Palestinagrupperna får draghjälp av Rädda Barnen och Svenska kyrkan

FiM PÅ PLATS I STORKYRKAN DEN 13/10

Ja, det var en regnig kväll, människor samlades till Storkyrkan och några av oss delade ut flygblad. Vi blev tillsagda att inte dela ut flygblad vid trappan som tillhörde Storkyrkan så vi tog några steg bakåt. Inne i Storkyrkan fanns ett bord med böcker och annat material från ”Palestina”. Det var kanske 200 personer i Storkyrkan, kanske mindre?

Konserten började med en dikt av den palestinske poeten Mohammed Darwish på svenska och arabiska. Sedan började sångare sjunga bl a ”snurra min jord.” Andra dikter följde och sedan kom Rädda Barnens Stockholmschef Margareta Olofsson, som hade ett politisk korrekt tal med en massa fina ord om barns olycka i hela världen och Rädda Barnens humanitära rollför att hjälpa palestinska ”barn” i israeliska fängelser…

Efter någon sång till kom biskopen Lennart Koskinen som tydligen ville hålla viss balans. Sa att han blivit ombedd att inte delta i konserten. Att han blivit kallad antisemit och judehatare men det var han inte. Men han kände han måste delta eftersom det fanns kristna intressen i konflikten mellan judar och araber. Jag tyckte Koskinen höll stilen men med två undantag: han benämnde judarnas återkomst till Palestina 1930 som religiöst betingad, vilket Koskinen tyckte var fel, ”man missbrukar sin religion om man använder den som argument att få ett oberoende land”. Sedan talade Koskinen om en orättvisa som följde av andra orättvisor och jag tror han menade skapandet av Israel på palestiniernas bekostnad.

Tyvärr verkar det som om Koskinen är felinformerad på bägge punkter. Judarnas anspråk till deras eget land är mer nationellt än religiöst. Precis som det finns en mängd suveräna Europeiska och arabstater som fick sitt oberoende på 1900-talet så hade judarna lika mycket rätt att få ett eget suveränt oberoende hemland. Man kan också ifrågasätta Koskinen på den andra punkten. Israel accepterade en delning av det brittiska mandatet Palestina 1948 i en judisk och en arabisk del, men detta accepterades som bekant inte av fem arabstater som istället anföll den nybildade judiska staten (med en stor minoritet av araber) för att ”kasta judarna i havet”. Den arabiska (sedermera palestinska) flyktingströmmen kom som en direkt följd av att arabstaterna anföll och att arabstaterna aldrig gett dessa flyktingar mänskliga rättigheter, utan istället använt deras lidande som ett konstant infekterat sår i kampen mot Israel, vilket med all önskvärd tydlighet visar hur lite man respekterar mänskliga rättigheter, för sin egen befolkning och för andra befolkningar.

Men att döma av vad han för övrigt sa så lyckades, enligt min mening, Koskinen att hålla en stilenlig balans.

Sen blev det igen sång om Sabra och Shatila (som man tydligen också anklagar Israel för trots att det vara falangister som massakrerade palestinier) och sedan kom Per Gahrton som sin vana trogen manipulativt och demagogiskt pekade ut Israel som den alltid varande demonen. Gahrton kritiserade Hökmark: ”ingen vill utrota eller döda judarna, vi vill bara att Israel ska följa alla FN-konventioner” sa Gahrton och upprepade FN-resolutionen om att flyktingar ska kompenseras eller få rätt att återvända (om det blir fred, viskade Gahrton påpassligt).

Gahrton hånade sina politikerkollegor med att de kallar ”apartheidmuren” för barriär och för att de inte bryr sig om den ”humanitära katastrofen för miljoner palestinier som sitter i världens största fängelse”.

Gahrton började att tala om 350-500 palestinska ”barn” som sitter i fängelse (vilket var kvällens tema), sedan om 6000 ”barn” sedan år 2000 och sedan om miljoner palestinier.

Gahrton slog tydligen också in poäng med att ”inga israeliska barn sitter i palestinska fängelser”. Ja, men varför? Kanske eftersom de skulle bli mördade på liknande sätt som två civilklädda Israeler som lynchades och lemlästades av en palestinsk massa när de av misstag under en intifada befann sig på ”fel” plats. Det finns inte heller ”vuxna israeler” i palestinska fängelser, fortsatte Gahrton tydligen för att visa hur humana palestinier är och hur hemska israelerna är. Gahrton pekade hånfullt på det mediala intresset för Gilad Shalit – ”en enda israelisk soldat som sitter i palestinskt fängelse” – medan man ”nonchalerar 10 000-tals palestinier i israeliska fängelser”. Gahrton uttryckte en frustration och desperation över den rådande situationen, en frustration och desperation som helt beror på demonen Israel och världen som inte verkar bry sig om palestinierna. Gahrton glömde att palestinierna är en av de allra största bidragsmottagarna i världen och att deras belägenhet till mångt och mycket är självförvållat av ledare som antingen var och är korrupta eller fanatiska. Men vad kan man begära av en Gahrton som i snart 40 års tid upprepat samma gamla mantra som Palestinagrupperna fortsätter köra; allt är Israels fel! Ingenting är vårt eller palestiniernas fel. Man undrar i hur många generationer till som palestinierna och deras svenska anhängare ska vägra att se sig själva i spegeln?

På den vägen var Gahrton som avslutade med en helt ”obegriplig” händelse som tydligen lämnat djupa intryck. Gahrton och några politiker åkte till ett palestinskt flyktingläger på Västbanken 1989. När de kom fram, kom enligt Gahrton palestinska flickor och vinkade och ”hade sig”. De israeliska soldaterna började då skjuta gummikulor (egentligen järnkulor med gummi omkring, Gahrtons anmärkning) av vilken en sköt sönder fönstret i bilen. En flicka svimmade av tårgasen. När en politiker sedan klagade för den israeliska armén eller myndigheten fick han svaret att politikerna inte skulle blivit beskjutna om de i förväg hade meddelat israelerna när och var de skulle åka till och att de israeliska soldaterna skjutit efter palestinsk provokation, enligt Gahrton.

Allt detta var mycket illustrativt, enligt Gahrton. Här kommer helt oskyldiga politiker och palestinska flickor och israelerna börjar skjuta ”utan någon anledning” säger Gahrton. När man klagar för israeliska politiker får man ett intetsägande oansvarigt svar och löjlig beskrivning, som om småflickorna kunde vara en palestinsk provokation.

Detta är det ”obegripliga” och man får förmoda en typisk situation i Västbanken, enligt Gahrton som med detta åter visade att Israel och israeliska soldater var bovar som skjuter utan anledning på politiker och småflickor. Gharton visade inte den minsta vilja att försöka förstå de israeliska soldaternas belägenhet utan de var endast ”onda”.

Vad ska man säga om kvällen? Sång, opera, svenska, italienska, arabisk/svenska, ganska intetsägande tal av Olofsson, ett övertänkt och ganska så balanserat tal av Koskinen och ett ganska så typiskt hätskt anfall på Israel av demagogen Gahrton.

Slutresultatet var en mycket lyckad propagandakväll för Palestinagrupperna som skickligt använde de ca 350 palestinska ”barnen” (majoritet över 16 år) i israeliska fängelser för att fortsätta driva sin hatpropaganda mot demonen Israel och judarna. Skickligt eftersom man fick med sig intet ont anande representanter från Rädda Barnen, några sångare och Svenska Kyrkan.

/DSr

Explore posts in the same categories: Artiklar, Kyrkor, Organisationer

Etiketter: Lennart Koskinen, Margareta Olofsson, Palestinagrupperna, Per Gahrton, Rädda Barnen, Red, Storkyrkan, Svenska kyrkan

Both comments and pings are currently closed.