En politisk frisérsalong – recension av Per Gahrtons nya bok

En politisk frisérsalong

När det gäller politisk historia finns det oftast mer än en sanning. Om man vill göra anspråk på att vara historiker men undanhåller alternativa tolkningar riskerar man i vetenskapliga sammanhang att uppfattas som ovederhäftig.

Per Gahrtons nya bok ”Palestinas frihetskamp – historia, analys och iakttagelser kommer troligtvis användas som Palestinagruppernas nya uppslagsbok. Han är deras ordförande och har skrivit och troligtvis även själv finansierat en 736 sidor tjock tegelsten utkommen på Carlsson förlag. Det mesta i innehållet har kammats åt samma håll och friserats att passa författarens politiska syften. Som självbiografi kan boken intressera, som historia och analys är den nog alltför tendentiös.
Gahrton har försökt ge sin skildring, som börjar i biblisk tid, en aura av vederhäftighet genom att referera olika judiska författare och israeliska journalister på yttersta vänsterkanten. Han citerar bl.a. Norman Finkelstein, Ilan Pappé, Avi Shlaim och Uri Avnery, men dessa tillhör med sina alster knappast de mest vederhäftiga skribenterna. Mycket av Gahrtons berättelser kommer från arabiska sagesmän och egna resor och reportage. Bokens många problematiska avsnitt skulle kräva en större avhandling så jag nöjer mig med att dra fram några av de luckor som finns. Dessa är troligtvis avsiktliga, eftersom deras ifyllande skulle störa den bild av palestinierna som enbart offer, som Gahrton vill skapa.

Boken är inte upplagd i kronologisk ordning utan hoppar mellan årtalen från kapitel till kapitel. En kronologi finns som ett separat avsnitt för tiden -1400 fKr till mars 2008 eKr.

Här några få exempel på minnesluckor:
Jag kunde inte finna några uppgifter om massakrerna i Hebron och Jerusalem 1929 då 133 judar mördades vid arabiska upplopp. Och de var inte den första eller sista. En 33 dagar lång pogrom ägde rum i Safed i Galiléen 1834. En annan massaker som inte nämns är den i byn Sheikh Jarrah den 14 april 1948 på en konvoj som bestod av två ambulanser, tre bussar fyllda med patienter, läkare, sjuksköterskor och annan personal och tre lastbilar med livsmedel och andra förnödenheter. 77 människor sköts eller brändes levande till döds. De var på väg till Hadassah-sjukhuset på Scopusberget i östra Jerusalem som var avskuret från västra staden men fortfarande kunde hållas i gång. Transporter av förnödenheter, avlöst och avlösande personal och patienter fick gå i konvojer genom arabiska byar. Det visade sig att aktionen hade planerats långt för Deir Yassin.

Andra arabiska massakrer på civila judar, bl.a. terrorn i form av de många självmordsbombningar innan barriären byggdes, och raketerna från Gaza mot civilbefolkningen i södra Israel berörs bara i förbifarten. De relativiseras och anses orsakade av efterföljande israeliska aktioner (!).

Junikriget 1967 behandlas ytterst summariskt i boken och ändå är det just detta krig, orsakat av Nassers stängning av Tiransundet och uppmarsch i Sinai samt hans begäran att FN-trupperna skulle dras undan, som ledde till Israels seger och intagande av Gaza och Västbanken. En nykter historiker som Michael B. Oren har gått in i berörda staters arkiv samt intervjuat aktörerna från den tiden som ännu fanns i livet. I boken Six Days of War ger han en objektiv redogörelse för detta krig. Rekommenderas som bredvidläsning.

I kapitlet om Yom Kippurkriget 1973 kommer Gahrton med ett intressant påstående. Han inleder med orden ”Den 6 oktober 1973 var det dags. På samma sätt som den 15 maj 1948 gick reguljära arméstyrkor till anfall. Men var det ett anfallskrig? Knappast. Israel ockuperade ju stora egyptiska och syriska områden”. Men så säger han att de egyptiska trupper frivilligt stannade upp när de kommit in en bit in i Sinai, av olika militära och politiska skäl. Jaså? Men det nämns inte att de syriska stridsvagnarna nästan höll på att tränga igenom det israeliska försvaret på Golanhöjderna och om de lyckats, hade knappast gjort halt i Galiléen som då legat öppet.

Arafat förekommer upprepade gånger i Gahrtons bok i text och på bild tillsammans med författaren och andra Palestinavänner. Hans tal på arabiska ingår dock inte. I dessa var det knappast frågan om någon verklig fredsvilja utan de kunde inte tolkas annat än att han nog med tiden skulle erövra även Haifa och Jaffa i enlighet med den fasplan som antagits av det palestinska nationella rådet – PNC – som sammanträdde i Kairo 1974.

Arafats förskingring av miljarder i biståndsmedel och hans ekonomiska stöd till terrorgrupper samt underhållet till en lyxhustru boende i en dyr hotellsvit i Paris saknas i boken. Enligt förra amerikanska utrikesministern Madeleine Albright, som intervjuades i TV härom året var det entydigt Arafat som stjälpte Camp David förhandlingarna sommaren 2000 med President Clinton och premiärminister Ehud Barak genom ett kategoriskt nej till alla deras förslag. Sedan utlösta han den andra intifadan som bland annat kostade palestinierna minst 120 000 jobb i Israel och orsakade ekonomisk misär på PA:s områden.. Att det var Sharons besök på Tempelplatsen som skulle ha utlöst den andra intifadan är nonsens och har dementerats av en medarbetare till Arafat, den palestinska kommunikationsministern Imad Al-Falouji som sade att den var förberedd.
Vad hade hänt om man bjudit in Sharon som då var en vanlig parlamentsledamot och hans följe på en kopp turkiskt kaffe? Vad som också saknas i boken är relevanta delar av PLO:s stadgar som inte förnyats tvärtemot vad Gahrton påstår och Hamas charter, som påminner mig om Hitlers Mein Kampf.

Hamas politik och aktioner mot sina egna palestinska bröder tycks göra Gahrton lite generad. Han glider överslätande förbi dem. Han tiger om det islamistiska styret i Iran med dess president Ahmedinejad och dennes hot mot Israel samt om Irans stöd till terrorgrupper i området. Det otänkbara, en iransk atomraket mot Israel, skulle få oöverskådliga konsekvenser mot alla levande varelser i hela området och inte skilja på judar, kristna och muslimer. Den diskussionen tycks inte intressera Gahrton.

Men när Gahrton i slutet av boken säger att fred är ekonomiskt lönsam, vilket jag håller med om, så påstår han att BNP under intifadan steg från 9 till 13 %. Det var väl Osloåren som medförde en viss ekonomiskt återhämtning i Gaza och på Västbanken, eller?

Gahrton har förstått att vad som behövs på den palestinska sidan är en fungerande hederlig administration, stora investeringar och jobb. I en efterskrift jämför han Israels höga BNP per capita med palestiniernas skrämmande låga. Han beskriver behoven men fortsätter ändå med sin retorik mot Israel.
Det är svårt att se hur Palestinagrupperna under hans ledning uträttar någonting positivt som kan hjälpa palestinierna ur deras misär. Palestinierna har förlorat 60 år genom sin interna oenighet och tack vare sina egna och arabstaternas inkompetenta, korrupta eller krigiska ledare. Att som Gahrton kasta det mesta av skulden på Israel leder inte framåt.

Franz T Cohn, redaktör
franz.cohn@telia.com
Författare av boken Politiskt inkorrekt – tio år för Israel i motvind
Menorah 2007. Telefon 08-667 6770

Annan läsning:
Israels uppkomst och historia från biblisk tid till modern tid av Patrik Öhberg.
Hillelförlaget. Telefon 08-587 858 04

Explore posts in the same categories: Artiklar, Massmedia, Organisationer

Etiketter: , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: