Folkviljan i Jerusalem gör påtvingade EU-diktat irrelevanta

ENDAST EN FÖRHANDLAD FREDSLÖSNING KAN FUNGERA

Trots att palestinierna upprepade gånger tackat nej till en palestinsk stat och en kompromiss om Jerusalem, så tycks nu utrikesminister Carl Bildt vilja trycka ned ett förslag om delning av Jerusalem i halsen på Mellanösterns parter. Tvärtemot vad både judar och araber i Jerusalem önskar (se nedan). Självklart utan förhandlingar, och genom att skrota folkrättsligt bindande traktat, FN-resolutioner och Färdplanen för Fred. Det tyder på en märklig inställning till diplomati. Som världens tredje största biståndsgivare till palestinierna skulle Sverige kunna uppmana den palestinske presidenten att komma till förhandlingsbordet.  Men det är alltså inte Bildts metod. De gladaste hurraropen för den svenska Mellanösternpolitiken kommer numera från Palestinagruppernas Per Gahrton och Aftonbladets Helle Klein.

Bildt glömmer dock att FN redan 1947, i delningsplanen av det brittiska mandatet, gav stadens invånare friheten att själva bestämma vilken stat som Jerusalem skulle tillhöra. Vi tittar på det nedan, och lägger för stunden bort alla övriga religiösa, kulturella, historiska och folkrättsliga skäl som talar för Israels huvudstad.

FOLKOMRÖSTNING

FN:s delningsplan av det brittiska mandatet, resolution 181 från 1947, rekommenderade skapandet av en judisk och en arabisk stat. Staden Jerusalem skulle tillfälligt bli en internationell FN-styrd enklav, som inte skulle tillhöra någon av staterna. Detta trots att judarna återigen varit stadens största befolkningsgrupp sedan mitten på 1800-talet.

FN specificerade i delningsplanen att en folkomröstning skulle hållas bland stadens invånare efter 10 år, senast 1958. Då skulle stadens invånare få bestämma om stadens framtid. Eftersom judarna var i majoritet så hade en sådan demokratisk FN-initierad folkomröstning inlemmat Jerusalem som huvudstad i den judiska staten senast 1958 i alla fall. Så här står det om Jerusalem i Part III, D:

[Den speciella internationella regimen för Jerusalem] skall till en början gälla under en period av tio år, om inte [det av FN tillsatta] Förvaltarskapsrådet finner det nödvändigt att genomföra en omprövning av dessa stadgar vid ett tidigare tillfälle. När perioden har nått sitt slut ska hela upplägget granskas av Förvaltarskapsrådet, i ljuset av erfarenheterna från hur det har fungerat. Invånarna i Staden skall då, genom en folkomröstning, få möjlighet att fritt uttrycka sina önskemål gällande möjliga förändringar av [internationaliseringsregimen] för Staden. 

Som överkursläsning till Bildt kan vi också tipsa om avsnittet strax innan detta, (B), som handlar om stadens gränser. Där framgår det att FN definierade att områden, som palestinavänner idag påstår ligger på Västbanken, låg innanför Jerusalems stadsgränser. Till och med ända bort till Betlehem. Det kan han tänka på när han kritiserar israeliskt ”bosättningsbyggande” i Jerusalems söderkvarter Gilo, någon minuts bilväg från Knessetbyggnaden.

ARABVÄRLDEN STOPPADE ALLT TAL OM DELNING – FÖREDROG UTPLÅNING

Nu blev det dock inget av skapandet av två stater för två nationer, och ingen omröstning där medborgarna kunde göra sin vilja hörd i Jerusalem. Araberna förkastade nämligen FN:s delningsplan 1947 (men röstade däremot samma år för delningen av Indien, så att muslimska Pakistan kunde bildas, med 15 miljoner flyktingar som följd). Araberna invaderade Israel med det uttalade syftet att fördriva och utplåna judarna, bara några år efter Förintelsen. Arabvärlden och de palestinska araberna accepterade inte heller någon internationalisering eller delning av Jerusalem, tvärtemot idag, när staden ligger i Israel. Istället anföll Jordanien Jerusalem 1948, och lyckades lägga beslag på de östra stadsdelarna och Gamla Staden med Klagomuren, som de senare annekterade efter att först ha fördrivit och mördat områdets judiska befolkning. Vi har tidigare publicerat bilder från detta. Judiska hem gavs till jordanska bosättare, som tillsammans med palestinier också konfiskerade judiskägd mark på Västbanken (Judéen och Samarien). Under 19 år, fram till 1967, kunde inga judar ta sig till judendomens heligaste plats på Tempelberget.

Det ska också påpekas att FN under dessa år inte lyfte ett finger för att få bort den olagliga jordanska ockupationen av halva staden och häva förbudet för judar att nå Tempelberget och Klagomuren. Om inte för Israels återförening av staden, som skedde efter att Israel blivit angripet av Jordanien en andra gång 1967, så hade Jordaniens folkrättsvidriga annektering och diskriminering mot judar fått fortsätta.

Sveriges Radios Cecilia Uddén, som ironiskt nog är bosatt i just Jordanien, försöker dock vända på steken. Hon menar att återföreningen av Jerusalem är ett brott ”mot internationell rätt”, efter att Israel lyckats häva Jordaniens illegala annektering som aldrig erkänts av FN. Hon tycks ignorera att Israel sedan väntade förgäves i ytterligare 13 år på fredsförhandlingar med araberna, innan man till slut, 1980, gav även den befriade östra delen av staden samma rättigheter som övriga Jerusalem. Även den fd. ordföranden i Internationella Domstolen i Haag, Stephen Schwebel, har skrivit att Israels anspråk är rättfärdiga. Att FN:s oljeberoende medlemsstater inte ännu erkänt saken är en annan fråga. Hyckleriet är påfallande, eftersom Sverige och andra stater sköter sina kontakter med palestinierna från konsulat i Jerusalem, medan kontakterna med Israel sköts från Tel Aviv.

FOLKRÄTTEN

Eftersom inget nytt fredsavtal kunnat nås med palestinierna ännu, så gäller fortfarande den folkrättsligt bindande mandattexten från 1923. I den slår världssamfundet fast att det judiska nationalhemmet ska ligga i hela området väster om Jordanfloden, inklusive Jerusalem. Det är alltså olagligt enligt folkrätten, för EU eller någon annan, att ensidigt besluta om status för Jerusalem eller att erkänna en ensidigt utropad PLO-stat. Folkrätten kräver förhandlingar, men palestinierna vägrar. Det är här Bildt borde agera.

Därutöver finns den idag bindande resolutionen 242 från Säkerhetsrådet, som påbjuder en förhandlad fredslösning. I den görs det också klart att Jordaniens tillägnande (dvs annektering) av Västbanken genom anfallskrig (1948) var olaglig. Områdets framtida status är föremål för förhandlingar, där både Israels och palestiniernas anspråk ska vägas in. Den slår också fast att Israel, som just hade blivit överfallen av Jordanien över de gamla vapenstilleståndslinjerna, har rätt till (nya) förhandlade gränser som ska vara säkra. Det betyder att Israel har rätt till delar av Västbanken. De gamla vapenstilleståndslinjerna innebar att Israel var endast 1,8 mil brett på sina ställen, när Jordanien anföll 1967 (motsvarande avståndet mellan Stockholms innerstad och Sollentuna). Resolutionen gjorde därmed klart att arabiska arméer och terrorister inte längre skulle kunna mobilisera nästan ända fram till Medelhavsstranden. Precis som resolutionens författare har bekräftat (se bl.a. i NY Times 12/3 1980), så utelämnades Jerusalem avsiktligt i resolutionstexten, och är alltså inte en del av Västbanken eller andra omtvistade områden. Vapenstilleståndslinjen som delade staden mitt itu var ju dessutom temporär.

Israel väntar fortfarande på att palestinierna ska komma till förhandlingsbordet för att diskutera just gränser och skapandet av en palestinsk stat, efter att premiärminister Benyamin Netanyahu stoppat det israeliska bostadsbyggandet på Västbanken. Sverige, som världens tredje största biståndsgivare till palestinierna, har en utmärkt möjlighet att uppmuntra dem att komma till förhandlingsbordet. Varför har Bildt inte gjort det ännu? När började Sverige föredra påtvingade diktat utifrån som är dömda att misslyckas, istället för en förhandlad lösning med förutsättningar att garantera en fred för generationer?

Läs också:
Abu Toameh: Jerusalems araber föredrar israeliskt styre
”Vi startar intifada mot Palestinska Myndigheten om de ges Jerusalem”
Det tysta stödet från Jerusalems araber
Opinionsundersökningar bland araberna: Vi vill fortsätta att tillhöra Israel
Det bodde fler judar i ”muslimska östra” Jerusalem än i ”västra judiska”
Arabvärldens svar på kompromisser sedan 1920-talet: ”It’s not enough”
Text: Bildts hemliga utkast till delning av Jerusalem och ensidigt erkännande av ‘Palestina’
Abbas kräver palestinsk stat, men vill inte erkänna judisk stat (FiM)
Peggy Shapiro: Det arabvärlden menar med ‘två stater’
Tzipi Livni (Kadima) till Bildt: Fel att förutbestämma förhandlingarna
I Erich Honeckers fotspår: Bildt vill dela Israels huvudstad i två
Al Hamatzav: Israel bygger bostäder för Jerusalems araber

Dag, Sk, Hd, A, SvD, Gp, Dag, 2, 3, R24, Blt, Kri, C, 2, U, Eu

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Explore posts in the same categories: Frågor med svar, Look who is talking, Politiken

Etiketter: , , , , , , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: