Oded Meiri: Motbilder till Huliganernas Malmö

Häromdagen åkte vi från Göteborg till Malmö för att som del i den mycket lilla skara inbjudna gäster för att på plats se dubbelmatchen mellan Sverige och Israel.

Trots att vi var en entusiastisk publik, som stödde den israeliska truppen, vann till sist Sverige. Matchen var jämn men i sista settet dominerade de svenska spelarna, och vann rättvist.

Medan det inne i hallen gick sportsligt till mellan spelarna och mellan oss i publiken som hejade på Israel och de som stödde Sverige, utspelades det våldsamma scener på Malmös gator som närmast minnde om våldet i Gaza.

Demonstranterna attackerade handgripligen både polisbilar som poliser, något som Sveriges största tidning, DN, senare beskrev som ”lugna demonstrationer”…

Eftersom de flesta röster fokuserat antingen på tennismatchen som sådan eller på demonstrationerna utanför, vill jag försöka ge en annan synvinkel på händelserna.

Jag frågade ett flertal Malmöbor om vad de tyckte om kommunens beslut att låta matchen spelas utan publik och hur de såg på demonstrationerna för att stoppa matchen, och för Palestina. Resultatet är uppmuntrande!

Ingen av de jag talade med uttryckte stöd för politikerna i Malmös fritidsnämnd, som var de som fattade beslutet om att inte tillåta publik under matchen. Inte heller hörde jag någon uttrycka stöd för demonstranterna.

Den första som jag pratade med var en av funktionärerna i det tält där vi kontrollerades innan vi kom in på arenan, och som till vardags var polis.

”Det är bara fem socialdemokratiska och andra vänsterpolitiker i fritidsnämnden samt kommunstyrelsens ordförande som stödjer aktionerna. Beslutet i fritidsnämnden var helt politiskt.
Det är galet att publik inte släpps in”, sa han medan han kontrollerade mitt israeliska pass.

Inne i hallen mötte jag annan funktionär och frågade om han gillade begravningsstämningen i hallen? ”Det är skrämmande och en skam för vår stad”, svarade han. Han tyckte också att sammanblandningen av idrott med politik var förkastlig.

En tredje person, en ung svensk man med skånsk dialekt, tyckte att det var fel att massmedia endast visade den ena sidans ståndpunkter. ”Den israeliska sidan kommer inte till tals” sa han.

En ung kvinna med blont hår och med Boss-kläder som jag träffade i korridoren konstaterade att Malmö
skadade sitt internationella rykte och beklagade sig över att det finns Malmö-invånare som uppför sig som huliganer.

Efter matchen, gick jag fram till en svensk man som tyckte att israelerna spelat bra. När jag själv påpekade att det svenska laget var i toppklass sa han att vi kanske hade varit det tidigare, men inte nu längre. Han tyckte också att det var ett skamligt mottagande som det israeliska laget fått i Malmö. ”Israel är en demokrati. Här i Malmö har vi kommunalråd som inte vet vad han pratar om. Vi måste få till en mer nyanserad information om konflikten”, konstaterade han och sa att matchen ännu inte var avgjord.

Slutligen vill jag även nämna att jag fick ett samtal från Malmö i fredags. Det var ett affärssamtal, men då passade jag på att fråga kvinnan på andra sidan luren om vad hon tycker om händelserna kring matchen. ”Det är förskräckligt. Jag, som ensam tjej vågar inte längre gå ut i Malmö på kvällarna. Så är det i min stad”.

I de israeliska skolorna lärde man sig under 50- och 60-talen att Sverige var ett lugnt land med ärliga människor. Malmöborna som jag har talat med visar i motsats till dess styrande vänsterpolitiker att spåren av detta ännu finns kvar.

Oded Meiri

Explore posts in the same categories: Uncategorized

%d bloggare gillar detta: