Araberna kräver palestinsk stat men vill inte erkänna judisk stat

”Vi arabstater kräver en palestinsk stat, men vi vill däremot inte erkänna en judisk stat”. Så kan arabvärldens och palestiniernas svar på Benyamin Netanyahus tal i söndags sammanfattas. Denna vägran, oavsett var Israels gränser ligger, utgör grunden till Mellanöstenkonflikten. Gällande demilitarisering är motståndet mindre. Inte mindre än 27 stater i världen – inkl. sex i Europa – är demilitariserade. Angående bosättningar noteras Israels stopp för nya och utvidgade bosättningar i enlighet med Färdplanen och Obamas krav, och endast naturlig tillväxt innanför redan existerande städer tillåts. Talet går att se med engelsk tolkning här och läsas här.

Mahmoud Abbas

Mahmoud Abbas, palestinsk president

PALESTINIERNA OCH ARABVÄRLDEN SLÄPPER MASKEN

Efter att Benyamin Netanyahu på söndagen gick president Barack Obama och arabvärlden till mötes gällande skapandet av en palestinsk stat och ett stopp för nya bosättningar och utvidgningar, har palestinierna och arabvärlden släppt masken. Samtidigt som de kräver en palestinsk stat fortsätter de att vägra att erkänna Israel som nationalstat för det judiska folket, oavsett gränser. Detta trots att de själva är definierade som just arabiska stater och ibland också islamiska stater, och har stora egna minoritetsgrupper såsom kurder, berber, druser, kaldéer, turkmener, maroniter m.fl. (se nedan).

Denna historiska arabiska vägran att erkänna och försöken att krossa andra folks nationella rättigheter och endast propsa på sina egna, är grunden till den arabisk-israeliska konflikten och till de utplåningskrig som arabvärlden har utkämpat mot Israel. För många vanliga araber vore det kanske inget problem att erkänna Israel, men de arabiska och palestinska regimerna är rädda för repressalier från islamiska fanatiker och terrorister som förespråkar evigt krig. Men att erkänna och respektera varandras nationer i den slutliga överenskommelsen utgör själva grunden för fred. Palestiniernas och arabstaternas vägran är ett tragiskt hyckleri som framgår nedan.

På bloggen Elder of Ziyon kan man läsa utdrag ur arabländernas och ”Palestinas” grundlagar. Här är några exempel:

Jordaniens grundlag:

Article 1
The Hashemite Kingdom of Jordan is an independent sovereign Arab State. It is indivisible and inalienable and no part of it may be ceded. The people of Jordan form a part of the Arab Nation, and its system of government is parliamentary with a hereditary monarchy.
Article 2
Islam is the religion of the State and Arabic is its official language.

Egyptens grundlag:

Art.1*: The Arab Republic of Egypt is a Socialist Democratic State based on the alliance of the working forces of the people. The Egyptian people are part of the Arab Nation and work for the realization of its comprehensive unity.
Art.2*: Islam is the Religion of the State. Arabic is its official language, and the principal source of legislation is Islamic Jurisprudence (Sharia).

 ”Palestinas” grundlag:

ARTICLE 1

Palestine is part of the large Arab World, and the Palestinian people are part of the Arab Nation. Arab Unity is an objective which the Palestinian People shall work to achieve.

ARTICLE 4

1. Islam is the official religion in Palestine. Respect and sanctity of all other heavenly religions shall be maintained.
2. The principles of Islamic Shari’a shall be the main source of legislation.

Arabstaterna och palestinierna är alltså definierade som arabiska stater. Men de missunnar alltså, som de gjort genom hela 1900-talets historia, det judiska folkets rätt till sitt historiska hemland, trots att Israel är en icke-religiös demokrati med garanterade rättigheter för alla minoriteter. Notera också att palestinierna endast erkänner islam som ”officiell religion”, trots att en ansenlig del av palestinierna är kristna.

EN TITT PÅ GRUNDLAGEN I ANDRA STATER

Alla stater är i praktiken uppbyggda kring en nationell idé om kulturell och historisk samhörighet, och alla demokratier garanterar också rättigheter för minoriteter, med annan kulturell, historisk och etnisk bakgrund. Även i Sveriges grundlag beskrivs ett svenskt folkstyre där ”[e]tniska, språkliga och religiösa minoriteters [dvs. i förhållande till det svenska folket] möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas (2§ 6st. Regeringsformen). Motsvarande hittas i övriga skandinaviska länder, där Norge dessutom specificerar en statsreligion.

I grundlagen för den unga staten Östtimor, som erkändes internationellt 2002,  står det i preambulen att Republiken Östtimor förklarat sig självständigt och är ett resultat av ”befrielsen av det timorianska folket från kolonisation” från Indonesien. Grundlagen i det av FN erkända demokratiska Irak stipulerar att landet är en aktiv medlem och stödjer Arabförbundets stadgar, som säger att landet är arabiskt, trots bl.a. de stora kurdiska och turkmenska minoritetsgrupperna. Det står dessutom att alla lagar härrör ur den officiella statsreligionen islam. I den grekiska konstitutionen står att all makt utgår från folket och tillkommer ”folket och nationen” (grekerna). Det moderna Japans grundlag efter Andra Världskriget talar genomgående om ”Vi, det japanska folket”. Detta är endast några få exempel, men i alla dessa demokratiska stater finns också garantier för respekt för minoriteterna.

27 STATER I VÄRLDEN OCH 6 I EUROPA ÄR DEMILITARISERADE

I rapporteringen i Sverige har också frågan om demilitarisering av en framtida palestinsk stat och skydd mot vapensmuggling lyfts fram. Det har egentligen aldrig varit tal om något annat i fredsprocessen, och israeliska förhandlare har sagt till Jerusalem Post att palestinierna aldrig opponerat sig mot det. Även Egyptens Sinai är helt demilitariserat, i enlighet med fredsavtalet med Israel (Egypten förlorade flera angreppskrig mot Israel från Sinai). Både Japan och Tyskland var till stor del demilitariserade efter Andra Världskriget. Stater som Monaco och Andorra är demilitariserade i enlighet med avtal med Frankrike och Spanien. Ett annat exempel är Costa Rica. Det finns hela 27 stater i världen som är demilitariserade, inkl. 6 stycken i Europa, däribland Island.

Hamas krig från Gaza, som Israel lämnade år 2005, är en god illustration av vikten av detta villkor för Israel. Målet är ju fred, inte evigt krig. Den fortsatta raketbeskjutningen från Gaza mot 1 miljon närboende israeler skulle genast bli katastrofal om det skedde från Västbanken, där centrala Israel endast är 8 km bred på sitt smalaste ställe (dvs mindre än avståndet mellan centrala Stockholm och Solna). Tel Aviv och Jerusalem, samt Israels flygplats skulle vara inom direkt räckhåll för beskjutning, och landet skulle vara omöjligt att försvara. Dessutom ger FN-resolutionen 242 Israel rätt till nya säka gränser på Västbanken. Även den palestinska sidan tycks, privat, erkänna att palestiniernas största behov inte är en flotta, en armé och ett flygvapen.

Al-Aqsamoskén är islams tredje heligaste (inte staden Jerusalem som helhet, såsom för judarna), och redan idag är det muslimska myndigheter, waqf, som styr på Tempelberget där moskén står. Palestinierna har tidigare tackat nej till erbjudanden om delning av staden, och en majoritet av stadens befolkning – inkl. en mycket stor opinion bland araberna – motsätter sig att staden delas och övertas av den palestinska myndigheten.

Netanyahu tog också upp de övriga villkoren i den internationella Färdplanen som USA, EU, Ryssland och FN leder. Den palestinska myndigheten måste, enligt Färdplanens första steg, stoppa terrorismen. Hamas måste, enligt Färdplanen erkänna Israel och fredsavtalen, samt upphöra med terrorism. Israel bygger inga nya bosättningar och stoppar expansion av existerande bosättningar. Netanyahu öppnade dock för naturlig tillväxt inuti befintliga bosättningar, enligt överenskommelse med den tidigare amerikanska administrationen. På den här punkten kan det krävas mer förhandlingar med den nya amerikanska aministrationen. Men både palestinier och israeler har accepterat principen om kvittning av land, som innebär att de främsta bosättningarna kommer att annekteras av Israel i en slutlig fredslösning, i utbyte mot mer israelisk mark till palestinierna. I det läget framstår det som onödigt att förhindra byggnation inuti en sådan redan existerande bosättning.

ISRAEL STÄLLER INGA FÖRHANDSVILLKOR

Ovanstående villkor är inte några krav för att sätta sig ned i förhandlingar, betonas det från Jerusalem. Men de ska finnas med i den slutliga fredsöverenskommelsen. Alla internationella avtal om konflikten säger att en slutlig lösning ska hittas genom förhandlingar. De övriga frågorna kommer alltså att behandlas där, och det finns anledning att tro att båda parter kommer att göra kompromisser i vissa frågor, exempelvis angående framtida gränser, Jerusalem och utländska ättlingar till flyktingar. Men alla parter, även Israel, har rätt att ha en egen initial förhandlingsposition i dessa frågor.

Hittills har palestinierna år 2000 (I Camp David/Taba) och år 2008 (med Ehud Olmert) sagt nej till erbjudanden om 97 procent av Västbanken, 100 procent av Gaza och halva Jerusalem, samt stängning av alla bosättningar. Palestinierna krävde dock att miljontals palestinier skulle få immigrera till Israel, vilket helt skulle förvandla den till en (andra) palestinsk stat. Palestinierna själva levererade nästan ingenting av sina skyldigheter. Därför är en majoritet i Israel övertygade om att ingenting mindre än Israels utplåning kommer att tillfredsställa palestinierna, helt oavsett hur mycket land Israel avstår. Därför förlorade Kadima och Arbetarpartiet det senaste valet, och därför har Israel fått en ny regering med mandat att förändra premisserna för förhandlingarna med palestinierna. Det ska både ges och tas från båda parter, är tanken nu.

Det verkar dock tyvärr som att palestinierna inte ens är beredda att erkänna motparten i fredsförhandlingarna. Och Hamas, som måste avväpnas enligt Färdplanen, erkänner varken Israels rätt att existera eller den palestinska myndigheten i Ramallah.

Läs också:
Dick Erixon: Arabvärldens förtryck av palestinierna
Nima Dervish löpande rapportering om protesterna mot den iranska mullaregimen
Peggy Shapiro: Det arabvärlden menar med ‘två stater’

DN, Ab, 2, Dag, Syd, 2, Etc, N, 2, DN, Dag, Syd, Gp, Cb

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Explore posts in the same categories: Frågor med svar, Look who is talking, Massmedia, Organisationer, Politiken, Uncategorized

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: