Al-Durrah-falsariet

Den 30 september 2000 filmade den frilansande palestinske journalisten Talal Abu Rahma en filmsekvens med en 12-årig palestinsk pojke, Muhammad al-Durrah, som skräckslaget kröp ihop under sin fars arm under en beskjutning. I slutet på den 59 sekunder långa sekvensen, som visades på den franska kanalen France 2, påstods pojken vara dödad av israeliska försvarsstyrkor. France 2 tilläts använda de 59 sekunderna gratis för att man “inte ville profitera på pojkens tragiska död”.

Hela materialet som filmades av Talal Abu Rahma bestod av 27 minuter som aldrig släpptes. Orsaken som hävdades då var att resten av materialet innehöll pojkens fruktansvärda dödskamp.

De 59 sekunderna provocerade en oerhörd våg av vrede riktad mot Israel. Bilderna visades på arabiska TV-kanaler med inklippta sekvenser bestående av skjutande israeliska soldater. Oroligheterna i de palestinska områdena övergick till den våldsamma och allomfattande andra intifadan. Några arabiska länder bröt diplomatiska förbindelser med Israel.

Bilderna publicerades även i de flesta tidningar i världen, inklusive Sverige. Attityden mot Israel kunde sammanfattas av Osama bin Ladens ord: “Genom att döda denna pojke, dödade israelerna vartenda barn i världen”.

Först efter att man började analysera filmen kom olika forskare fram till slutsatsen att pojken omöjligen kunde blivit beskjuten från den israeliska positionen. Det stora genombrottet för denna insikt kom efter den tyska dokumentärfilmen “Three Bullets and a Dead Child: Who Shot Mohammed al-Dura?” Efter filmen började även filmaren Abu Rahma förneka sitt vittnesmål om att det var israelerna som sköt pojken.

Den pressade ledningen på France 2 blev i oktober 2005 tvungen att tillåta tre oberoende journalister att se alla 27 minuter av filmen, som påstods innehålla barnets dödskamp. Dennis
Jeambar, chefredaktör på L’Express, Luc Rosenzweig, f.d. chefredaktör på Le Monde och en representant för Metula News Agency (Mena) såg källmaterialet men upptäckte ingen dödskamp. Det de såg i stället var en rad av arrangerade scener där palestinska ungdomar låtsas vara skjutna och som om en stund springer igen.

Alla tre hävdar att ingen scen i filmen visar att pojken är död. Även Richard Landes, professor vid Boston University, gjorde en grundlig undersökning av det omfattande bluffmakeriet kring händelserna den 30 september 2000. Hans arbete resulterade i tre dokumentärfilmer: Pallywood, The Birth of an Icon och Icon of Hatred.

I Sverige var det bara Aftonbladet – av alla tidningar – som i en minimal notis mitt i tidningen rapporterade att pojken al-Durrah i själva verket dödats av palestinierna.

Andra rikstidningar fortsätter att ignorera kontroversen kring den händelse som sparkade igång intifadan.

Dmitri Vasserman

FOTNOT Texten av Vasserman ovan är författad 2007; Al-Durrah-falsariet är publ. i artikeln Medieintifadan och dess barnsoldater Svensk Linje pdf Nr 2 2007 sid 26-27

MERA om fallet efter domen 21 maj 2008: se MXp Varför tiger DN om Al-Dura-fallet ::

Annonser
Explore posts in the same categories: Artiklar, Massmedia, Politiken

Etiketter: , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: