Massmedia om Gaza-konflikten

Juliusz Brzezinski har skrivit om mediernas agerande i samband med Hamaskriget. Artikeln har även publicerats i Medievärlden:

Rapporteringen kring Gaza-konflikten får mycket stort utrymme i massmedia och i de flesta fall är den ”förstasidesstoff”. Beroende på att relativt få journalister finns direkt på platsen är många uppgifter osäkra och ofta motstridiga.

Ledarsidorna följer på förutsägbart sätt sin politiska linje och vinklar ledarna därefter, mestadels kritiskt mot Israel. Samma sak gäller Sveriges Radio och nyhetssändningar i TV, som mycket sällan ger tillfälle att balansera nyhetsbilden genom att låta den israeliska sidan framlägga sina synpunkter.

I de fall då Israels representanter kunde komma till tals (som t.ex. Israels ambassadör i Sverige, Benny Dagan) översattes deras svar mycket sparsamt så att budskapet ofta inte kunde komma fram. Liksom press och radio har TV-stationer valt sida i denna konflikt, även om SVT är något mera objektiv än TV4. Sändningar från TV4 karakteriseras av en ovanlig ensidighet. En genomgång av rubriker på TV4-arkiv om Mellanöstern. visar att Israel presenteras som helt och hållet ansvarigt för konflikten.

I flera tidningsartiklar lyfts Israels ansvar som ”den starka sidan” i konflikten (”Israel har en av världens starkaste arméer”, ”Israel är ett rikt land”). Frågan om Israels rätt att försvara civilbefolkningen spelar genomgående en underordnad roll och nämns sällan. Medan stort utrymme ägnas åt resonemanget om folkrättsfrågor, saknas ofta elementära insikter om folkrättsprinciperna. I synnerhet är begreppet proportionalitet i folkrättslig mening föremål för
förvrängningar och missuppfattningar.

Med tanke på att det folkrättsliga läget i Gazakonflikten är till Israels fördel, vrids presentationen systematiskt till Israels nackdel. Man möter ofta ett argument att det med hänvisning till ”proportionalitetsprincipen” inte finns någon som helst ursäkt för Israels handlande. Så t.ex. trivialiseras ”proportionalitetsprincipen” till en enda indikator – antalet döda på båda sidor.

Jämförelsen används sedan som underlag för påståendet att Israel bryter mot folkrätten genom att utöva oproportionerligt våld. Klarlägganden av den folkrättsliga proportionalitetsprincipen är mycket sällsynta. Följaktligen har den svenska allmänheten mycket begränsad insikt om att våld endast får användas i proportion till de skador som man legitimt avser förhindra framöver, ej de förluster som man tidigare har lidit. I det läget räcker ju en jämförelse av förluster på båda sidor som bevis för att Israel bryter mot folkrätten.

En logisk implikation skulle vara att det är tillåtet att döda ett antal civila under förutsättning att man har lidit förlust av jämförbart antal civila, samt att en krigförande part borde sträva efter att lida förluster i lämplig omfattning ifall man råkar ha tillfogat motparten större skada än man själv har lidit. Sådana implikationer är naturligtvis fullständigt absurda men amatörer som uttalar sig om proportionaliteten verkar inte vara medvetna om att det är dit deras definition av proportionalitet leder.

Det påpekas aldrig att Israels förluster är mindre än Hamas därför att Israel skyddar sig mot förluster medan Hamas medvetet utsätter egna civila för livsfara, att Israel betraktar varje förlust som ett misslyckande medan Hamas firar förluster eftersom martyrdom ingår i dess doktrin, samt att Israel bemödar sig att begränsa antalet offer bland civila palestinier medan Israels offer är få trots, ej tack vare, Hamas målmedvetna krigsföring.

Den möjligen mest flagranta illustrationen av förfuskningen av folkrättsprinciperna står Sveriges Radio för. Hans Corell, en högt meriterad f.d. FN-tjänsteman som i svenska medier med förkärlek presenteras som ”en av världens tyngst meriterade folkrättsexperter”, deklarerar sin fasta övertygelse att Israel har gjort sig skyldig till folkrättsbrott. Den intervjuande journalisten Bengt Therner finner det inte lämpligt att påpeka att denna åsikt inte delas av ett stort antal folkrättsexperter av högsta dignitet. Däremot levererar han följande sammanfattning av rättsläget:

”Israels lidande i proportionalitetens vågskål är 11 dödade plus de 32 liv som sju tidigare års Hamasraketer sammanlagt krävt. Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för den här sortens vedergällning:
· att vedergällningen ska vara proportionerlig
· det ska inte kunna finnas nåt annat möjligt sätt
· och syftet ska kunna nås.”

Denna sammanfattning, fortfarande inte korrigerad vare sig av SR eller av Corell, får betraktas som ett extremt fall av flagrant desinformation i SR:s regi. Man bortser gärna ifrån att mer än halv miljon människor sedan flera år tillbaka lever under dagliga attacker från Gaza och att den växande vapenarsenalen i Gaza utgör allt större hot mot allt fler människor i Israel. Man förtiger lidanden på den israeliska sidan. Det faktum att Israel har byggt ett omfattande system av skyddsrum och ett alarmsystem som i viss grad ger människor en 15 till 30 sekunders förvarning inför attackerna betraktas som argument för Hamas rätt att attackera och vänds mot Israel. Så t.ex. påstår den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i SVT att man inte skall göra något större problem av det att ”några raketer faller på åkrarna i södra Israel” (TV4 090107).

En annan aspekt som negligeras är Hamas taktik att använda tätbefolkade områden för krigföring (avskjutningsramper och eldgivning). Man beskyller Israel för alla civila offer och bortser helt från Hamas skuld som är ett resultat av ett medvetet val av krigföring inom tättbebygda områden, vilket i sig strider mot folkrätten. Ofta betraktar man alla arabiska offer som civila. Detta gäller också redovisning av antalet dödade palestinier. Man gör ingen åtskillnad mellan Hamas-soldater och andra offer. När det gäller redovisning av israeliska förluster är man däremot mån om att redovisa antalet dödade soldater och lyfta fram att antalet dödade civila är väldigt litet i förhållande till de palestinska offren.

Alla TV-stationer (SVT och TV4) väljer ofta ”experter” som tex Alastair Crooke i SVT som påstår att Hamas är en typ av folkrörelse som saknar militära styrkor i vanlig bemärkelse eftersom Hamas är ”det vanliga folket” (Per Gahrton betecknar dem som ”opportunistiska småpojkar”). Enligt dessa teorier måste alla Hamas-medlemmar betraktas som civila (Aktuellt den 14/1). Andra ”experter” (SVT Aktuellt den 12/1) påstår helt i strid med sanningen, att de angivna förlusttalen bland palestinierna i Gaza endast gäller kvinnor och barn, och att män är uteslutna från statistiken.

Denna ”statistik” (helt oberoende om uppgifterna är sanna eller ej) bygger på principen att barnkonventionen definierar alla personer under 18 år som barn. Detta gör att antalet barn bland konfliktens offer är enligt denna statistik relativt stort. Den aspekten, liksom exempellösa indoktrineringen av barn som i Gaza är målgruppen för en massiv hatpropaganda riktad mot judar och staten Israel är nästan helt suddad från nyhetsrapporteringen.

För att bevisa ”Israels urskillningslösa krigsföring” utelämnar man information som kan ifrågasätta officiella versioner av olika väsentliga händelser. Här märks först och främst rapporter om att Israel har dödat FN:s personal (israeliska källor ifrågasätter denna information och pekar på Hamas prickskyttar som skyldiga). Attacker på skolor, sjukhus, moskéer, begravningsplatser framställs som om dessa hade varit avsiktligt riktade mot civila.

I flera fall är israeliska versioner av dessa händelser helt annorlunda och pekar på att israeliska förband besvarar eldgivning från dessa platser, dvs att anledningen till israelisk beskjutning är Hamas attacker riktade från dessa objekt. I alla sådana fall ges den arabiska versionen först och i vissa fall tillägger man att Israel bestrider informationen. Man försöker dock misstänkliggöra de israeliska påståendena genom lämpliga rubriker som utgör nyhetens huvudinnehåll.
T ex i nyheten om användningen av vit fosfor av israelisk armé
läser man ”Israel använder fosforbomber” (2009-01-11) Man rapporterar om att ”Vit fosfor får användas till att anlägga rökridåer men folkrätten förbjuder att det sätts in mot civila. Ämnet är lättantändligt, börjar brinna vid en temperatur över 30 grader, och kan ge allvarliga, svårbehandlade och ofta dödliga sår.”

Man utelämnar helt Röda Korsets bedömning att man saknar belägg att Israel hade använt vit fosfor på ett annat sätt än just som belysning eller till rökridåer. Detta är ett typiskt sätt att manipulera information som därefter sprids i andra massmedia och används i diskussionerna som belägg för att Israel bryter mot internationella konventioner genom att använda vit fosfor mot befolkningen i Gaza. Den ursprungliga informationen om vit fosfor kom för övrigt från israeliska ”människorättsgrupper” som helt riktigt konstaterade att det fanns rester av vit fosfor i luftprover tagna efter en israelisk aktion i Gaza.

Ett annat exempel är nyheten om Israels beskjutning av en begravningsplats: ”De döda får inte vila i Gaza”. Man försöker ge ett intryck av att beskjutningen är en målmedveten aktion och att attacken har en i det närmaste religiös dimension: ”Judarna skulle reagera om någon så mycket som knäckte en gravsten på deras begravningsplatser. Att angripa de döda är förbjudet i varje religion och trosuppfattning, sade Gazas stormufti Abd al-Karim al-Kahlut.”

Samma text innehåller en israelisk förklaring, men trots det rimliga i denna (”En israelisk militärtalesman sade att ett vapenlager intill hade varit målet för attacken. Han hävdade att explosioner från ammunitionslagret orsakat förstörelsen.”) försöker man blåsa upp känslorna.

En mycket vanlig, och för många bekväm, teori är att både Hamas och Israel är lika skyldiga (”kålsuparteori”). Visserligen förekommer dessa åsikter oftare hos politiker än hos journalister, men de får stor publicitet därför att människor som lanserar denna teori vanligen uppmärksammas. Till denna grupp hör Sveriges statsminister liksom flera partiledare. En typisk röst kommer från tidningen Dagen. där en Diakonia-representant skriver följande:

”Både Israel och palestinierna har en självklar rätt att försvara sig. Men det finns regler i krig, det finns en internationell humanitär rätt. Hamas raketbeskjutningar mot civila mål i Israel är ett brott mot folkrätten. De måste fördömas och ansvariga måste ställas inför rätta. Men även Israels krigshandlingar i Gaza är ett brott mot folkrätten, som också måste fördömas och där
ansvariga måste ställas inför rätta.”

Liknande krav förekommer sällan i samband med flertalet andra konflikter i världen som har befunnit sig i ett akut tillstånd betydligt längre än nuvarande Gaza-konflikten. Argumenteringen
baseras på uttalanden av ”världsledande folkrättsexperter” som Hans Corell, vars omdömen motsägs på flera ställen av personer med erkänd folkrättslig kompetens (se t.ex. Göran Lyséns artikel ”Gaza och rättsläget – ett traditionellt folkrättsligt perspektiv”).

Relativt underordnade nyheter med svensk anknytning får mycket stort utrymme, t.ex. svenska medborgares hemresa från Gaza. I detta sammanhang har man okritiskt publicerat icke verifierade uppgifter som hittills inte har gått att få bekräftade. Det troligen mest kända är fallet med den svenska kvinnan Fadia Ayad som efter 8 år utomlands anlände till Göteborg och vid flera tillfällen kom med en obekräftad beskrivning av en man skjuten av israeler vid israelisk-jordanska gränsen (alltså ej i Gaza) därför att han försökte röja vägen för den buss i vilken hon färdades till flygplatsen. Hennes historia återgavs både i TV och i pressen helt utan journalistisk granskning. Fadia Ayads historia saknar troligen all grund eftersom förfrågningar i Israel om denna händelse leder till slutsatsen att händelsen aldrig hade ägt rum.

Man kan befara att den ensidiga nyhetsrapporteringen i massmedia är en direkt orsak till att antisemitismen i Sverige förvärras. Att journalisterna prefererar den känslomässiga formen framför en saklig nyhetsförmedling leder till att man försöker piska upp människors känslor. Cecilia Uddéns och Bengt Therners rapportering i Sveriges Radio är två typiska exempel. Så t.ex. berättar Cecilia Uddén:

”På den arabiska tv-kanalen al-Jazira hörs kvinnor vråla om hjälp att rädda sina barn, i ett hav av eld och tjocka rökpelare, omringade av israeliska styrkor. I morse rusade tusentals Gazabor ut på gatorna i pyjamas, vissa av dem sprang med åldrade släktingar i rullstol framför sig, medan isrealiska stridsvagnar trängde djupare in i staden”

eller Bengt Therners återgivning:

”På en plats ska Röda Korsets folk ha hittat svältande barn invid sin döda mor och andra döda människor i ett bombträffat hus, men hindrats av israeliska soldater i sitt undsättande.”

Till bilden hör att man lämnar relativt litet utrymme åt olika antisemitiska incidenter som har ägt rum i Sverige under den senaste tiden. Visserligen rapporterar man om anlagda bränder,
skändningar av begravningsplatser och attacker riktade mot privatpersoner med judisk anknytning, men rapporteringen kring dessa händelser är mycket sparsam.

Å andra sidan bidrar massmedia till att ställa likhetstecken mellan alla judar och staten Israel. I ett inslag om den växande antisemitismen i Sverige i Aktuellt den 16/1 kunde man t.ex. höra om att ”Polisen i Stockholm har höjt beredskapen för angrepp mot judiska ambassaden”. Janne Josefsson i
sitt debattprogram i SVT samma dag säger ”Nu bränns också synagogor runt om i Europa, t.o.m. här hemma i Sverige. Och antisemitismen, hatet mot Israel växer.”

En annan aspekt av nyhetsrapporteringen kring Gaza-konflikten är försök att tysta ner de röster som försöker ge en mera balanserad bild av händelserna eller rentav ställer sig bakom Israels rätt att försvara landets befolkning. Så t.ex. publicerade Expressen en ledare under rubriken ”Håll tyst, Jan” som reaktion på Folkpartiledarens Jan Björklunds kritik av Hamas i sitt tal under partiledardebatten i Riksdagen (Expressen, den 15 januari).

Flera journalister ifrågasätter Israels fredsvilja och utnyttjar den aktuella konflikten till att dra allmäna slutsatser om Israels ”verkliga intentioner”. T.ex. i Svenska Dagbladet påstår Jan Tuninger att ”Israel vill inte ha fred i regionen” och hävdar att ”så kallade ”fredsprocessen” är ett enda gigantiskt spel för gallerierna”. Cecilia Uddén antyder i Sveriges Radios ”Konflikt” (den 18/1) att krig inför ett val är en vanlig företeelse (nästan ett behov?) och ger som exempel Shimon Peres som startade ett krig 1997 för att bättra på sina militära meriter (vilket då misslyckades) osv.

Trots att massmedia upprepar gång på gång att ”krigets första offer är sanningen” och att nyheter får granskas kritiskt, speciellt då risken för manipulation och propagandakrig från alla involverade parter är en del av krigshandlingar, har man tyvärr ett intryck att de flesta massmedia Sverige redan har tagit ställning och har en klar åsikt om ”sanningen” och skuldfrågan i just denna konflikt.

Juliusz Brzezinski
Fred i Mellanöstern

SvD 2 3
DN, 2
Sydsvenskan
Dagbladet
Dagen,

Magnus Orerar, 2, 3, 4, Jihad i Malmö, 2, Ilya Meyer, 2, 3, MXp, I Gilboas svala skugga, Mellanöstern aktualia mm, Sapere aude!, 2, 3, gudmundson, Dick Erixon, 2, 3, Aqurette, 2, Israel i Sverige, 2, 3, 4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser
Explore posts in the same categories: Artiklar, Massmedia

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: