.

Sven Reichmann

 

Letter

Annonser
Explore posts in the same categories: Artiklar

Etiketter: , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: