Skildringar från Gaza skiljer sig kraftigt åt – Amnestys håller inte

Från olika håll görs nu försök att summera kriget mellan Israel och Hamas i december-januari. IDF (Israel Defense Forces) håller just nu på att utreda enskilda övergrepp som israeliska soldater säger att de hört talas om. Antalet civila dödsoffer har redan utretts, även om exempelvis TT fortsätter att sprida Hamas siffror. Amnesty hävdar, med udden riktad mot Israel, att ”Gaza är en enda stor brottsplats”. Den rapport som Amnesty nyligen offentliggjort är full av felaktigheter och den går stick i stäv med andra ögonvittnesskildringar. En artikel som FiM-bloggen översatt (se längre ner), ger en helt annan bild än den Amnesty vill förmedla.

MEDIERNA BLIR GISSLAN PGA BRISTANDE JURIDISKT OCH MILITÄRT KUNNANDE

Något som väckte uppseende i onsdags var Bengt Therners rapportering i Sveriges Radio från en hearing arrangerad av Amnesty, Diakonia, Kvinna till Kvinna, Rädda Barnen och Riksdagens Israel-Palestina nätverk. Bengt Therner har tidigare rapporterat ytterst oärligt om samma krig, genom att påstå att Israels insatser endast motiverades med vedergällning. Den slutna presentationen beskrevs som ett vittnesmål ”inför delar av riksdagen”. Therner utbrast i en detaljerad beskrivning av vad han kallade ett ”djävulskt” israeliskt vapen med ”miljontals” metallkuber.

FOLKRÄTT FÖRVRÄNGS TILL PACIFISM

Viktigare än Therners så kallade rapportering är den infallsvinkel som präglar Amnestys rapport. Den främsta invändningen sammanfattas så här av Marc Stern:

Kärnan i denna dispyt är en grundläggande oenighet om syftet med krigslagar: är det att reglera krig och minimera skadan för civilbefolkning? Eller är det att skydda civilbefolkning utan att ta hänsyn till något annat?

Vid genomläsning av rapporten är det uppenbart att Amnesty ansluter sig till den senare tolkningen, vilken de är ganska ensamma om. I själva verket är det svårt att undvika civila offer i krig, och ännu svårare då fienden sätter i system att gömma sig bland civila. Internationell lag tar hänsyn till det. Det är inte ett brott mot krigets lagar att angripa militära måltavlor för att där också finns civilbefolkning (artikel 28 i Fjärde Genèvekonventionen). Däremot är det alltid ett krigsbrott att placera militära måltavlor bland civila, och medvetet utföra krigshandlingar från civilbefolkade områden. Detta är dock grundpelaren i Hamas taktik.

‘GLORIA-EFFEKTEN’ STOPPAR MEDIERNAS GRANSKNING AV ARGUMENT FRÅN MR-GRUPPER

Enligt TV4 listar Dooley de punkter som särskilt ska ha utmärkt Israels krig i Gaza, här med våra kommentarer:

  • Det massiva våldet” – det är en högst subjektiv bedömning. Den som vill få en känsla för hur ”massivt” våldet var kan läsa den översatta artikeln nedan.
  • Skyddslösheten. Inte ens skolor, sjukhus eller utländska biståndsorgans byggnader var säkra. Det fanns ingenstans att fly.” – att skolor sjukhus och utländska biståndsorgans byggnader inte var säkra är inte Israels fel. När Hamas använder dessa byggnader som avskjutningsramper är de legitima mål. Hamas kan inte på egen hand vinna en militär seger över Israel, men de kan skada Israel genom att piska upp antiisraeliska stämningar i omvärlden. Deras främsta vapen blir därför att offra sin egen civilbefolkning. Tyvärr dansar Amnesty efter Hamas pipa på den punkten.Vad gäller Amnestys påstående att ”det fanns ingenstans att fly” – se artikeln nedan.
  • Israels målinriktade försök att förstöra civil infrastruktur.” – civil infrastruktur, ex. broar och elverk, är ett av de viktigaste målen i de flesta krig: Inte för att skada civilbefolkningen, utan för att försvåra för fiendens militär.
  • Vapen som inte är förbjudna i militära sammanhang användes i stor skala mot civila mål, exempelvis fosforbomber och flechettammunition.” – när fiendesoldater befinner sig på platsen är det ett militärt mål. Amnesty uttrycker sig däremot så här i rapporten:

    Civila hem och andra byggnader, inklusive medicinska faciliteter, skolor och ett universitet, skadades eller förstördes också av israeliska flyganfall, artilleri och andra attacker – artilleri är ett områdesvapen, inte ett vapen som kan användas med exakthet, och borde aldrig användas i tätbefolkade civila områden.
    […]
    Amnesty International anser att det upprepade användandet av vit fosfor på det här viset i tätbefolkade civila områden är en form av urskiljningslös attack, och utgör krigsbrott.

    Amnesty menar alltså att allt utom precisionsvapen är förbjudet i tätbebyggda områden, även artilleri. Just detta är anledningen att Hamas väljer att blanda sig med civilbefolkningen.

    Men man får fortfarande, av Amnestys rapport, intrycket att det faktum att Hamas valt att föra ett smutsigt krig i civila bostadsområden inte påverkat IDFs agerande. Varför nämns inte med ett enda ord alla de åtgärder IDF vidtagit just för att begränsa antalet civila dödsoffer? Amnesty borde ha nämnt att IDF i förväg ringde upp invånare innan en förestående attack, gav samma förvarningar genom att släppa ner flygblad på arabiska, hur redan avfyrade raketer dirigerades om i luften för att undvika civila offer, och hur förarlösa spaningsplan användes för att få överblick över var civila befann sig.

    Det var just dessa åtgärder som fick överste Richard Kemp att betona i en BBC-intervju att:

    Baserat på min kännedom om IDF, och det jag har sett från den här operationen, tror jag inte att det någonsin i krigshistorien funnits en armé som gjort större ansträngningar för att begränsa civila skador och antalet oskyldiga dödsoffer än den israeliska armén gör idag i Gaza.

NÄR VERKLIGHETEN TRÄNGER PÅ

Samma dag som Bengt Therners rapport om hearingen med Dooley och Cecilia Uddéns direktsändning från Gaza, fanns även möjlighet att chatta med Cecilia Uddén via Sveriges Radio. En av frågorna, och Uddéns svar, löd så här:

Helena:
citerar Expressen, Anna Dahlberg som säger i sitt videoreportage från Gaza att: – förstörelsen är långt mindre än vad hon trodde – att det mestadels är precis vid gränsen till Israel som spåren av kriget syns – att inga spår av krig syns i Gaza stad. Vad har du att säga om detta?

Cecilia Uddén:
Jag sa redan första dagen jag kom till Gaza efter kriget – den 23 januari – att det knappt syntes några spår av kriget i Gaza city – förutom det sönderbombade parlamentet. Det stämmer att förstörelsen är koncentrerad till vissa områden – där den å andra sidan är total.

Anna Dahlbergs videoreportage har vi redan kommenterat. Omfattningen av skadorna efter kriget mot Hamas tycks vara en helt annan än den Amnesty vill ge sken av. Därför har vi översatt en artikel som ger ännu en inblick. Frågor som många undrar över tas upp, såsom:

  • Hur många sårades?
  • Har stödet för Hamas stärkts?
  • Hur omfattande var ödeläggelsen?

Artikeln är skriven av Yvonne Green från England:

Förbryllad i Gaza

av Yvonne Green

A Palestinian man holds bags...

En palestinsk man håller säckar med ris innan de delas ut till palestinier vid en FN-central för matdistribution i flyktinglägret Sha'ati i Gaza stad. Foto: AP

Jag är poet, en engelsk judinna som ofta besöker Israel. Djupt oroad av rapporterna om lustmord och förstörelse under Operation Gjutet Bly, kände jag att jag måste se med egna ögon. Jag flög till Tel Aviv, och onsdag 28 januari använde jag mitt presskort för att korsa gränsövergången Erez. Jag gick över gränsen in till Gaza där jag möttes av min guide, en palestinsk journalist. Han frågade om jag ville träffa Hamasföreträdare. Jag förklarade att jag kommit för att bevittna förstörelsen och det civila lidandet, inte för att prata politik.

Vad jag såg var att där hade gjorts precisionsattacker mot hela Hamas infrastruktur. Kritiserar FNs generalsekreterare Ban Ki-moon kirurgisk förstörelse av sprängämnesförrådet i Imad Akhelmoskén, av de nationella styrkornas bas, av polisstationen Shi Jaya, av Fångministeriet? De Gazabor jag mötte sörjde inte polisstaten. Inte heller hade de radikaliserats. Medans Hamas svartskjortor förpestade gathörnen, såg jag hur förbipasserande struntade i dem.

DET FANNS tomma sängar på Shifasjukhuset och rådde en hotfull atmosfär. Hamas har reducerats till att utöva sin oomtvistade auktoritet från stora bunkrar vilka, liksom sjukhuset, byggdes av Israel för 30 år sen. Skrämda Gazabor talade dubbelspråk [se George Orwells 1984, red anm] när de berättade att de flesta av de 5.500, som påstås ha sårats, vårdas i Egypten och Jordanien. De vill att det ska bli känt att siffran är en lögn, och visade mig att de sårade inte fanns i Gaza. Det finns inga bevis för deras närvaro på utländska sjukhus, eller för hur de kan tänkas ha kommit dit.

Från familjen Aby Ayidas gods vid Jebala Rayes till Tallel Howa (Gaza stads mest tätbefolkade område) motsade Gazabor anklagelserna att Israel mordiskt skulle ha anfallit civilbefolkning. De berättade om och om igen att både civila och Hamaskrigare tryggt hade evakuerats från de områden där Hamas agerat, till följd av israeliska uppringningar per telefon, flygblad och varningar över megafon.

När man såg Al-Fakhora blev det obegripligt att förstå hur FN och reportrar någonsin kunde påstå att UNRWA-skolan skulle ha träffats av israeliska granater. Skolan, liksom de flesta i Gaza, var synbart välbehållen. Jag visades till den plats där Hamas avfyrat raketer i närheten, och spåren efter de israeliska missilerna på gatan utanför skolan var omisskännliga. När jag träffade Mona al-Ashkor, en av de 40 som skadats då de sprang mot Al-Fakhora – inte då de var inne i skolan, vilket ofta rapporterats – fick jag höra att Israel hade förvarnat folk att de inte skulle ta skydd i skolan, eftersom Hamas agerade i området, och att några människor struntat i varningen eftersom UNRWA dessförinnan sagt till dem att skolan skulle vara säker. Rapporter om att 40 människor skulle ha omkommit förnekades.

JAG FICK HÖRA berättelser på Samounigatan som motsade varandra, vad jag såg och senare berättelser i medier. Exempel på dessa motsägelser är att 24, 31, 34 eller fler medlemmar av Fatahfamiljen Samouni hade dött. Att alla dödsfallen inträffat då Israel bombade det säkra hus de sagt åt 160 familjer att ta skydd i; det säkra huset pekades ut för mig, men det såg intakt ut på utsidan, och tvätt hängde fortfarande på en lina på en av balkongerna. Att några lämnade det säkra huset och sköts i ett annat hus. Att en sköts utomhus på jakt efter ved. Att det inte hade förekommit något motstånd – men det översta högra fönstret på byggnaden (som finns med i BBC Panoramafilmen ”Out of the Ruins”, som sändes den 8 februari) har ett svart märke ovanför – ett märke som jag hela dagen fick höra var ett tecken på att vapen avfyrats inifrån. Att offer lämnades blödande inne i huset i 2-3 dagar.

Jag såg stora urblåsta kratrar och en bucklig container som såg ut att ha skadats av en kraft inifrån (utvändigt var den oskadd). Medierapporterna om Samounigatan nämner inte dessa möjliga indikationer på sprängmedelsförråd (även om containern är synlig i mediernas foton). Familjen Samounis äldste berättade under en bandad intervju att han hade en film på CD med dödsfallen. Så vitt jag vet har ingen sådan film offentliggjorts. Han berättade också att några familjemedlemmar fortfarande inte återfunnits.

Medierna har fabricerat och granskat anklagelser om att Israel har begått krigsbrott mot familjen Samouni, utan att nämna att familjen tillhör Fatah och att några av dess medlemmar fortfarande saknas. De har nu insett vad det kan betyda: att Hamas kan ha deltagit, inte enbart i dödandet av medlemmar av Samounifamiljen, men även i att med våld tvinga Samounifamiljen att anklaga Israel.

DET GAZA jag såg var samhälleligt intakt. Det fanns inga hemlösa, sårade som gick omkring, hungriga eller personer med klädbrist. Gatorna var livliga, affärerna belamrade med broderade klänningar och gigantiska kokkärl, marknaderna fulla med färskt kött och underbara varor – de röda rädisorna var större än grapefrukter. Mammor i sällskap med en 13-årig pojke berättade att de var trötta på att lämna sina hem för att sitta bland ruiner hela dagarna, för att berätta för pressen hur de lyckats överleva. Universitetsutbildade kvinnor jag mötte i Shijaya talade om styrkan i utbildning, samtidigt som äldre män vakade över dem.

Ingen hyllade regeringen då de visade mig tunnlarna där krigare hade smält bort. Ingen utropade Hamas till segrare för att ha tvingat civila att agera kanonmat då de visade mig resterna av försåtsminerade hem och skolor.

Utifrån vad jag såg och fick höra i Gaza, riktade sig Operation Gjutet Bly mot en totalitär regims maktbaser och neutraliserade till stor del Hamas planer på att göra Israel till dess vapen för att offra civilas liv.

Stöd för min berättelse kan finnas i senkomna och gradvisa tillbakadraganden av påståenden om UNRWA-skolan i Al-Fakhora; ett isolerat erkännande att Gaza i huvudsak är intakt av The New York Times; Internetbaserad mediegranskning; och den oförklarliga diskrepansen mellan det påstådda antalet sårade och deras ej rapporterade vistelseort.

Skribenten är poet och frilansskribent som bor i London. Hennes samling Boukhara vann 2008 Smith/Doorstoppriset. Hon har även översatt den ryske andravärldskrigspoetens, Semyon Lipkins, poesi.

Avslutningsvis rekommenderas följande video:

Dagen 2 Sydsvenskan 2 3 4 5 6 YA 2 KrB 2 DN 2 3 4 5 6 SvD 2 3 4 5 6 AB 2 Expressen 2 3 4 VG 2 3 KrB 2 TrA 2 YA 2 PS 2 24 2 3 HD

Newsmill 2 3 4

Dick Erixon: Gaza – en medvetet skapad misär av arabländer
Lennart Berntson: Ta avstånd från spektaklet i Genève

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Explore posts in the same categories: Artiklar, Massmedia, Organisationer, Video YouTube

Etiketter: , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: