Dagens citat – del 15 (081230)

I dagens Göteborgs-Posten finns en krönika signerad Edda Manga.

Storfamiljen umgås glatt omkring mig medan missilerna faller över Gaza. Vi har samlats mellan jul och nyår och äter och skålar varje kväll i ständig fest. Minsta barnbarnet äter jord från krukorna så fort han kommer åt, tvååringen går och drar i dammsugaren eller roar sig med att kasta ner glaskulorna från julgranen, de större barnen spelar på datorn och sitter bänkade framför teven när de inte spelar fotboll eller piano.
Det enda hotet mot vår lyckliga bubbla är möjligen långtråkigheten, i synnerhet den som orsakas av repetitiva och massiva hushållssysslor. Men denna parentetiska tillvaro gör situationen i Gaza desto mer närvarande i mitt sinne. Det var i Palestina jag först upptäckte storfamiljens glädje och den utsökta konsten att dela med många ett begränsat rum.
Jag kan se framför mig hur man om kvällarna möblerar om, i de hus som har klarat sig, för att ta emot överlevande från de hus som träffats. Hur man kokar te och tar fram bröd, hommus och oliver som i ett trollslag. Hur man försöker skämta, mitt i oron och kaoset, hur man viskar i mörkret, hur man väntar. Man hör explosionerna, man försöker räkna ut var det var, man försöker vila mellan varven.
[…]
När jag tar barnbarnen i famnen, när jag dukar fram frukosten, när jag lägger en extramadrass på golvet är avståndet mellan mig och människorna i Gaza mycket liten. Det finns ingen säkerhetsdoktrin som skulle kunna få mig att acceptera nödvändigheten i att bomba det hus vi bor i. Och det finns inte en hemgjord raket i världen som på något sätt kan berättiga flygattackerna på palestinska hem.

Edda Manga är idéhistoriker och gift med religionshistorikern Mattias Gardell, flitig deltagare i diverse antiisraeliska tillställningar, tillika snillet bakom detta uttalande:

Situationen i flyktinglägren är ohållbar och det måste lösas. Att flyktingstatus går i arv är inte konstigare än att klass gör det.

Edda Mangas krönika har en infallsvinkel som lätt känns igen – helt vanliga människor, människor som du och jag, lever i misär, och vad som orsakar misären är inget man bör skärskåda. Klart är däremot att Israel skall fördömas.

Verkar det bekant? Inte så konstigt, i så fall. Här är bakgrunden, vilken avslöjades av FrontPage Magazine i oktober 2003:

Det väckte rabalder när USAs regering erkände att USAID (U.S. Aid for International Development) finansierar PASSIA (Palestinian Academic Society for the Study of International Affairs) i Jerusalem, en palestinsk lobbygrupp som tränar anställda inom medier i konsten att framställa den arabisk-israeliska konflikten som en Davids (araberna) kamp mot Goliat (Israel). Under åren 1997-2004 fick PASSIA den vägen 1,7 miljoner dollar. Från FrontPage Magazine:

USAID funds are used in the following way:

”PASSIA conducts two activities under this agreement. In a series of training seminars, PASSIA provides skills and capacity to young Palestinian professionals in areas such as fund-raising, strategic planning, advocacy, and training of trainers.” Such “trainers” may even be exported to the U.S. to teach pro-Palestinian “activists” at the Third National Palestine Solidarity Conference “Hate Fest” at Ohio State in early November – all on the American taxpayer’s dime.
[…]
However, last August a USAID spokesman acknowledged that it had been funding PASSIA since 1997, albeit with the proviso that no funds would be used to lobby the U.S. Congress. In that statement, USAID also mentioned that the U.S. government also applied rigorous standards of financial accountability to the funds that it remitted to PASSIA.

However, the PASSIA spokespeople tell a different story about how they use USAID funds:

David Nassar, former field director of the Arab-American Institute of Washington, D.C. (AAI), now directs the PASSIA ”Civil Society Empowerment” project. He also authored and collated the corresponding booklets. Nassar says that the USAID-PASSIA program was designed specifically ”to meet the specific needs of Palestinian society.”

And what are those ”specific needs”? On page seven of the booklet entitled ”Advocacy and Lobbying,” published in January 2002, David Nassar asks, ”What are the large groups that your audience in Palestine are to fall into?” Answer: ”Everyone from the Chairman on down. PIC members and the press.” He states flatly that the average reporter ”often does not respond but write(s) what they are told to write.” Readers of this American taxpayer-funded exercise are instructed to, ”hit their targets as we (AAI) do in the U.S. all the time”, where, ”the goal does not necessarily have to be identified.”

One such ”target” is on page 13: The United States Congress, which ”cut aid to the Palestinians for not improving the way in which the PA deals with suicide bombers (italics mine).” The objective was, ”To do whatever we needed to stop this resolution,” sponsored by Senators Diane Feinstein, D-CA, and Mitch McConnell, R-KY.
[…]
In other words, PASSIA receives funds from USAID to lobby the U.S. Congress and openly says so.

Jämför detta med vad vi skrivit om vad som bekostas med svenska skattemedel:

Det är rent av så befängt att staten finansierar projekt vars syfte är att ändra den egna utrikespolitiken!

På den punkten är alltså Sverige inte mycket sämre än USA.

PASSIA har givit ut och spridit en skrift med titeln ”Media and Communication Skills”. Förutom att skriften ger en helt och hållet förljugen bild av den arabisk-israeliska konfliktens historia, så finns där även en uppsättning instruktioner:

Whilst the media is not supposed to have any predetermined interest in a particular issue […the media] only aims at defending the general objective and the general good, one has to take into account that this is not always the case. Sometimes we need as Civil Society Organizations (CSOs), to make use of the international media in order to exert pressure on both the PNA and the Israeli government by developing an international public opinion.
[…]
In order to influence the general policy in one way or another, all CSOs should know how to influence the media. The best known way to do this is to come up with a hidden agenda [betoning tillagd av FrontPage Magazine], and deciding on the most suitable time to release information to the media in order to direct the media towards a predetermined slogan, a defined demand. The best method for exerting pressure, is to transform a problem into a public opinion issue, using the media.

Denna skrift från 1998 presenterar en strategi som uppenbarligen Edda Manga och många andra följer till punkt och pricka:

[…] being balanced, according to their [syftandes på journalister] mandate, can be frustrating
[…]
[läsarna uppmanas att] to present your stories on a human level and not rely on the facts.
[…]
[och att presentera tårdrypande historier där israeler] have to justify their existence, which makes it easier to get through to us.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Explore posts in the same categories: Artiklar, Look who is talking, Massmedia, Organisationer

Etiketter: , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: