Sanningen om decenniers svek av media mot Israel

:: En stor svensk publicist och debattör om den svenska inställningen till Israel… år 1970 Sanningen om decenniers svek av media mot den judiska staten

Är du förvånad över svenska medias negativa inställning till Israel och dess existentiella kamp? Förvånas du över den positiva inställningen till Hamas och oförmåga att se den islamistiska terrorismens fula tryne?

LÄS DETTA – här hittar du förklaringen, skriven 1970. Betänk att sedan dess har två generationer journalister fostrats i en ensidig och partisk syn på Israel.

UTDRAG:

Herbert Tingsten
Tredje sidan, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
14 juli 1970

GEMENHET I SVENSK DEBATT
JÄMFÖRELSE 1935 OCH 1970

Vid läsning av svensk press och deltagande i privata och officiella debatter i Sverige under senare tid slår mig gång efter annan en jämförelse mellan ett starkt om också inte förhärskande drag i vår hållning till nazismen mellan maktövertagandet och krigsutbrottet och till Israel efter sexdagarskriget. Samma förljugenhet, samma vilja att komma ifrån ett ställningstagande, samma önskan att gömma sig bakom osäkerhet och okunnighet framträder i båda fallen. […]

”Det ar inte ens skuld att två träta”, ”man får inte se saker bara i svart och vitt”; sådana förnumstigheter var aptitliga – att se Hitler och nazismen som de var betydde hat, smärta och ångest och sådana känslor var det bäst att slippa. Sekundärt inverkade säkerligen mycket annat, inte minst en antisemitism som upphört att vara salongsmässig men fortfarande trivdes i intellektuella skräpkammare.

Allmosor åt Israel

Mycket i de senaste arens svenska debatt om Israel och arabstaterna synes mig vara lika förnedrande. Jag tror att en överväldigande opinion snarast är proisraelisk, men styrkan i ställningstagandet har försvagats, den behagliga osäkerheten har brett ut sig och vad som omväxlande kan kallas antisionism och antisemitism har blivit en faktor att räkna med.
”Jag håller på att Israel skall få existera”, det hör till de mest gångbara och olustiga formerna for alibism. Man kräver inte, nobelt nog, Israels förintande och uppnår alltså ett slags mellanställning; denna lilla allmosa till det hotade Israel kan förenas med låt oss säga nittioprocentigt instämmande i arabernas påståenden och krav. […]

Från arabiskt håll svaras att man inte kan erkänna, inte förhandla med, inte tänka sig fred med Israel. Men även på denna punkt försvaras eller ursäktas arabstaternas hållning. Israel borde utan vidare lämna tillbaka sina erövringar 1967 eller åtminstone genomföra stora reträtter från dessa områden – det är en gångbar uppfattning trots att den arabiska linjen är, att man först skall få tillbaka vad man förlorade under sexdagarskriget och sedan, i ett förbättrat strategiskt läge, förbereda Israels förintande.

Återigen beskedlighet

För många blir konsekvensen av denna propaganda att båda har rätt eller att ingen har ran, alltså att det finns ungefär lika mycket rätt på båda sidorna:
Att denna tveksamhetens, neutralitetens, likgiltighetens och det billiga goda samvetets linje godtas av sa många, beror sannolikt i huvudsak på samma skal som gjorde motsvarande synpunkter for trettiofem ar sedan, när det gällde Hitler och nazismen, till en betydelsefull faktor i svensk opinion. Ett speciellt skäl, som delvis också gällde det nazistiska Tyskland, är val, att möjligheterna till rapportering av saklig natur från arabstaterna ar ytterligt begränsade.

I Israel råder fri debatt, journalister kommer in utan svårigheter och har tillfälle att orientera sig genom samtal och undersökningar: i arabstaterna är debattfriheten förkvävd och det är mycket svårt för andra än välsinnade iakttagare att få informationer.

På sista tiden har jag läst några artiklar där kravet på återhållsamhet, försiktighet och sträng måttfullhet i alla omdömen programmatiskt förkunnas för den svenska debatten. Man närmar sig ibland det beryktade officiella slagordet från andra världskriget ”en svensk tiger”. Vad som händer är, säger man, inte något som man bör bli alltför upprörd över. Jag tror att många med mig tvärtom längtar efter satirer och ursinne, efter personer som är lika förbittrade, lika våldsamma och lika outtröttliga som Torgny Segerstedt. Beskedligheten just nu i en stor del av pressen hör till det otäckaste som jag upplevt i svensk debatt.

Herbert Tingsten

— — — — —

Explore posts in the same categories: Artiklar, Massmedia, Politiken

Etiketter: , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: