Om FN och Israel

Det talas ofta om internationell rätt och FN-resolutioner
när man kritiserar Israel i svenska media eller uttnyttjar vissa
juridiska begrepp för att stigmatisera eller demonisera Israel.
FIM bloggen skall påbörja en serie av informativa artiklar
gällande olika resolutioner – både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen.
Det är många som inte är medvetna om att resolutioner inom Generalförsamlingen
varken är bindade för alla parter eller har en juridisk betydelse.
Resolutioner i Generalförsamlingen beslutas av FN där majoriteten
av medlemsstaterna är diktaturer, totalitära bildningar eller feodala nationer.
Arabstaterna kan tillsamans med andra muslimska stater mycket
enkelt manipulera och forma resolutioner enligt sin egen agenda.
Vad gäller Israel så har det under decenniers gång
röstats igenom många absurda och Israelfientliga resolutioner,
som t.ex resolution 3379 år 1975, vilken fastslog att sionism är rasism (vilket man senare tog tillbaka).

Vi börjar med den viktiga resolution 242.
Den misstolkas ofta, och i svensk media används den på ett felaktigt
och manipulerande sätt. Denna resolution kräver nämligen INTE att Israel
skall dra sig tillbaka från ALLA områden som administreras
sedan 1967. Inte heller flyktingfrågan tolkas i Sverige (och på sina håll i omvärlden) på rätt sätt. Man skriver om rättvis lösning
av flyktingfrågan utan att nämna palestinska flyktingar.
Detta p.g.a. en annan stor flyktinggrupp – judarna från arabvärlden.
Även denna grupp fick nämligen ingen kompensation.

Låt oss titta på resolutionens text och på tolkningen.

Resolutioner från Säkerhetsrådet

Resolution 242 22 November 1967
är den resolution som säkerhetsrådet antog efter sexdagarskriget 1967. Den utgör en grundpelare i Mellanösternkonflikten. Tyvärr misstolkas och förvrängs denna resolution alltför ofta i politiska syften.

De viktigaste punkterna i resolutionen är:

o Israel ska dra sig tillbaka från områden ockuperade under den senaste konflikten.
o Alla stater i regionen ska respektera varandras territoriella integritet, politiska självständighet och rätt att leva i fred inom erkända gränser och i säkerhet, fria från hot och våldshandlingar.
o Fri sjöfart
o En rättvis lösning av flyktingfrågan.

Resolutionen ställer alltså krav på alla stater i området, inte bara på Israel. Den kräver ju att arabstaterna ska erkänna Israel och dess gränser. Detta har ännu inte hänt utan alla arabstater förkastade resolutionen när den kom ut, liksom även PLO. Det skulle dröja ända till 1993 innan PLO godkände att denna resolution skulle gälla som förutsättning för framtida förhandlingar. 1967 fanns det inte ett erkänt palestinskt folk och de nämns därför inte i resolutionen. Resolutionen som den tolkas idag räknar dock även in palestinierna som en part.

Resolutionen var ett resultat av svåra förhandlingar och staterna i säkerhetsrådet lyckades bli eniga om att resolutionen skulle trycka på att en lösning på konflikten skulle ske genom förhandlingar. Av den anledningen lade man med vilje in ordet “områden” (se första punkten ovan) utan att definiera vilka områden det skulle gälla genom att t ex lägga skriva “de områden” eller “alla områden”, som vissa förespråkade. Vapenstilleståndslinjerna från innan Sexdagarskriget skulle utgöra utgångspunkt för de framtida förhandlingarna, men man ansåg att den exakta framtida gränsen inte kunde avgöras av FN. Stora områden som Israel erövrade i kriget 1967 har man redan lämnat, som t ex Sinai-halvön och Gaza-remsan.

Den punkt som gäller flyktingfrågan identifierar inte särskilt palestinsk-arabiska flyktingar. Detta på grund av att det fanns två flyktingvågor i samband med krigen 1948 och 1967: den judiska och den arabiska. Ca 850 000 judiska flyktingar kom till Israel från arabvärlden under den här tiden och medan Israel integrerade sina flyktingar så valde de arabiska länderna att upprätta permanenta flyktingläger utan att integrera flyktingarna. Detta har drabbat palestinierna mycket hårt. De judiska flyktingarna från arabvärlden har heller inte fått någon kompensation från sina hemländer och en rättvis lösning på flyktingfrågan måste därför inkludera alla inblandade stater.

För mer bakgrund om denna resolution se t ex: The Meaning of Resolution 242

Se också

interessant

Explore posts in the same categories: Artiklar, Politiken

Etiketter: , ,

Both comments and pings are currently closed.


%d bloggare gillar detta: