Catrin Ormestads förfalskningar om Mellanöstern

Catrin Ormestad är litteraturvetare och medarbetare i bl.a. Ordfront och Palestina Nu. Hon är också författare till boken ”Gaza – en kärlekshistoria”.

Ormestad har nu satt ihop en ”kulturartikel” i Aftonbladet med hårda anklagelser mot Israel. Rubriken är ”60 år utan hemland”. Problemet är att anklagelserna i artikeln är sakligt felaktiga. Varenda en.

Ormestad ”glömmer” att berätta att ockupationen nästan hade försvunnit under 90-talets fredsprocess, som avbröts av Arafats nya terrorintifada år 2000. Den var hans svar på Israels erbjudande om en palestinsk sammanhängande stat på 97 % av områdena, samt ett delat styre i Jerusalem.

I sin text förfalskar Ormestad hela upprinnelsen till den palestinska flyktingsituationen och gör felaktiga påståenden om rättsläget. Hon låtsas att palestinierna blev flyktingar pga Israels grundande, när det i själva verket var det arabiska invasionskriget som orsakade situationen. Hon talar om ett Palestina som ”inte längre existerar”, precis som om där tidigare fanns ett sådant land. Området hade i själva verket varit en samling ottomanska provinser i 400 år. Palestina var namnet på ett mandatområde som skapades när det Ottomanska imperiet förlorade Första Världskriget. Nationernas Förbund gav judarna rätten att återuppbygga sitt nationalhem där, precis som araberna fick självständighet i mandatområdena Syrien, Libanon, Transjordanien och Irak, bl.a. på kurdernas bekostnad.

Pga strider försökte världssamfundet i flera fredsförslag att dela mandatområdet i två stater, där respektive folkgrupp var i majoritet. Judarna var i majoritet i det område som tilldelades den judiska staten, samt också i Jerusalem, och accepterade fredslösningarna. Araberna förkastade dem och startade ett folkmordskrig.

Catrin Ormestad är ingen jurist, och det märks i hennes missförstånd av FN-resolutionerna och fredsavtalen. Hon påstår exempelvis att den icke-bindande resolutionen 194 om flyktingarna är en ”lag”. Och tydligen har hon missat att arabstaterna förkastade den för 60 år sedan. Hon missar också att resolutionen även rekommenderade att flyktingarna integreras i sina mottagarländer, samt upprepade behovet av en generell fredsuppgörelse. Allt detta sade arabländerna nej till.

I motsats till alla Mellanösternhistoriker, inkl. de ”nya historikerna”, säger Ormestad att landet skapades genom ”etnisk rensning och fördrivning av ett helt folk”. Bortsett från att påståendet saknar stöd, väljer hon att dölja att fem arabiska arméer tillsammans med palestinierna försökte att fördriva och utplåna Israels alla judar i kriget. Det var ingen tragisk konsekvens av kriget eller enstaka övergrepp av soldater. Det var den öppet uttalade arabiska strategin, mot vilken judarna hade att försvara sig. Araberna lyckades i sitt syfte på Västbanken och i stora delar av Jerusalem. Inte nog med det. De fördrev på kort tid också 900 000 av sina egna judiska invånare i arabvärlden, även efter kriget.

Benny Morris uppskattar att en minoritet på högst 10-20 % av araberna tvångsevakuerades av israelerna. Bland annat pga att deras byar befästs av arabiska invasionsmiliser, samt pga ett antal fall av israeliska övergrepp som ”inte var planerade”, enligt historikerna. De arabiska inavasionsarméerna lät däremot ingen jude fly frivilligt, utan organiserade systematiska arkebuseringar där de fick tag på dem, ex. i Gush Etzion. Catrin Ormestad är också upprörd över att vissa platser fått hebreiska namn, även i det område som FN hade tilldelat Israel. Men hon säger ingenting om att nästan hela det judiska kvarteret i Jerusalem jämnades med marken av araberna, inkl. 58 synagogor. Eller att Jordanien förvandlade Klagomuren till en soptipp, och förbjöd judar tillträde i 19 år.

Bosättningarna definierades i den bindande Färdplanen för Fred (2004) som en förhandlingsfråga att avgöras i slutet av fredsprocessen. Inte som ”olagliga”. Clinton-parametrarna efter Camp David-förhandlingarna  föreslog att bosättningarna skulle inlemmas i Israel, i utbyte mot mer mark till palestinierna. Däremot är den pågående palestinska terrorismen och raketbeskjutningen olaglig, och ska enligt fredsavtalen upphöra omedelbart om processen ska kunna fortsätta.

I motsats till Ormestads påstående har ingen domstol utfärdat något bindande beslut om säkerhetsbarriären, endast en ”rådgivande åsikt”. Blockaden av Gaza är inte en ”kollektiv bestraffning” enligt folkrätten, eftersom samma folkrätt ger Israel rätten att begränsa leveranser från sitt territorium under perioder då Hamas skjuter raketer. Däremot är just Hamas raketbeskjutning en kollektiv bestraffning mot civila israeler.

I Färdplanen, som FN också står bakom, görs resolutionen 242 bindande för parterna. Enligt den har Israel rätt till nya ”säkra” gränser, dvs en del av Västbanken. Annars skulle Israel bara vara två mil brett på sin smalaste plats.

Konflikten, som drabbar både israeler och palestinier måste få ett slut, och fred måste upprättas genom förhandlingar och kompromisser från båda sidor. Inte genom våld och terror, eller demonisering.

Ormestad skriver att palestinierna borde beväpna sig med lagböcker istället för med kalashnikovs. Det är ett konstruktivt råd. Då skulle de nämligen slippa katastrofala ”advokater” som Catrin Ormestad.

Explore posts in the same categories: Artiklar, Politiken

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: