Dick Haas: Bitte Hammargren är symptom på brett journalistiskt förfall

Dick Haas är Dagens Nyheters tidigare korrespondent i Israel, och har bott och verkat i landet i över trettiofem år. Han fortsätter att skriva journalistiskt om regionen på sin egen internetsida och i ett nyhetsbrev, på ett sätt som bara ett stort kontaktnät, djup kunskap om regionen, dess kultur, språk och politiska dynamik gör möjligt. 

Som journalist reagerar han därför skarpt när han ser svenska medier missbruka sitt förtroende med rena osakligheter och propaganda. Igår tog Haas en tillfällig paus från rapporteringen, för att diskutera svenska mediers Mellanösternbevakning. Han exemplifierar med Bitte Hammargrens senaste artikel om Hebron och de påstådda ”pogromerna” där. Ett ryskt ord om övergrepp som leder till att ett stort antal offer skändas och mördas. Såsom ofta skedde mot judar i 1800- och 1900-talens Ryssland. Frågan är hur en journalist, med ansvar för att beskriva fakta, kan handskas så vårdslöst med dem bara för att en avgående politiker som Ehud Olmert gjort det i sin inrikesretorik.

Texten nedan är skriven av Dick Haas (vår fetstil)

 —————————–

Grova lögner och försåtliga lögner. Om den svenska vänsterpropagandan mot israelerna.

Israelhatet i Sverige och Norge är ofta inlindat och försynt, men eftersom det uttrycks i massmedierna dag efter dag, kan man numera tala om Israelhatet som en form av ny religion i Norden.

Statskyrkans gamla roll som spridare av teologiskt betingat judehat har tagits över av massmediernas politiska variant, där man stjälper ur sig en jämn ström av till synes försynta hatbilder praktiskt taget varenda dag.

Det kan verka löjligt att påstå att den nya statsreligionen i Sverige och Norge är Israelhatet, men det blir mindre löjligt om man börjar syna fördomarna och propagandaknepen i detalj.

För att ta udden av eventuell kritik kallar utövarna hatet för ”berättigad Israelkritik”. Utan att bevisa något, slår man fast som postulat att man givetvis inte hatar Israel eller israeler, ”eftersom man inte gör det”. Och därmed skulle saken vara bevisad. Men man kan med samma metodik säga att hatet helt enkelt bara formulerats om, på ett taktiskt riktigt sätt:

Allt är inlindat och indirekt, verbalt sett. Man är politiskt korrekt, som man säger numera.

Men kritiken står inte i någon som helst proportion till de synder som man påstår att israelerna begått. Det viktiga är att israelerna utpekas jämt och ständigt. Upprepa dina lögner tillräckligt ofta, och man kommer att tro dig. Det är så propagandan fungerar världen över. Det är hela vitsen med att upprepa lögner.

Andra försyndelser och verkliga övergrepp på andra håll i världen är vid sidan om och helt ointressanta jämfört med de israeliska påstådda brotten.

Vill man vara cynisk, kan man betona att de svenska och norska massmedierna inte har råd att hålla sig med reportrar i Tibet och Sudan och de vet ju bara alltför väl att det skulle skada den svenska och norska exportindustrin om man höll sig kvar i dessa områden mot makthavarnas vilja.

Israel däremot…Israel är ett fritt och öppet land och mycket enklare att nå.

Bitte Hammargren som är korre i Mellanöstern för Svenska Dagbladet [baserad i Libanon/FIM:s anm.] och har en egen blogg i tidningen representerar en sorts medelmåtta bland dessa dolda propagandister som försynt låtsas skriva om fakta, men där i stort sett varannan mening är lögnaktig eller tillrättalagd eller där relevanta uppgifter, som reportern ogillar, är strukna.

Bitte Hammargren följer den idag erkända och godkända svenska mallen, den som gäller på alla de normgivande svenska redaktionerna. Givetvis har hon motsvarigheter också i Norge. Men låt oss hålla oss till hennes mallar. Som alla hat-attityder vilar mallen inte på fakta. Mallen är frukten av ingrodda och gamla fördomar och högst privata inbillningar. Den intellektuella hederligheten bakom alla åsikterna är obefintlig. Det hör liksom till att utövare som Bitte Hammargren mycket väl kan vara omedvetna om att de anammat en ideologisk propaganda, med rötter i det nazistiska Tyskland och i Sovjetunionen under det kalla kriget. Försök till analyser är portförbjudna och det borgar inte för vare sig nyfikenhet eller någon allmän intellektuell hederlighet.

Grundtesen i propagandan är förstås lögnen, ”att israelerna är Hitlers arvtagare”.

Det vill säga: ”Gårdagens offer är dagens bödlar.” Vilket därmed skulle ha bevisats. Och palestinierna är alltså offer för ett systematiskt folkmord, begånget av judar bosatta i Israel och de ockuperade områdena. Faktum att det finns tre gånger fler palestinier nu än det gjorde strax innan Israel blev till 1948 väcker inga frågor hos den svenska vänstern, som sprider lögnerna och som Bitte Hammargren och många andra underblåser med sina till synes försynta fakta-reportage.

Till syvende och sidst har det gått så långt att den nordiska vulgärvänstern, ledd av gaphalsar som Jan Guillou och Per Gahrton väckt liv i den klassiska arabiska propagandan, den som årtionde efter årtionde menar och tycker och anser att Israel aldrig borde ha funnits, och att det kanske äntligen är dags att göra slag i saken och se till att israelerna upphör att existera.

Av alla folk på jorden bör inte judarna ha ett eget land. Det är tankegången och den är ju liktydig med den antisemitism som till sist strök ett streck över judarna i Europa åren 1939-45.

Bitte Hammargren bidrar till stacken på sitt försynta lilla sätt. Hon är en av smågnetarna i det här propagandakriget mot israelerna.

Det märkliga med henne är att hon skriver en så torftig och föga övertygande svenska.

Att hon inte kan vare sig hebreiska eller arabiska är typiskt för den så kallade nordiska expertisen om Mellanöstern. Den svenska vänstern har för övrigt alltid ansett att den rätta tron är viktigare än färdighet och kunskaper. En annan fördel med henne är att hon bara ser det hon vill se under sina reportageresor. Fakta som strider mot vänsterns tro och dogmer bryr hon sig inte om att visa upp för SvD:s läsare. Läsarna får en tillrättalagd bild av det som sker. Mycket ofta är det hon relaterar till enbart baserat på andras iakttagelser. Skärskådar man hennes citat och hänvisningar till andra källor, märker man snart att de uttrycker exakt samma åsikter som hon själv har. Det sparar så mycket tid och allt blir så mycket enklare för henne själv. Det är klart.

Allt som relateras är i grunden förutfattade meningar och bekräftelser på vad som itutats konsumenterna i tidigare artiklar och reportage. Historiska fakta skaffas undan eller ”glöms bort”. Det vilar något tillförlitligt och beskedligt och neutralt över hela sättet. Ytligt sett kunde man få förtroende för hennes alster. Men nästan allt är lösa påståenden. Ofta nedmixat med medvetna lögner. Det kallas för propaganda, när allt går i en riktning.

Häromdagen skrev hon om Ehud Olmert och de israeliska bosättarna på Västbanken. Hon uppmärksammade faktum att den israeliske premiärministern fördömde bosättarna i ett för honom karaktäristiskt utfall av vag sentimentalitet. Olmert beskrev det som en pogrom att en bosättare öppnat eld mot en stenkastande palestinier. Bosättaren var inte själv illa ute och han handlade inte i självförsvar, de andra var inte heller i livsfara. Olmert sade sig vara direkt illa berörd av incidenten. Okej.

Bitte Hammargren beskrev allt som ”pogromer”. För hennes del räckte det inte med en pogrom, hon använde uttrycket pogromer i pluralis. För henne var varje skott mer än en pogrom.

En pogrom enligt normalt ryskt språkbruk är övergrepp som leder till att många offer skändas och mördas. Så som ofta skedde med ryska judar i Ryssland under 1800-talet och början av 1900-talet. Vilket i sin tur inledde den massiva utvandringen av österuopeiska judar till USA. Och senare till det blivande Israel.

Men låt mig citera hela stycken i hennes blogg om Olmert och bosättarna i Hebron. I SvD skrev hon den 7 december:

”Premiärminister Ehud Olmert fördömde bosättarvåldet i Hebron och stämplade det som pogromer riktade mot palestinier i staden.

”Den israeliska armén som har en manstark närvaro i Hebron fanns inte inom synhåll för att stoppa de militanta bosättare som öppnade eld mot stenkastande palestinier. I Hebron tros i dag finnas omkring 800 bosättare skyddade av 4 000 israeliska soldater i en stad med 250 000 palestinier.

”Hebron är en stad där hatet idag går att ta på. Men staden har också flera hundra års historia av samexistens mellan judar och muslimer. Här ligger Patriarkernas gravar som är heliga för både judar och muslimer… Stämningen i staden har varit laddad sedan första halvan av 1900-talet. Här är några hållpunkter:

1929 – En massaker mot judar i Hebron gjorde slut på 500 år av samexistens mellan judar och muslimer. De 435 överlevande räddades av sina muslimska grannar.

”1968 – Den första bosättningen utanför Hebron, Kirjat Arba, uppfördes året efter Israels ockupation av Västbanken.”

”1994 – En bosättare, den från New York invandrade Baruch Goldstein, sköt ner 29 bedjande muslimer och skadade över 100 i Ibrahimmoskén ( där patriarken Abraham ligger begravd ). Sex veckor senare svarade islamistiska Hamas med att utlösa en första våg av självmordsbombningar mot israeliska civila i Israel innanför 1967 års gränser. Med tiden har självmordsbombningarna skördat 700 liv.

”1995 – Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades under ett fredsmöte i Tel Aviv av den unge judiske extremisten Yigal Amir. Rabins mördare hade före mordet besökt Baruch Goldsteins grav i Hebron. När han talade med kolonisterna i staden kom han fram till att det gällde att slå till mot Rabin själv, skrev Haaretz reporter Akiva Eldar under rubriken Evacuate Jewish Hebron för en tid sedan.”

En till synes faktabaserad text av Bitte Hammargren. Men nog är det märkligt att hon tar upp massakern i Hebron 1929, som hade sin rot i den dåvarande palestinske ledaren Hadj Amin al Husseinis uppvigling, utan att nämna detta ens i en bisats. Massakern var alltså i realiteten organiserad och inte spontan. Hon nämner inte heller med ett ord hur många judar i församlingen i Hebron som mördades under två dygn i slutet av augusti 1929. Hon beskriver inte heller hur de bokstavligen slaktades. Att till exempel ett judiskt barn på tre år halshöggs av en palestinsk poliskonstapel i brittisk tjänst. Andra barn och kvinnor höggs också ihjäl med svärd. En del av de religiösa judiska studenterna kastrerades och fick ögonen utstuckna innan de avrättades.

SvD:s reporter tar alltså upp massakern, men försynt nog säger hon inte ett enda ord om vad som skedde. Inte en enda liten menlös detalj.

Däremot tycker hon att det är relevant att 435 av dem som överlevde räddades av sina arabiska grannar. Det är delvis sant: 28 palestinska familjer tog hand om några av offren och gömde dem. Siffran 435 är hämtad ur luften och grundar sig på ungefärliga uppskattningar.

67 judar mördades i Hebron på två dygn. 60 fick svåra skador. Den judiska församlingen som levt i Hebron sedan början av 1600-talet upphörde att existera.

Bitte Hammargren kan inte ens nämna att drygt 700 judar var bosatta i Hebron och ägde hus där år 1929. De tvingades överge sina hem och fördrevs från Hebron av palestinierna. Flera av de judiska skolorna och synagogorna brändes ner.

Se, det var en pogrom av den gamla sorten. Men SvD:s så kallade reporter kunde inte få kläm på fakta nästan 80 år efter begivenheterna.

Nästa poäng i hennes så kallade historieskrivning är att om Baruch Goldstein inte hade öppnat eld mot de bedjande muslimerna i stora moskén i Hebron, så hade kanske Hamas inte utlöst självmordsbombningarna som följde.

Så praktiskt! Bitte Hammargren slipper nämna alla andra terrordåd och självmordsattacker som PLO utlöste långt innan Goldstein dök upp. Och framför allt: om det funnits färre mordiska judar som Goldstein, så hade kanske fler palestinier varit snällare idag, än de är, till synes.

Bitte Hammargrens uppgifter om hur Jigal Amir tänkte, innan han beslöt sig för att mörda Rabin är också baserat på rena spekulationer. Var finns det verkliga sambandet mellan mordet och Hebron? Det är barnsligt, näst intill infantilt, att söka göra affär av att det kanske fanns en koppling mellan mordet på Rabin och Hebron. So what? om det gjorde det.

Hon hänvisar till en bok med hänvisning till påståenden i en annan israelisk bok. Det är ett annat erkänt och ofta utnyttjat grepp som den svenska vänstern gärna tillgriper:

Slå israelerna i huvudet med israeliska uppgifter från något annat ideologiskt motläger, enligt den försåtliga och sluga tanken att om en viss sorts israeler har rätt åsikter enligt den svenska vänstern och anklagar andra israeler för övergrepp eller brott, ”så kan man utgå ifrån” att dessa anklagelser är ”sanna”.

Man behöver i varje fall inte undersöka påståendena närmare. På den punkten är Bitte Hammargren åtalbar.

I sin blogg hänvisar hon till uppgifter av journalisten Akiva Eldar, men talar inte om att han i sin tur citerar påståenden i en annan israelisk bok om mordet på Rabin. Det är så kallad godtycklig ryktesspridning.

Journalistik är det inte. Tendentiöst är det förvisso.

De ”kolonister” som hon andas om helt plötsligt är i flera fall barnbarn och andra nära anhöriga till offren för massakern i Hebron 1929. Det är sant i och för sig att Israels ledare 1968 i ett svagt ögonblick lät en liten grupp judar återvända till ett hotell utanför Hebron samma år, men det är ju inte alldeles obegripligt om man har massakern i minnet. Samtidigt är det ett faktum att denna första israeliska fot i Hebron efter nästan 40 år kom att bana väg för bosättningarna de senaste 20 åren. Och det kan verkligen också tänkas att det var ett olyckligt beslut att tillåta hela den processen.

Det är för övrigt också missvisande att göra en affär av att Olmert fördömde bosättarna i söndags. Olmert hade själv makt att stoppa bosättarnas övergrepp för flera år sedan genom att arrestera de värsta rötäggen. Han är för övrigt fortfarande statsminister i Israel med en viss makt. Men han har inte gjort något konkret med sin makt. Det är poängen, och inte att han gnäller över det han med ett nytt språkbruk kallar ”en pogrom”. Och som Hammargren inte nöjer sig med att kalla ”en pogrom” utan ( flera ) ”pogromer”.

Bitte Hammargrens ”upplysning” om att 4 000 israeliska soldater beskyddar bosättarna i Hebron är totalt falsk från början till slut. Det finns inte ens 3 000 israeliska soldater på hela Västbanken.

Hon skriver om Hebron samma dag som Carl Bildt gör det i sin blogg. Den svenske utrikesministerns kommentarer är avslöjande. De visar hur litet Bildt förstår om konflikten. Sedan Olmert ”förklarat” att han ”känt skam över att judar hade utlöst en pogrom”, skrev Bildt i sin blogg:

”Det är starka ord – men viktiga ord.”

Har inte Bildt civilkurage nog att genomskåda Olmerts förfärliga svammel?

Kort sagt, det som bjuds oss i form av svensk rapportering om Mellanöstern är vanligen bara löst prat och hyckleri och däremellan både halva lögner och fullständiga lögner.

Den grövsta formen av propaganda, med andra ord.

Dick Haas

http://www.dickhaas.com/

DN Dagen 2 DN2 Medievärlden Barometern  HD  SvD  DN  HD  B

Explore posts in the same categories: Artiklar, Massmedia

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: