Hamas, Ahmadinejad och de andra

När man betraktar de olika aktörer som på olika sätt gör sitt bästa för att bekämpa Israel, är det inte utan att Hamas, Hezbollah och Ahmadinejad framstår som de mer ärliga. De hymlar inte. Israel ska utplånas. Hamas låtsas inte ens göra skillnad mellan staten Israel och judarna som folk; det är en plikt för rättrogna muslimer att döda judar, var de än befinner sig. Och Ahmadinejad har också varit kristallklar i sina intentioner att utplåna Israel bara han får kärnvapen. Dessa hot är i högsta grad reella, och i Irans fall rent existentiellt för den judiska staten. Men det råder ingen tvekan om att det är fiender som utgör ett hot. Sådant kan hanteras, även om det är svårt.

Det är svårare med organisationer som träget, år efter år, utför ett mullvadsarbete för att demonisera Israel men som gör det under sken av att vara fredsrörelser eller till och med kristna hjälporgan. Och nu är det dags igen. Ännu en gång har en grupp riksdagsledamöter för svenska biståndsmedel vallats runt i Mellanöstern. Som vanligt skrivs vid hemkomsten en artikel vars rubrik och slutmening får läsaren att vid första påseende tro att här skriver en grupp politiker som brinner av omsorg om både israeler och palestinier och som vill verka för fred. Man har lärt sig av misstaget att för några år sedan använda rubriken ”Israel hånar Bernadottes minne”.

Men själva innehållet kantrar i vanlig ordning över till en mycket tendensiös lista över alla Israels påstådda brott mot internationell rätt. Man har dock lärt sig något av den svidande kritiken från tidigare år och nämner i en mening Sderot och det granatregn som innevånarna där lever under. Sedan är det massiv Israelkritik för hela slanten.

Sista punkten på schemat är förstås att efter bjudresan skriva Israelkritiska interpellationer till riksdagen. Ifjol inträffade fadäsen att en av resedeltagarna, c-kvinnan Annie Johansson, faktiskt bröt av från mönstret i riksdagsdebatten och drog självständiga slutsatser om det palestinska ledarskapet som ansvariga för mycket av deras egna folks lidande. Enligt uppgift blev hon sedan nedringd av Diakonia som ville förklara att hon hade missförstått. Hennes svar var ”fel”.

Strategin är plågsamt tydlig: att få med minst en ledamot från varje parti, för att sedan kunna hävda att full politisk enighet råder om Israels brott. Dessutom binds förstås resedeltagarna upp för framtiden genom sina uttalanden nu. Det hedrar m och fp att inga ledamöter därifrån finns som medundertecknare.

Även i det likaledes med biståndsmedel finansierade ”Följeslagarprogrammet” svänger man sig med fromma ord om att vara ett stöd för både israeler och palestinier och för fredsprocessen, trots att syftet så uppenbart är att samla ”ammunition” för att sedan vid hemkomsten få betalt för att åka runt i kyrkor och anklaga Israel för allt från förnedring och övervåld till ”etnisk rensning”. Detta organiseras av Sveriges Kristna Råd, som är en sammanslutning där snart alla kyrkor i Sverige ingår utom Livets Ord.

Här finns inte ett uns av självkritik, inget som tyder på att man vid något tillfälle funderat över det lämpliga i att ”kristna” européer med sin långa historia av judeförföljelse som nästan slutade med judarnas förintelse, nu fortsätter att hävda sin moraliska överlägsenhet gentemot den judiska staten och gärna sitter till doms över den. Som rabbin Robert Wolkoff yttrade på 90-talet: ”Hur vore det med 50 års tystnad från det kristna Europa?” När representanter för Diakonia vid ett öppet möte nyligen tillfrågades varför man inte besöker Yad Vashem med sina resegrupper blev svaret att om man skulle presentera Förintelsen skulle man också redogöra för den katastrof som blev följden för palestinierna av Israels bildande. Förintelsen av 6 miljoner judar är alltså jämförbar med Israels bildande, enligt Diakonia. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Allt detta är ju egentligen inga konstigheter: Politiskt motiverade personer i ledningarna brukar både kyrkfolk och riksdagsledamöter som lydiga får för sina egna Israelfientliga syften. Uttrycket ”nyttiga idioter” inställer sig osökt, och Ahmadinejad med flera skrattar förmodligen gott åt godtrogna västerlänningar som så villigt går deras ärenden, liksom nog Lenin också skrattade på sin tid då han myntade uttrycket. Israel visar ett änglalikt tålamod med alla dessa utländska delegationer som gästar landet och oblygt utnyttjar dess öppenhet för att samla ammunition till antiisraelisk propaganda. Den judiska staten får verkligen många tillfällen att vända den andra kinden till, och man gör det också.

Men skillnaden mellan Hamas med flera och rörelser som Diakonia och ISM är som sagt att de tidigare inte hymlar, medan de senare hela tiden måste agera dubbelt och vid lämpliga tillfällen skjuta in mantran om ”båda folkens fred och säkerhet”, när man i handling visar att man är ytterligt ointresserade av israelernas villkor att leva under ständigt hot från missiler och självmordsbombare, omgivna av grannar som helst skulle se att man försvann från kartan.

Man undrar om de inte ibland önskar att de kunde sluta med krypskyttet, slänga masken och alla falska förespeglingar om objektivitet och fredssträvan (som är en förutsättning för att fortsatt kunna kvittera ut miljoner av skattemedel); om det inte vore en lättnad att slippa låtsas, och helt öppet rätta in sig i ledet bakom Ahmadinejad med flera; att ge luft åt sin Israelfientlighet och öppet hävda att den judiska staten borde försvinna? Det vore också en lättnad för alla som tvingas bevittna detta erbarmliga dubbelspel, som definitivt inte gynnar vare sig palestinier, israeler eller freden.

Bengt-Ove Andersson
(generalsekreterare i Samfundet Sverige-Israel)

Explore posts in the same categories: Artiklar, Kyrkor, Massmedia, Organisationer, Politiken

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: