Jan Eliassons tal på Förintelsens minnesdag

Jan Eliasson är innehavare av gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet. Man kan förmoda att i det var i denna egenskap han var huvudtalare vid Förintelsens minnesdag – ”Samling för demokrati och mänskliga rättigheter, mot nazism och politisk våld” som arrangerades av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och riksdagspartierna i Göteborg i samarbete med Göteborgs Universitet, Göteborgs stad och Judiska Församlingen i Göteborg.

Jan Eliasson började med en snabb genomgång av 1900-talets historia – kurdernas öde, stalinismens framfart med miljontals döda som följd, nazismens och fascismens tillkomst, 50 miljoner offer som Andra Världskriget skördade och ”naturligtvis” Förintelsen. Han fortsatte: ”Under sommaren 1945 samlades då ett antal kloka personer” och då bestämdes riktlinjerna för en framtida världsordning. FN grundades och 1948 antogs Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Ett exemplar visades för publiken, och i ett relativt långt inlägg berättade Jan Eliasson om en kopia som ”jagas av bibliofiler” (troligen är det i hans ägo) med dedikation från Eleanor Roosevelt som ledde arbetet med Deklarationen. Därefter kom kapprustning, kalla kriget, olika konflikter osv, osv. Efter en kort uppräkning av några kom äntligen den som var ”självskriven” – konflikten i Gaza. Denna tog en oproportionerligt lång tid att behandla med ord som ”vånda, sorg, besvikelse, kanske maktlöshet”. Efter ett citat från Peter Hjörnes tal vid firandet av Israels 60-årsdag i Göteborg, avslutades talet med några fraser om fred, förståelse och människors lika värde.

Ämnen som kampen mot nazismen och politisk våld kunde man knappast finna. Ordet ”antisemitism” var helt frånvarande i Eliassons tal, även om ”Förintelsen” nämndes en gång i förbigående. Kampen mot nazism och politiskt våld, som var Torgny Segerstedts viktigaste publicistiska fråga, togs inte upp trots att de idag är mera aktuella än på länge.

Vilka associationer som ledde till talets uppläggning just i samband med åminnelsedagen av Förintelsen är en gåta. Att koppla samman den senaste konflikten i Gaza med Förintelsen kan te sig stötande. Icke desto mindre kan det finnas en koppling om man betänker att antisemitismen i Sverige tyvärr är på frammarsch med brinnande synagogor, skändningar av judiska begravnigsplatser och politisk våld mot människor som vågar visa sin solidaritet med Israels kamp för överlevnad. Irans president går i Hitlers spår och förser sina ombud Hamas och Hezbollah med allt farligare vapen för att förverkliga sitt och dessa gruppers mål – att utradera Israel från kartan.

Samtidigt bygger propagandan mot Israel i sin mildaste form på samma grunder som Herbert Tingsten kommenterade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som Torgny Segerstedt ledde under nära 30 år, i följande ord:

För många blir konsekvensen av denna propaganda att båda har rätt eller att ingen har rätt, alltså att det finns ungefär lika mycket rätt på båda sidorna: Att denna tveksamhetens, neutralitetens, likgiltighetens och det billiga goda samvetets linje godtas av så många, beror sannolikt i huvudsak på samma skäl som gjorde motsvarande synpunkter för trettiofem år sedan, när det gällde Hitler och nazismen, till en betydelsefull faktor i svensk opinion.

(”Gemenhet i svensk debatt- jämförelse 1935 och 1970” i Vilja frihet motstå våldet, Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne, Fjärde årets verksamhet, 2000)

Juliusz Brzezinski

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Explore posts in the same categories: Politiken

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: