Broderskapsstyrelsen varnar: Sionism orsakar självmord

I fredagens utgåva av den kristna sossetidningen Broderskap finns två artiklar som är intressanta, för de ger en god inblick i denna bissara sekts mytologi.

Först ut är en ledare med titeln ”Vad skulle Reinhold göra med Mellanöstern?” Artikeln inleds med ett resonemang om att den nyvalde amerikanske presidenten, Barack Obama, har den protestantiske religionsfilosofen Reinhold Niebuhr som ledstjärna:

När konservativa evangelikaler, typ Bush, ställs inför problem frågar de WWJD (What would Jesus do?). Med Obama i Vita Huset går USA in i en era där man kan fråga WWRD (What would Reinhold do?).

Reinhold Niebuhr var ingen vänsterkristen. Man kan beteckna hans ideologiska tankebygge som välfärdskapitalistisk. Han reflekterade över moralfågornas komplexitet, speciellt i internationell politik. Även om han ibland varit flitigt citerad så är det inte lätt att göra bildekaler av hans tankar.

Hans tankevärld vilar på antagandet att arvssynden genomsyrar tillvaron. Ingen och ingenting kommer undan. I denna fallna värld behövs maktutövning. Annars ligger världen öppen för rovdrift och övergrepp. Men eftersom också den som utövar makt är ”fallen”, måste man slå larm när den mäktige tror sig utöva osjälviskhet och altruism. Makt kan inte utövas utan skuld, menade Reinhold. Makt kan aldrig utövas helt utan egenintresse. Därför utgör varje stark nation som utan en sund självbild visar musklerna en stor risk inte bara för andra utan också för sig själv.

Det Obama tagit fasta på hos Niebuhr är att ondskan existerar, den existerar också hos den som menar sig bekämpa ondskan. Men detta får inte hindra den som har makt från att handla. Att inte handla för att man är rädd för att bryta mot Guds vilja är oansvarigt. Men när den mäktige menar sig vara ett uttryck för Guds vilja är det arrogans och då blir de förutsägbara biprodukterna sådant som Guantanamo, Abu Graib och tortyrens återkomst.

I sig låter detta som en filosofi så sund som något annat på marknaden, men Broderskaparna försitter naturligtvis inte chansen att göra en besviken:

När det gäller den amerikanska mellanösternpolitiken finns det alltså ett visst hopp om att Niebuhr får märkas. Men ingen vet säkert var Obama står. I Israel och den israeliska pressen spekuleras för fullt huruvida Obama är israelvän eller inte.

Ordet israelvän har blivit ett ord för dem som stöder ockupationen, som tror på Israels väpnade styrkor, som gillar Israels maktspråk, som ger Israel fritt spelrum för vilka äventyrligheter som helst och som stöder bosättningar och utpostbyggen på ockuperade områden.

En sådan israelvän var George W Bush och det har gjort många israeler på högerkanten trygga. Israel fick under Bush och Condoleezza Rice grönt ljus för vad som helst. USA betalade, utrustade, skickade vapen och satt still. Detta är dock knappast en riktig israelvän. Det är ju de facto en fiende till fred och till Israel.

Om Obama kommer att visa sig som en äkta israelvän så lägger han hela presidentämbetets tyngd på ett engagemang i Mellanöstern där han bland annat löser Iranproblemet med förhandlingar, hjälper till att öppna Gaza och avslutar bojkotten av Hamas, pushar för fred med Syrien och sporrar palestinierna och israelerna till en överenskommelse.

Så gör en vän. Tidigt i valkampanjen vid ett litet möte i mars, suckade han över palestiniernas lidande. Efteråt överhopades han av proisraelers brev och e-brev och kritiska artiklar och när han senare pressades svara på vad han menade med att det är synd om palestinierna sa han: ”Ingen har lidit mer än det palestinska folket av det egna ledarskapets misslyckande att erkänna Israel.”

Optimistiska israelvänner kan dock hoppas på att det bara var en skicklig politisk glidning.

Huruvida Obama är ”Israelvän” eller inte, vare sig i min eller broderskaparnas tappning, det må tiden utvisa, men de grövsta felen bör ändå påpekas:

Låt oss börja med stycket

Ordet israelvän har blivit ett ord för dem som stöder ockupationen, som tror på Israels väpnade styrkor, som gillar Israels maktspråk, som ger Israel fritt spelrum för vilka äventyrligheter som helst och som stöder bosättningar och utpostbyggen på ockuperade områden.

Detta är rena orgien i ordbajs.

  • för dem som stöder ockupationen”. I den mest proarabiska av förvrängningar av internationell rätt är Golanhöjderna ockuperade, men ingen förvrängning i världen kan få ”Västbanken” till ockuperat område. Den stora skillnaden ligger i att Syrien redan 1920 slängde ut alla judar från Golanhöjderna och officiellt konfiskerade deras mark 24 år senare. ”Västbanken” är och förblir omtvistat område. Gränser mellan Israel och en framtida arabisk stat måste förhandlas fram.
  • som tror på Israels väpnade styrkor”. Tror på? Jag erkänner villigt att jag tror en sak om IDF, och det är att Israel inte skulle existera utan dem…någon däremot?
  • Israels maktspråk, som ger Israel fritt spelrum för vilka äventyrligheter som helst och som stöder bosättningar och utpostbyggen på ockuperade områden”. Makten talar maktspråk. Oklart vad som avses. Och i vanlig ordning är det ett problem i kristna sossars ögon att judar bor i Judéen och Samarien. Där får ju inte judar vara, eftersom araberna ju lyckades rensa området på judar för 60 år sedan. Och innan gränsen förhandlats fram är det självklart att man tillämpar tumregeln ”Araber får bygga var de vill, judar bryter mot internationell rätt om de gör det”.

Sedan kommer en intressant passus:

Tidigt i valkampanjen vid ett litet möte i mars, suckade han över palestiniernas lidande. Efteråt överhopades han av proisraelers brev och e-brev och kritiska artiklar och när han senare pressades svara på vad han menade med att det är synd om palestinierna sa han: ”Ingen har lidit mer än det palestinska folket av det egna ledarskapets misslyckande att erkänna Israel.”

Just det…men vad var det egentligen han sa, då han ”suckade han över palestiniernas lidande”? Jo, han sa att

Nobody has suffered more than the Palestinian people

Om någon vill stå för det påståendet, så vore det kanske på sin plats med en motivering.

Det känns väldigt betryggande att ha realistiska politiker vid maktens grytor. De vill ju att man:

löser Iranproblemet med förhandlingar, hjälper till att öppna Gaza och avslutar bojkotten av Hamas, pushar för fred med Syrien och sporrar palestinierna och israelerna till en överenskommelse.

Detta är inte politik, utan antisemitism i ett nötskal.

OJ! Jag sa a-ordet! Därmed är jag för evigt, enligt Peter-och-vargen-logiken, omyndigförklarad, eller hur?

Bara för att någon (säger att de) vill

  • prata omkull en fanatiskt religiös sekt (”Snälla, bomba inte ihjäl judarna och palestiniaaraberna!”)
  • öppna gränserna till Gaza (naturligtvis bara de gränser över vilka raketbombardemanget sker, dvs mot Israel och inte mot Egypten)
  • och avsluta bojkotten av en nazistisk organisation (jämför med hur Jörg Haiders seger i Österrike bemöttes)

så måste de ju vara jättepacifistiska, eller hur?

Vi går vidare, till en debattartikel av Ingemar Bergmark i samma tidning, med rubriken ”Skicka brev till riksdagsledamöterna”:

Nu får de som utan befolkningens medgivande trängt sig in i Mellanöstern, främst Israel/Palestina, Afghanistan och Irak, uppleva draksåddens skörd. Uttrycket kommer från den forngrekiska sagan om Jason, som sådde draktänder, och ur sådden kom vapenklädda män, som tog hans liv.

Draksådd är alltså sådana handlingar, som ger ödesdigra följder.

Som kompensation för lidandet under 1930- och 40-talen fick det judiska folket en egen stat. Det skedde på bekostnad av palestinierna, som bott i området sedan århundraden.

Ännu i dag sitter flera hundra tusen palestinier fast i stora flyktingläger i Libanon. De flesta är födda där, men de har inga medborgerliga rättigheter och lider av stor brist på nästan allt. Dessutom har Israel i strid mot internationell rätt upprättat en stor mängd bosättningar på ockuperat område. Med soldater och väldiga barriärer har de gjort om Gazaremsan till det som kallas ”världens största utomhusfängelse”.

[…]

Draksåddens följder medförde inte bara tusentals dödade amerikanska soldater, självmord, fysiska och psykiska skador. Det resulterade också i en ökad global oro överhuvudtaget.

(Inom parentes sagt dödades Jason inte alls av krigarna som uppstod ur draktänderna, men det är en ren bildningsfråga). Om detta är Broderskaparnas syn på Israel, ja då tar jag villigt tillbaks a-ordet och ersätter det med ”obildning”. Hur kan någon år 2008 påstå att

Som kompensation för lidandet under 1930- och 40-talen fick det judiska folket en egen stat

??? Den vanligaste myten kring Israels tillkomst är att ”trots att judarna bara ägde 7% av marken fick de av FNs delningsplan plötsligt 56%”. Sanningshalten i det är lyckligtvis lätt att kontrollera – här finns FNs delningsförslag resolution 181, vilken uttryckligen säger att

No expropriation of land owned by an Arab in the Jewish State (by a Jew in the Arab State) shall be allowed except for public purposes. In all cases of expropriation full compensation as fixed by the Supreme Court shall be said previous to dispossession.

Hade resolutionen antagits skulle således judar fortfarande bara ägt 7%.

Och, vilket mer sällan påpekas, araberna skulle fortfarande bara ägt knappt 20%. Resten var statligt ägd mark.

Men än allvarligare med Ingemar Bergmarks artikel är hans syn på judar. Det framställs som att Israel är något judarna fått av européerna (om än orättmätigt) som ”kompensation för lidandet under 1930- och 40-talen”.

Jaha? De judar som flydde till Israel redan under 1800-talet…var de bara lite tidiga i utvecklingen? När Jewish Agency aktivt köpte den mark judar bosatte sig på, är det då något de kan begära pengarna tillbaks för? Och var hittar jag det hus som ersätter min fars föräldrahem i Ungern, det som de kristna stal 1944? En adress, tack! Jag flyttar gärna in med familj så snart som möjligt.

Nej, som ni säkert förstår behagar Bergmark skämta. Och det är ju den springande punkten. Arabiska flyktingar är en tragedi (även om deras politiska och i än högre grad religiösa ledare drog ner dem i flyktingskapets förbannelse), men några judiska flyktingar tycks aldrig ha existerat. De som flydde…förlåt, flyttade…till Israel innan 2:a världskriget, ja de var bara kolonialistiska spjutspetsar. De som flyttade till Israel senare, ja de fick ju sitt land som gåva som plåster på såren.

Trots att det var Jewish Agency som köpte marken.

Trots att Europa inte hostade upp ett öre.

Jag väntar fortfarande på adressen till det hus som rimligen bör vara kompensation för det de kristna stal från oss! I ärlighetens namn tycker jag allt att det vore på sin plats med lite extra kompensation för att pappas väg till skolan kantades av kristna barn som kastade sten på honom, samtidigt som deras likaledes kristna föräldrar stod bredvid och skrattade. Men det är väl en ekumenisk fråga, antar jag, eftersom det ju var prästerna som hetsade till detta.

Nej, så går ju inte tankegångarna inom Broderskapsrörelsen. Där tänker man snarare att

”de judiska flyktingarna ger vi blanka f-n i, men att de har fräckheten att överleva arabernas utrotningsförsök är helt oacceptabelt”

Och vad som orsakat barriären förblir ett retoriskt mysterium för Bergmark.

/red

Explore posts in the same categories: Artiklar, Kyrkor, Massmedia, Organisationer, Politiken

Etiketter: , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: