Gahrton Gnuggar Geniknölar

Mina chanser att någonsin bli riksdagsledamot eller ledamot av Europaparlamentet är mikroskopiska. Visserligen har jag aldrig ens övervägt att försöka, men när man ser vilka intellektuella giganter som är och varit förtroendevalda å svenska väljares vägnar, så inser man hur nattsvart läget är. Hur ska jag någonsin kunna matcha Per Gahrtons skarpa analys av dagens kärnvapenhot?:

Det kan naturligtvis tolkas som en framgång för världssamfundets nedrustningssträvan att Nordkorea tycks ha gett upp sina kärnvapenplaner och USA avfört landet från sin fiendelista. Men vill man undvika misstankar om att det handlar mer om makt- än om fredspolitik är det hög tid att ta itu med ett land som utgör ett större hot än Nordkorea, nämligen Israel – det enda land på jordklotet som inte har ratificerat något av de tre avtal som syftar till att hindra användning av massförstörelsevapen.

Ordet Iran förekommer överhuvudtaget inte i artikeln…

Ordet Ryssland förekommer överhuvudtaget inte i artikeln…

Ordet Pakistan förekommer överhuvudtaget inte i artikeln…

Och ändå blir jag inte ett dugg förvånad. Kanske är det för att jag blivit luttrad, då Per har förberett mig grundligt genom att tidigare ge prov på vad hans nyckfulla parlamentsdugliga intellekt kan åstadkomma. Själv önskar han nog mest av allt att hans eftermäle ska innefatta hans högst personliga sammanfattning av historikern Benny Morris:

Morris detaljerade genomgång av det israeliska blodbad som rensade cirka fyrahundra byar och stadsdelar från palestinier är något av det mest plågsamma jag läst. I en intervju i Ha’aretz häromåret (24 januari 2004) sammanfattade Morris sina rön: den palestinska massflykten orsakades av tjugofyra större massakrer plus ”sionistiska mord, terror, etnisk resning (!) och våldtäkter på palestinska kvinnor”.

I första upplagan av boken (1988) gav Morris ändå ett intryck av att våldsvågen var ett oplanerat resultat av krigets vanvett, för vilket han fick hård kritik, bland annat av Pappé. I den reviderade upplagan (2004) lade han därför till ett nytt kapitel om The idea of Transfer in Zionist Thinking, det vill säga tanken på att Palestina måste tömmas på araber för att ge plats för en judisk stat. Han erkänner att han tidigare underskattat fördrivningstankens framträdande plats i det sionistiska tänkandet. Morris lägger, liksom Pappé, skulden på de sionistiska ledarna, inte minst Ben Gurion.

I Ha’aretz-intervjun säger Morris, till intervjuarens bestörtning: ”Ben Gurion hade rätt. Utan utdrivningen av palestinierna skulle en judisk stat aldrig ha skapats här.”

Överlag ger således Pappé och Morris samma skrämmande bild av den etniska resningen 1948–49. Moraliskt drar de motsatta slutsatser. Pappé företräder normala humanitära värden. Morris däremot har valt en cynism som bara kan leda till såväl etiskt som, i längden, politiskt sammanbrott.

Kanske krävs det en intellektuell gigant värdig ett parlament för att kondensera essensen i Morris’ verk på detta koncisa vis. Själv fick jag (som faktiskt läst Morris) nämligen en helt annan lärdom.

Tvärtemot vad Gahrton påstår var Morris urpsprungligen övertygad om att fördrivningen av palestinier var planerad, men han fann bevis för att så inte var fallet. Rekommenderad läsning i sammanhanget är The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited.

För en något mer övergripande bok rekommenderas Righteous Victims, a history of the Zionist-Arab Conflict 1881-2001.

Ingen av böckerna rekommenderas i form av en sammanfattning signerad Per Gahrton.

/Torbjörn Karfunkel

Explore posts in the same categories: Artiklar, Politiken

Etiketter: , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: