Utdrag ur Premiärminister Netanyahus tal i Knesset


Andra februari, 2011

Översättning

Gårdagen var en dramatisk dag i vår region. Miljontals människor strömmade ut på Egyptens gator. President Mubarak, som har styrt Egypten i 30 år, meddelade att han inte ställer upp i nästa presidentval, och att han kommer att arbeta för att införa regeringsreformer i Egypten.

I Washington, London, Paris och genom hela den demokratiska världen talade ledare, analytiker och forskare om de möjligheter som en förändring i Egypten kan medföra. De talade om löftet om en ny dag.

Dessa hopp är förståeliga. Alla som värnar mänsklig frihet, även Israels folk, inspireras av de uppriktiga kraven på reformer, och av möjligheten att de kommer att äga rum.

Det är uppenbart att ett Egypten som helt omfamnar det 21:a århundradet och som antar dessa reformer vore en djup källa till hopp för hela världen, för regionen och för oss.

I Israel vet vi värdet av demokratiska institutioner och frihetens betydelse. Vi vet värdet av oberoende domstolar som beskyddar individens rättigheter och lagens styre; vi vet värdet av fri press och av ett parlamentssystem med en koalition och en opposition.

Det står klart att ett Egypten som vilar på dessa institutioner, ett Egypten som är förankrat i demokratiska värderingar, aldrig skulle utgöra ett hot mot freden. Tvärtom, om vi har lärt oss någonting av den moderna historien så är det att ju starkare demokratins grunder är, desto starkare blir fredens grunder. Freden mellan demokratier är stark, och demokrati stärker freden.

Ett möjligt scenario, vilket tvivelsutan förenar oss alla, är att dessa hopp om demokrati och en gradvis, stabil reformprocess förverkligas i Egypten.

Detta är dock inte det enda möjliga scenariot. Ty långt borta från Washington, Paris, London – och inte så långt från Jerusalem – finns en annan huvudstad där man hyser hopp.

I denna huvudstad finns det ledare som också ser möjligheterna som en förändring i Egypten kan medföra. Också de stödjer de miljontals som givit sig ut på gatorna. Också de talar om en ny dags löften. Men för människorna i denna huvudstad ligger den nya dagens löfte inte i dess gryning, utan i det mörker den kan bringa.

Denna huvudstad är Teheran, och jag försäkrar er att Irans ledare inte bryr sig om egyptiernas uppriktiga önskan om frihet, liberalisering eller reform, inte mer än vad de brydde sig om att besvara liknande rop på frihet från det iranska folket, sitt eget folk, för bara 18 månader sedan.

Jag ska friska upp ert minne. De hade också demonstrationer; stora skaror fyllde torgen. Men givetvis fortsatte det inte så. Jag skulle säga att det inte slutade så, men jag är inte säker på att det är över.

Den iranska regimen är inte intresserad av att se ett Egypten som beskyddar individers, kvinnors och minoriteters rättigheter. De är inte intresserade av ett upplyst Egypten som omfamnar det 21:a århundradet. De vill ha ett Egypten som återgått till medeltiden.

De vill att Egypten blir ett nytt Gaza, styrt av radikala krafter som motsätter sig allt som den demokratiska världen står för.

Vi har två skilda världar här, två motsatser, två världssyner; den som tillhör den fria, demokratiska världen och den som tillhör den radikala världen. Vilken av dem kommer att stå som segrare i Egypten?

Svaret på denna fråga är avgörande för Egyptens framtid, för regionens framtid och för vår egen framtid här i Israel.

Vår ståndpunkt är tydlig. Vi stödjer de krafter som förespråkar frihet, framsteg och fred. Vi motsätter oss de krafter som söker att framtvinga en mörk despotism, terrorism och krig.

Skulle de krafter som önskar att försiktigt reformera och demokratisera Egypten stå som segrare är jag övertygad om att en sådan positiv förändring även skulle utgöra en pelare för en vidare arabisk-israelisk fred. Men vi är inte där än.

För det första är denna strid ännu inte avgjord. För det andra är det möjligt att det kommer att dröja länge innan någon av de inblandade krafterna uppnår seger, och vi kan stå inför många år av instabilitet. För det tredje innehåller nutidshistorien många fall i Mellanöstern där extrema islamistiska element missbrukat det demokratiska spelets regler för att ta makten och införa antidemokratiska regimer.

Det hände i Iran; det hände i Libanon; och det hände igen när Hamas tog över Gazaremsan. Åtnjuter Iran frihet? Finns det riktig demokrati i Gaza? Främjar Hizbollah de mänskliga rättigheterna?

Vi måste säkerställa att detta inte sker igen. Vi måste göra allt som står i vår makt för att säkerställa att freden segrar.

Jag vill föra någonting vidare till er, medlemmar av Knesset, någonting jag talade om igår. Jag vill klargöra någonting som unga israeler kanske inte förstår, men som de flesta av oss, förmodligen vi alla, förstår mycket väl.

I över 30 år har vi åtnjutit fred på två fronter. Den ena är en fredlig gräns mot Egypten, och den andra – den fredliga gränsen mot Jordanien.

I praktiken upphörde vår fredliga gräns mot Jordanien att vara en krigets gräns för ungefär 40 år sedan. Först hade vi lugn, och sedan hade vi fred. Med Egypten var det tvärt om. Men på båda fronterna har vi åtnjutit fred utmed gränsen, och inte bara avsaknad av krig. Vi har inte behövt försvara dessa gränser. Och det finns folk här som minns vad det betyder för oss.

Jag ser Avi Dichter här, och Shaul Mofaz, Matan Vilnai och många andra. Vi minns hur det var när det inte var fred. Hur vi stred i Suezkanalen, på kanalens banker, inuti den, och i Jordanien. Vi stred, vi alla. Det är nu över. Det har förändrat världen, och det har förändrat staten Israel. Det förändrade vårt strategiska läge. Det är därför det är avgörande för oss att bevara den nuvarande freden.

Vi förväntar oss att vilken regering det än blir i Egypten hedrar freden. Dessutom förväntar vi oss att det internationella samfundet förväntar sig att vilken regering det än blir i Egypten hedrar freden. Detta måste stå klart, jämte diskussionerna om reformer och demokrati.

Vi måste även ödmjukt inse sanningen – att dessa enorma revolutioner, dessa dramatiska förändringar, denna jordbävning – inget av detta handlar om oss. Det handlar om centrala frågor som vi diskuterar vid något annat tillfälle.

Jag tror inte att vi behöver beröra alla detaljer i detta kaos nu. Men en sak säger jag: vi befinner oss i en turbulent situation. I sådana situationer måste vi se oss omkring med vidöppna ögon. Vi måste se saker som de är, inte som vi skulle önska att de var. Vi måste försöka undvika att tvinga in verkligheten i ett förutbestämt mönster. Vi måste acceptera att en enorm förändring äger rum, och medan den sker – hålla ett vakande öga.

Grunden för vår stabilitet och vår framtid, för att bevara eller utöka freden, särskilt under tider av oberäknelighet, är genom att förstärka staten Israels makt. Det kräver säkerhet och även att vi är ärliga mot oss själva.

Att vara ärliga mot oss själva och avstå från självgisslande på grund av de problem vi omgärdas av och de förändringar som äger rum. Det är lätt att lägga skulden på oss själva för dessa, och även för den palestinska frågan, vilken jag kommer att beröra inom kort.

För när vi lägger skulden på oss själva känner vi att vi har kontroll, att utvecklingen är beroende av oss. Annars finns det de som upplever sig som hjälplösa när de ställs inför dessa förändringar.

Om det inte finns någon fred, eller om freden går i spillror, på grund av oss, då kan vi göra någonting åt det för att ändra på tingens ordning. Om det är upp till den andra sidan eller sidorna har vi mindre inflytande över situationen.

Jag menar inte att vi skyller på oss själva. Det handlar mer om att skylla på ledarskapet. I don’t mean that we blame ourselves.  It’s more about blaming our leadership.  Händelsevis är det jag som är ledaren nu, men vi har haft sju premiärministrar. Vi har bytt ut sju premiärministrar sedan Osla, Camp Davis och Annapolis, och vi fortsätter att beskylla oss själva. Så är det så konstigt att världen också beskyller oss?

Jag sa att vi är villiga och att vi önskar främja fredsprocessen med palestinierna. Jag har sagt att de första två beståndsdelarna av denna fredsprocess är ömsesidigt erkännande och säkerhet. Om jag får citera mig själv från denna talarstol, så har jag många gånger sagt att vi behöver verkliga säkerhetsarrangemang. Inte bara för att de upprätthåller freden, utan även för att de garanterar vår säkerhet i den händelse att freden går om intet – och i Mellanöstern kan ingen garantera någon regims säkerhet.

Om jag inte misstar mig, sa jag det bara för en eller två veckor sedan. Jag sa det för att ett fredsavtal, en bit papper, inte garanterar att freden kommer att upprätthållas, och inte heller garanterar den en fredspartners överlevnad. Därför, för att försvara överenskommelsen, och för att försvara oss själva om freden skulle försvinna eller brytas mot, eller om endera parten har ett regeringsbyte, behöver vi starka säkerhetsarrangemang.

Det var och är den centralfråga jag diskuterade med president Abbas under vårt korta samtal. Korta, inte för att vi inte ville tala – det vet alla att vi ville, det vet världen att vi ville – utan för att han inte ville.

Vi har gjort mycket för att hjälpa den palestinska ekonomin, inte som ett alternativ till den politiska fred vi vill förhandla fram med dem, utan som ett bidrag till ökad stabilitet och för att hjälpa den palestinska befolkningen att förstå att det finns mycket att uppnå i fred.

Under de kommande dagarna planerar jag att vidta vidare steg för att ytterligare uppmuntra utveckling och välstånd bland palestinierna.

Jag hoppas att president Abbas kommer att betrakta de förändringar som äger rum i regionen som en möjlighet att sitta ner med oss och diskutera fred utan förutsättningar, förhandlingar som tar i beräkning förändringar som kommer att påverka Israel och den Palestinska myndigheten. Vi vill ha uppriktiga, omfattande diskussioner om det rätta sättet att etablera en stabil och hållbar fred i en instabil region, en fred som kan rida ut stormarna i denna turbulenta region.

Det finns mycket som skiljer israeler och palestinier. Men det finns bara ett sätt att lösa dessa meningsskiljaktigheter – en förhandlad uppgörelse, inte genom att vidta unilaterala steg.

Det finns många skeptiker där ute. De säger att israeliska regeringar och deras minimalistiska inställning till eftergifter inte överensstämmer med palestiniernas minimalistiska inställning. Det är möjligt, säger de, att klyftan mellan Israel och palestinierna är för bred för att överbryggas. De kan ha rätt.

Men om vi inte försöker kommer vi säkerligen inte att lyckas. Och vi kan inte försöka innan vi sätter oss ner, och vi kan inte sätta oss ner om de inte vill.

Jag hoppas att president Abbas kommer att förenas med mig i ett uppriktigt försök att utforska möjligheten till en praktisk fred med praktiska säkerhetsarrangeman i den verklighet vi finner oss i – för israelernas skull, för palestiniernas skull och för vår gemensamma framtids skull.

I denna verklighet måste Israel befästa sin makt. Vi måste upprätthålla vår säkerhet. Vi måste sträva efter en stabil fred med beslutsamhet, varsamhet, ansvar, och, framför allt, med vaksamma ögon som ser verkligheten som den är.

Översättning: Adam Eberhag

interessant

Explore posts in the same categories: Politiken

Etiketter: , , ,

You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: