Om vräkningarna i Jerusalem ur ett bredare perspektiv (med bilder)

Oded Meiri inleder med några exempel från förra månadens svenska medierapportering kring vräkningen av två familjer i stadsdelen Sheikh Jarrah i Jerusalem.

Hans text följs längre ned av en artikel ur tidningen Shalom över Israel, skriven av den svenske journalisten Paul Widén, bosatt i Jerusalem, som tillför viktiga perspektiv som ofta saknades i rapporteringen. Först Oded Meiri:

Ibland vinklas nyheter på så vis att enbart den arabiska synvinkeln skildras, inte den israeliska. Ett exempel på detta fanns i svenska tidningar under mitten av augusti. Två arabiska familjer, som i 50 år bott i den östra delen av Jerusalem, vräktes på order av Israels Högsta Domstol. Familjerna Hanoun och Ghawi bodde i stadsdelen Sheikh Jarrah.

28 maj 1948 - den judiska flickan Rachel Levy (7 år) flyr från en gata med brinnande byggnader då araberna plundrar Jerusalem efter stadens kapitulation.
28 maj 1948 – den judiska flickan Rachel Levy (7 år) flyr från en gata med brinnande byggnader då araberna plundrar Jerusalem efter stadens kapitulation.

Vräkningen är i själva verket resultatet av att dessa två familjer vägrat att betala hyra till fastigheternas rättmätiga ägare. Liknande vräkningar sker över hela världen, även i Sverige. Paul Widén, svensk journalist som bor i Jerusalem, beskriver händelsen i ett reportage som publicerades i tidningen Shalom över Israel. Reportaget återfinns efter min text, längre ned.

Juni 1948 - en sefardisk rabbin diskuterar villkor för Jerusalems judiska kvarters kapitulation med soldater från Arab Legion.
Juni 1948 – en sefardisk rabbin diskuterar villkor för Jerusalems judiska kvarters kapitulation med soldater från Arab Legion.

Rapporteringen från vräkningen återgav endast israelkritiska rösters syn på händelsen.

Exempelvis skrev Bitte Hammargren (7/8) en artikel där hon felaktigt påstod att stadsdelen Sheikh Jarrah ligger ”i hjärtat av det arabiska, östra Jerusalem”. I verkligheten ligger området precis intill ”gröna linjen”, den vapenstilleståndslinje som gällde åren 1949-67. Hammargren konstaterar att Högsta Domstolen fastslog att fastigheten ägs av en judisk organisation, men samtidigt ifrågasätter hon domstolen genom att hänvisa till Sveriges generalkonsul:

Sveriges generalkonsul i Jerusalem Nils Eliasson har konsulterat sin turkiske diplomatkollega.

– Han är säker på sin sak: judiska intressenter står inte som ägare av marken i de gamla turkiska dokumenten. Där står i stället att de på sin tid arrenderade marken i Sheikh Jarrah av turkarna.

Juni 1948 - en soldat ur Arab Legion står vakt i Jerusalems judiska kvarter.
Juni 1948 – en soldat ur Arab Legion står vakt i Jerusalems judiska kvarter.

Några ansträngningar att redovisa israelernas version har Hammargren inte gjort.

Västerviks-Tidningen publicerade en debattartikel skriven av Gunnar Olofsson, ordförande i Göteborgs Palestinagrupp. Utan att ta upp fakta om händelsen konstaterar han att

Den etniska rensningen har sedan fortsatt, om än i lugnare tempo.

Juni 1948 - judar flyr sina hem i Jerusalem, som ockuperats av arabiska styrkor.
Juni 1948 – judar flyr sina hem i Jerusalem, som ockuperats av arabiska styrkor.

Emma Löfgren (DN) beskrev hur en svensk aktivist från ISM greps när han försökte att förhindra vräkningen. Hon hänvisade till en FN-tjänsteman:

– Jag beklagar dagens helt oacceptabla handlingar av Israel. De står i skarp kontrast till vad Genève­konventionen säger om ockuperad mark, säger FN:s speciella sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern, Robert H Serry, till BBC.

Söndagen den 16 augusti tog Kristian Åström, Sveriges Radios P1, upp ämnet igen. Åström följde Bitte Hammargrens exempel och intervjuade enbart palestinier.

Juni 1948 - en gammal judisk man sitter på gatan efter stadens kapitulation.
Juni 1948 – en gammal judisk man sitter på gatan efter stadens kapitulation.

Listan över artiklar och nyheter i svenska massmedier som förvanskar händelsen kan göras lång, där vinkling av nyheter används som verktyg för att bilda opinion mot Israel.

Oded Meiri

Bilderna ovan är tagna av John Phillips, som var reporter för tidningen Life.

Här följer den svenska journalisten Paul Widéns artikel om vad som egentligen skedde och låg bakom avhysningarna i Jerusalem:

Rapport från östra Jerusalem

För en månad sedan vräktes två arabiska familjer från två hus i östra Jerusalem på order av Israels Högsta Domstol. Internationella fördömanden följde i snabb takt och Israel anklagades till och med för etnisk rensning. Men vad hände egentligen och vad är bakgrunden till vräkningarna? Paul Widén går till östra Jerusalem för att försöka reda ut begreppen.

I slutet av 1800-talet köpte två judiska organisationer (Committee of the Sephardic Community och Ashkenazi Assembly of Israel) ett stycke land strax norr om den muringärdade Gamla stan. Marken låg intill Shimon Hatzaddiks grav. Han var överstepräst i det andra templet under det fjärde århundradet f.Kr. Området fick namn efter sagda överstepräst och hundratals judiska familjer flyttade så småningom dit. Detta var innan sionismen hade vunnit framsteg och människorna som bodde där var således religiösa, traditionella judar från Östeuropa och Nordafrika som ville bo i den heliga staden.

I takt med att de arabiska attackerna på judar ökade under 1920- och 1930-talen tvingades judarna i området att evakueras vid ett tillfälle. Området var tämligen isolerat, omgivet av arabisk bebyggelse och därför svårt att försvara. När situationen lugnade sig flyttade en del av befolkningen tillbaka, men strax innan Självständighetskriget 1948 tvingades de fly igen. Jordanien tog sedan kontroll över området och all judisk bebyggelse övertogs av en jordansk myndighet som administrerade egendomar som tidigare hade tillhört ”fienden”, det vill säga Israel. På 1950-talet tilldelade denna myndighet husen till arabiska flyktingar. De betalade hyra till den jordanska myndigheten fram till 1967, då Israel tog kontroll över området under Sexdagarskriget.

Rättsprocess

Efter Sexdagarskriget började en utdragen rättsprocess av de två judiska organisationerna som ursprungligen hade köpt marken på slutet av 1800-talet. De kunde styrka sina ägaranspråk med dokument från den turkisk/ottomanska tiden. De arabiska familjernas advokat bestred inte ägaranspråken och Högsta Domstolen beslöt därför 1988 att de sammanlagt 28 familjerna skulle få bo kvar i husen, mot att de i fortsättningen betalade hyra till de judiska organisationerna.

Dessa har ägarbevis som HD har godtagit, medan HD har bedömt det som orimligt att araberna kan göra anspråk på att äga husen när de ju betalade hyra till jordanierna fram till 1967.

Så skedde dock inte, eftersom de arabiska familjerna fortsatte att bestrida det judiska ägaranspråket. De hävdade att deras advokat hade agerat utan deras vetskap när han förhandlade med Högsta Domstolen. Av princip vägrade därför några av familjerna att betala hyra, eftersom de menade att de var husens rättmätiga ägare.

Högsta Domstolen stod emellertid fast vid sitt beslut: Ägartvisten var löst, judarna ägde fastigheterna och araberna hade rätt att bo kvar, mot att de betalade hyra. När så inte skedde inleddes en ny rättsprocess, rörande förfallen hyra. Sakta rörde den sig igenom alla rättsinstanser, ända upp till Högsta Domstolen, som i slutet av juli månad i år beordrade att två av de 28 arabiska familjerna skulle vräkas eftersom de inte hade betalat hyra på över 20 år. Detta skedde redan dagen därpå.

Idag, en dryg månad efter vräkningarna, bor de två familjerna (sammanlagt 58 personer) på gatan utanför sina tidigare hus. Judiska familjer har flyttat in i deras ställe. Protester anordnas sporadiskt i området och de arabiska familjerna intervjuas flitigt av internationell press, som tyvärr oftast underlåter att fördjupa sig i bakgrunden.

Jag besöker de två familjerna en het eftermiddag. Området ligger knappt fem minuters gångväg från gröna linjen, som utgjorde gränsen mellan jordanska och israeliska Jerusalem mellan 1949-1967. Familjen Hanoun sitter på plaststolar och madrasser i skuggan av ett träd, bara ett stenkast från huset där de bodde i över 50 år. Familjen består av 18 personer, tre bröder med sina respektive fruar och barn. Jag pratar med Khalil Hanoun, som berättar att hans farfar flydde från Haifa redan 1936. 1958 tilldelades familjen det nu aktuella huset i östra Jerusalem, hävdar han. Den juridiska processen drivs vidare av en ny advokat: Det är här han har bott i hela sitt liv och han kräver att få återvända.

– Vart ska ni ta vägen? frågar jag.

– Vi har ingenstans att ta vägen, svarar han uppgivet. Vad skulle du göra om de svenska myndigheterna kom och kastade ut dig ur ditt eget hus?

– Men de andra familjerna då? frågar jag. Det finns ju ytterligare 26 familjer i området som bor i hus som ägs av judar, vad händer med dem nu?

– Det är bara en tidsfråga innan de också vräks, menar Khalil Hanoun.

Men de har inte vräkts och så länge de betalar hyra kommer de enligt HD:s beslut att få bo kvar. Anklagelse om etnisk rensning är svår att motivera: Inalles 12 judiska familjer har flyttat till området sedan 1967, efter långa och kostsamma rättstvister, till hus som de har ägt sedan 1800-talet och vars arabiska hyresgäster vägrade att betala hyra. 12 judiska familjer under 42 år.

Jerusalem

SvD 2 GP Corren Newsmill DN 2

Fördjupning:
Jerusalem Post om områdets historia och en fördjupning hos JCPA

Läs också:
– Erik Svansbo: Rykten som rykten, Corren
– GP:s Lawen Mohtadi om hur Aftonbladet försvarade sig på Publicistklubben
– Ilya Meyer: Konsten att föreviga ett krig
– MXp: Sverige, FN och EU agerar för stöd av islamisternas krig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Explore posts in the same categories: Uncategorized

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: