Palestinierna: Vi har accepterat kvittning av land sedan länge

Palestiniernas chefsförhandlare, Ahmed Qureia, bekräftade i en lång Haaretz-intervju i förra veckan att både Yassir Arafat och efterträdaren Mahmoud Abbas för länge sedan har accepterat principen om kvittning av land (land swaps), som presenterades av Bill Clinton år 2000:

Vid Camp David, i Taba och med [Tzipi] Livni gick vi med på principen om kvittning av land.

Det är en israelisk eftergift som Clinton lyckats utverka, som innebär att Israel ska ge palestinierna av sin egen mark, i utbyte mot och motsvarade den yta av Västbanken som Israel behöver för sin och sina medborgares säkerhet, eller har andra ägaranspråk på (såsom bosättningar). Eftergiften enligt de så kallade Clinton-parametrarna görs trots att FN:s resolution 242 ger Israel rätt till nya ”säkra” gränser helt på bekostnad av de besegrade aggressorerna i sexdagarskriget, dvs på en del av den omtvistade Västbanken (dvs utan något i utbyte). Det är därför palestinierna har tackat ja. Principen om kvittning av mark rapporteras sällan i svenska medier, där man istället låtsas att det skulle finnas ”gränser” mellan Israel och Västbanken.

VÄSTBANKEN HAR INGA DEFINIERADE GRÄNSER

Inom den svenska palestinavänstern och dess representanter i medierna är ovanstående koncept oftast okända, eftersom det saknas juridisk och historisk kunskap (och intresse) i dessa grupper. Många högljudda palestinaanhängare i Sverige tror exempelvis fortfarande att det har funnits något som heter ”1967-års gränser” och någon definition på vad som skulle vara ”palestinsk mark” (de har alltså inte läst vapenstilleståndsavtalen från 1949, art. VI, §§ 8 & 9 som säger att vapenstilleståndslinjerna inte är några ”gränser”, utan att dessa ska förhandlas fram). De är också som regel ovetandes om den israeliska eftergiften om kvittning av land, eller att resolution 242 tillerkänner Israel nya säkra gränser på Västbanken även utan kvittning.

Återstår att förhandla om exakt vilken mark som ska kvittas. Här är parterna inte överens ännu. Rent praktiskt kommer det sannolikt innebära att de största israeliska bosättningarna på Västbanken, som idag är medelstora städer på mark köpt av israeler eller som ägdes av judar före den jordanska ockupationen, införlivas till Israel, medan de största närliggande arabiska städerna inne i Israel, eller annan israelisk mark, annekteras av den framtida palestinska staten. Kvittning av land handlar alltså om att flytta gränser, inte människor. Ett problem har dock varit att de israeliska araber som bor i områden som skulle införlivas med en palestinsk stat har vägrat att bli palestinier. De vill fortsätta att tillhöra den judiska staten.

Intervjun med den palestinske chefsförhandlaren innehåller, som brukligt, en stor mängd maximalistiska palestinska förhandlingskrav och kreativa historiebeskrivningar. Exempelvis att det skulle vara israelerna och inte de palestinska araberna som fått 79 procent av det historiska palestinamandatet (redan dagens Jordanien ligger på 78 procent av det historiska palestinamandatet, och Västbanken samt Gaza utgör ytterligare ca. 10 procent. Israel utgör endast 12 procent av hela området).

Traditionen påbjuder att palestinierna ställer förhandlingskrav som om de vore segrarna i de arabiska anfallskrigen mot Israel, medan Israel talar om smärtsamma fredskompromisser, som om man hade förlorat arabernas krig. Det ska jämföras med situationen efter Andra Världskriget i Europa, då Tysklands markförluster ansågs som irreversibla och en konsekvens av deras anfallskrig. Tyskland var dessutom en erkänd stat före kriget.

Att ställa krav är dock naturligt, så länge det gäller båda sidor. Även Israel måste ha rätt att förhandla och komma med sina krav, istället för att redan innan förhandlingarna gå med på allt som palestinierna kräver (100 %). I Sverige uppfattas detta oftast som israelisk obstruktion, trots att det är palestinierna som har tackat nej till erbjudanden som innebar 97 procent av allt de önskade sig, både av Ehud Barak i Camp David/Taba samt ungefär lika mycket av Ehud Olmert i augusti 2008 (vilket förbigicks med tystnad i Sverige). 

Utgångspunkten är att Israel i förväg ska lägga sig platt. I de allra mest extrema utkanterna av den frånsprungna svenska palestinavänstern, numera allierad med religiösa fascister (islamister), anser man till och med att Israel ska gå med på att utplånas för att det ska bli ”fred”, och att områdets judiska majoritetsbefolkning ska koloniseras av historiens första palestinska och islamistiska statsbildning under ledning av Hamas – lakej åt den nyimperialistiska mullaregimen i Iran.

Lyckligtvis, för palestinierna och israelerna, finns det aktörer på båda sidor som är genuint intresserade av en historisk fredslösning när förutsättningarna är uppfyllda.

SvD, 2, 3, 4, DN, D, 2, 3, 4, 5, N24, 2, D, 2, 3, Db, Hd, 2, 3, Ps, G, 2, 3, R24, Vg, N, 2, Tv2, B, 2, Smp, 2, Blt, Kri, Y, Tra, Smp

Läs också:
Amnesty: FN är selektiva och uppvisar dubbelmoral genom att mörklägga dödstalen på Sri Lanka och istället kritisera Israel
Video i Sydsvenskan från debatten om Andreas Malms bok, samt Charlotte Wibergs kommentar och Pernilla Ouis recension
Palestinska araber på 1920-talet: ‘Palestina’ är inget annat än Syrien

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Explore posts in the same categories: Artiklar, Frågor med svar, Look who is talking, Politiken

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: