Ställ er på människornas sida

Sven Reichmann rapporterar om ett möte med Diakonia i Kållered. Rapporten har publicerats i tidningen Shalom över Israel.

Söndagen den 19 oktober 2008 gästades Kållereds missionsförsamling av två ledare från Diakonia. Det var dels generalsekreterare Bo Forsberg dels Joakim Wohlfeil som är handläggare i frågor rörande konflikt och rättvisa. Församlingen hade bjudit in dem för att man ville få diskutera frågan om målsättning och värdegrund framför allt beträffande arbetet i Mellanöstern. Samlingen var inte bara öppen för församlingens medlemmar utan alla kunde delta. Hans Wrenne som är ordförande i församlingens styrelse ledde kvällen.

Till att börja med gav Bo Forsberg en allmän presentation av Diakonia som för drygt 40 år sedan började som katastrofhjälp under namnet Frikyrkan hjälper. Vi fick höra hur man steg för steg gått vidare från brandkårsutryckningar till att arbeta med långsiktiga projekt, utbildning, rättvisa, demokrati, jämställdhet etc. Med tiden kom även det politiska engagemanget här hemmavid in i bilden eftersom en del nöd i u-länderna beror på orättfärdiga strukturer, avtal etc som den rikare västvärlden drar nytta av. Oljan i Nigeria nämndes som ett exempel.

Joakim Wohlfeil gav så en orientering om arbetet i Mellanöstern. Han betonade att Israel hade undanbett sig hjälp av samma slag som man ger till palestinier. Men han sade att man på regeringsnivå hade uttryckt uppskattning för Diakonias arbete. Joakim uppehöll sig en hel del vid deras spridning av barnböcker som översatts till arabiska. I den mansdominerade kulturen var det inte alla som uppskattade Pippi Långstrump! Vi fick höra att bosättningarna och ockupationen var det stora hindren för fred i området. Terrorismen gavs inte samma betydelse. Säkerhetsbarriären var inte fel i sig. Men den skulle ligga på stilleståndslinjen från 1949 eftersom denna sades vara en gräns som var erkänd i internationell rätt.

Efter presentationen fikade vi och sedan bröt diskussionen ut. Man hade bjudit in Annelie Enochson till att inleda. Hon berättade om sitt perspektiv på Diakonias politiska verksamhet. Man bjuder in riksdagsmän och reportrar på informationsresor. När hennes kollegor i riksdagen kommer hem har de förvandlats till israelfiender och de lägger in rader av aggressiva motioner. Flera andra styrkte hennes iakttagelse när det gällde reportrar som skrivit lika fientliga krönikor.

Iwan Örjebo berättade att han och hans hustru hade jobbat som volontärer på Svenska teologiska institutet som samarbetade med Diakonia och med Bilda. Där hade de haft insyn i hur dessa resor planlades för att ge maximal utdelning i fråga om fientlighet. Iwan hade också rest runt med en grupp och sett på plats hur propagandan serverades. Han var så upprörd att orden stockade sig. Man hade lagt mycket tid på Hebron, som förvisso är en problematisk plats, men man hade inte hunnit med vare sig Västra muren, Sderot eller Yad Vashem.

Joakim Wohlfeil kommenterade detta sista med att Yad Vashem enligt hans mening var historia och om man skulle presentera Förintelsen skulle man också redogöra för al Nakba. (Ordet betyder ”Katastrofen” och syftar på de palestinska flyktingarnas öde 1948.) Många upplevde detta som en hisnande jämförelse – att någon från Diakonia kunde likna den brutala och systematiska utrotningen av 6 miljoner judar vid uppkomsten av 750 000 arabiska flyktingar i ett krig som araberna själva hade startat speciellt som lika många judar flydde tomhänta från arabländerna.

Flera talare uppehöll sig vid hur olika öde de judiska och de palestinska flyktingarna hade mött. Man sa att FN har ett särskilt flyktingorgan bara för palestinier, att arabländerna i stor utsträckning motarbetar all integration av flyktingar och att man ärver flyktingstatus bland palestinier vilket inga andra flyktingar gör. De judiska flyktingarna och deras efterlevande är i dag fullt integrerade, några i USA men de flesta i Israel. Man efterlyste Diakonias politiska engagemang på denna punkt men möttes av tystnad.

Fritz Hilliges som har judisk börd bodde med sin familj i de delar av Tyskland som kom att tillhöra Polen efter kriget. Han sade att huset finns kvar men han kan inte ens få komma in i det. Han har ingen internationell rätt att kräva någonting. Efter Andra världskriget fördrevs 15 miljoner tyskar västerut från detta område. Ingen klagar i dag över att det skulle ha varit orättvist.

Själv berörde jag HOPP-kampanjen från 2004 som ett exempel på hur dåligt påläst man verkar vara. Diakonia plus flera samfund uppmanade folk att inte köpa apelsiner som om en sådan bojkott skulle pressa Israel. Landets främsta export är high-tech och inte frukt. Visste man inte det? Det råder dessutom krig sedan 1948 och att sätta gränser är något som man gör vid fredsslut. Stilleståndslinjen kan inte betraktas som en gräns förrän parterna själva kommit överens om det i ett fredsavtal. Och varför protesterar inte Diakonia mot stadgarna för PLO och Hamas som båda har som sitt klart utsagda mål att återerövra varje millimeter som nu är Israel. Det är deras tolkning av kravet att ”ockupationen” skall upphöra.

Fritz tog till slut fram en helsidesannons som Diakonia hade inne i många tidningar för en tid sedan. Man ser ett halvt kvinnoansikte plus rubriken ”Var går gränsen?” Texten talar om hur lång tid det kan ta för en palestinier som skall resa på Västbanken. En kort resa kan till följd av vägspärrarna ta mycket lång tid. Slutklämmen i annonsen löd: ”Ställ dig på människornas sida”.

Fritz frågade i upprörd ton om det fanns människor bara på konfliktens ena sida. Avsiktligt eller ej, så insinuerar man här att israeler/judar inte skulle vara människor i lika mån som palestinier.

Denna fråga fick inget svar. Den fick också sätta punkt för diskussionen. Pastor Ingrid Svensson avslutade kvällen med en bön om fred och välsignelse.

Sven Reichmann

Explore posts in the same categories: Artiklar, Kyrkor, Massmedia, Organisationer

Etiketter: , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: