Om mytbildningar

Den 2/7 kunde man i Blekinge Läns Tidning läsa en insändare signerad ”Harry R:son Svensson, Fil mag, Teol kand.”. Där serverade R:son Svensson en personlig historieskrivning av mellanösternkonflikten, där sionismen ses som en kolonialistisk rörelse.

För både Sionistiska Världskongressen och Storbritannien var Palestina ett kolonialt projekt, där den judiska invandringen under 1920–talet understöddes och uppmuntrades på ursprungsbefolkningens bekostnad.
Alla stater i Mellanöstern är koloniala stater med konstruerade nationaliteter. Frågan är då vilken stat som äger legitimitet?
Kanske skall de stater, Frankrike och Storbritannien, som en gång drog upp riktlinjerna för dem, återta kontrollen?

Daniel Krygier skrev ett utförligt svar på denna insändare, men svaret var på tok för långt för att accepteras till insändarsidan. Därför bjuder vi er på Daniels svar här:

Harry Svensson beklagar sig över mytbildningar om Mellanöstern samtidigt som han serverar läsarna med sitt eget smörgåsbord av
mytbildningar om Israel och Mellanöstern.

Svensson skriver: ”Alla stater i Mellanöstern är koloniala stater med
konstruerade nationaliteter.”
Arabvärldens nationaliteter utgör onekligen moderna och artificiella konstruktioner eftersom den traditionella och naturliga kollektiva identiteten i arabvärlden var stammen, klanen och religionen. Trots importen av det främmande europeiska nationalstatsbegreppet så dominerar fortfarande den traditionella klan- och religions-indelningen vilket de interna konflikterna i Irak och Libanon vittnar om. Svensson noterar korrekt att det var främst den kristna arabiska eliten i Libanon som anammade det europeiska nationalbegreppet samtidigt som det bör tilläggas att det förblev främmande för majoriteten av befolkningen i Mellanöstern.

Medan de kristna araberna i Libanon utvecklade sin egen självständiga nationella identitet, utgjorde den gryende arabiska nationalismen i Palestinaområdet främst en reaktion mot den judiska nationalismens renässans framför utvecklingen av en genuin egen lokal arabisk identitet. Detta understryks av det faktum att fram till etablerandet av Fatah 1964 så manifesterades lokal arabisk nationalism i Palestina-området främst med pan-arabiska förtecken framför lokal partikularism.

Den välkände arabisk-kristne nationalisten George Antonius som levde i Palestinaområdet och betraktas som den moderna arabiska nationalismens grundare, påtalade att arabisk nationalism var en västerländsk produkt. Svenssons historielösa påstående om lokal arabisk nationell partikularism i Palestinaområdet undermineras av Antonius och hans kollegors kraftiga motstånd till att Palestinaområdet separerades i en brittisk-fransk överenskommelse från Syrien. Antonius som betraktade Palestinaområdet som ett oseparerbart område från moderlandet Syrien, blev så upprörd över denna delning i början av 1920-talet att han myntade det arabiska ordet ”naqba” eller katastrof. Detta begrepp vars ursprungsbetydelse är således förankrat i pan-arabismens dröm om ett arabiskt imperium, har idag kidnappats av historierevionister som ivrigt spridit myten om arabisk nationell partikularism i Palestinaområdet.

Den prominenta arabiska historieprofessorn Philip Hitti från det ansedda Princetonuniversitetet gjorde följande uttalande 1946: ”Det finns absolut ingenting som heter Palestina i världshistorien”. PLO-chefen Ahmad Shuqeri gick ännu längre med att hävda att Palestina var en främmande term som zionisterna uppfann. På sätt och vis hade både Hitti och Shuqeri rätt: termen Palestina var främmande i arabisk historia och denna romerska historieförfalskade benämning för det judiska folkets ockuperade hemland, var onekligen intimt förknippat med judisk nationell historia.

När Svensson refererar till den radikale brittiske journalisten Robert Fisks uttalande att ”Mellanösternkonflikten är det sista koloniala kriget” så har han delvis rätt. Jag säger delvis eftersom Mellanöstern är hemvist inte åt en men åt åtskilliga konflikter vars minsta gemensamma nämnare är pan-arabisk-islamisk kolonialistisk expansion och muslimska-arabiska folkrättsvidriga angrepp på ursprungsbefolkningarnas nationella självständighet. Det unika med den arabisk-judiska konflikten är att detta är den enda av Mellanösternkonflikterna där den lokala ursprungsbefolkningen dvs judarna, lyckats återvinna sin nationella självständighet. I alla andra fall berber, kurder mfl har pan-arabisk imperialism släckt ursprungsbefolkningarnas drömmar om nationell självständighet. Mellanöstern är därmed med undatag av den återupprättade judiska staten, en av ytterst få regioner i världen var europeisk imperialism har ersatts med en mer lokalt förankrad imperialism.

Detta för oss slutligen till Svenssons historielösa syn på det judiska folket: ”De europeiska judarna hade ett försprång genom att ha deltagit i den intellektuella debatten som lett fram till att formulera ett europeiskt nationalitetsbegrepp baserat på språklig hemvist.”

Det judiska folkets nationella frihetsrörelse inspirerades onekligen av diverse europeiska folks nationella frihetskamper under 1800- och 1900-talen. Men det judiska folkets nationella rötter, identitet och historia som zionismen baserar sig på, sträckte sig mer än 3000 år tillbaka i tiden, dvs 2000 år innan det existerade en europeisk identitet och ännu mindre separata europeiska nationalstater. Tillsammans med Kina och Indien utgör Israel de äldsta existerande nationella civilisationerna vilka influerade uppkomsten av europeiska nationalstater som i sin tur successivt spred nationalstatsbegreppet till arabvärlden, afrika, asien och resten av världen.

Svensson vänder på orsak och verkan med följande uttalande: ”Men på grund av europeisk antisemitisk tradition exkluderades judarna från den europeiska nationella gemenskapen, trots att de delade samma språk.”

Den europeiska antisemitismens rötter kan spåras till kristendomens djupa ideologiska fientlighet gentemot det judiska folket. Det var emellertid inte europeisk antisemitism som resulterade i utvecklingen av en judisk nation utan snarare tvärtom: trots en nära 1000 år lång närvaro i länder som Polen, Spanien och de tyska staterna, betraktades judarna som en separat och främmande nation vilket i kombination med traditionell kristen antisemitism resulterade i anti-judiska porgromer och massakrer. En produkt av den franska revolutionen var att den lilla judiska befolkningen i Frankrike och successivt andra västeuropeiska stater erbjöds medborgarskap i utbyte mot att de bröt banden med den judiska nationen och anammade det lokala nationella språket. Detta resulterade i uppkomsten av en assimilerad judisk befolkning i västeuropa som definierade sin judiskhet med den snäva definition som deras värdnationer krävde: religiös minoritet utan egen nationell identitet.

Men den stora majoriteten av världens judar i Österuropa och i den muslimska världen, höll fast vid sin nationella, religiösa, kulturella och språkliga identitet och den nära 2000 år långa drömmen om att
återvända till sina förfäders hemland Israel. Mindre grupper judar lyckades trots motstånd från både Ottomanska imperiet och därefter den brittiska ockupationsmakten, återvända hem till Israel där de anslöt sig till en existerande och kontinuerlig 3000 år lång judisk närvaro. Men för den stora majoriteten judar möjliggjordes hemkosten till ursprungslandet Israel först när den självständiga moderna judiska staten återupprättades i maj 1948.

Svenssons hänvisning till den historierevisionisten Tom Segev förändrar inte det väletablerade historiska faktum att majoriteten av det brittiska ledarskapet allierade sig med araberna mot judarna. Britterna avlivade i praktiken Balfourdeklarationen innan den kunde sjösättas och ersatte den med den brittiske kolonialsekreteraren Malcolm MacDonalds ökända och anti-judiska politiska dokument ”The white paper” vars mål var att hindra judisk återinvandring till landet Israel och säkra en permanent arabisk majoritet genom illegal arabisk massinvandring.

Grunden till britternas pro-arabiska politik var inte enbart förankrad i djupt rotat judehat i det brittiska etablissemanget, arabvärldens numerära överlägsenhet och därefter förekomsten av arabisk olja, men kan spåras till den fundamentala skillnaden mellan araber och judar. Britterna insåg att nationalismen i arabvärlden var svag och splittrad av dess ursprungliga klankomponenter medan det judiska folkets nationella identitet var genuin och intimt förknippad med demokratisk självständighet i det judiska hemlandet och utgjorde därmed ett hot mot imperialismen. Britterna drog därmed slutsatsen att utifrån ett realpolitiskt perspektiv vars primära mål var att bibehålla det brittiska imperiet, utgjorde de muslimska araberna som själva förtryckte judiska, kurdiska, berbiska och andra ursprungsbefolkningar i Mellanöstern, en naturlig allierad till brittisk imperialism.

Zionismen utgör således en modern politisk lösning på antika judiska nationella aspirationer och rättigheter att åter utgöra en självständig nation i sitt historiska hemland Israel. Dessa judiska nationella och historiska rättigheter till politisk självständighet i en återupprättad judisk stat i Israel, erkändes i den världsordning som formulerades vid Versailleskonferensen 1919 under ledning av president Wilson. Till skillnad från populära mytbildningar så skapde FN inte den judiska staten 1948, utan erkände självständighet åt ett de facto redan existerande och mot alla odds återuppbyggt judisk nationellt hemland vars existens liksom Sveriges och alla andra nationalstaters existens är permanent och ej förhandlingsbar.

Daniel Krygier

Explore posts in the same categories: Artiklar, Massmedia

Etiketter: , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: