Varför har TT politiserat sitt uppdrag vad gäller rapportering från Mellanöstern. Om f.d. TT-journalisten Stefan Hjerten och hans ideologiska bakgrund

Jag har fått privat förfrågan om f.d. journalisten Stefan Hjerten,som var en gång i tiden ansvarig för TT:S Mellanösternavdelning. Jag har skrivit en hel essay (år 2002) om Stefan Hjerten,därför att denna man politiserade sitt yrke på ett anmärkningsvärt sätt. Han skapade en hel skola , nämligen hur man skall förvränga,förfalska och manipulera verkligheten i konflikten mellan palestinier och Israel.

Detta gjorde han med hjälp av ordet,det skrivna ordet.
Stefan Hjerten hade en agenda,som var mera sofistikerat och mera komplicerat
än många trodde. Hans flirt med historierevisionismen och hans hat mot Israel
smälte i ett. Rötterna till hans ideologi bottnade i den franska fascismens allians
med extrema kommunister på 60 talet.

Det är detta som gav näring till Hjerten och hans mentor Jan Myrdal.
Dessa två var en del av den extrema ,relativistiska tolkningen av andra världskriget, tolkningen som hade samma agenda som dåvarande europeiska fascister
och neonazister. Angreppet på sionismen och den judiska staten var bara en delfenomen i en historierevisionistisk syn på Andra Världskriget, en syn som präglade en del av svenska vänster.
Hjerten och Myrdals pojkar hämtade näring från den rödbruna gyttjan,
där Rassinier och Faurisson gick hand i hand
med autentiska neonazister. Hatet mot judarna och Israel förenade de alla.
Allt detta har jag bevisat och påvisat i min essay,som är
mycket långt,och få vill kanske läsa den.

Printa ut den för all del, och läs i sommarvärmen (eller regnet),då kommer du att förstå mycket av dagens mediala propagandakrig mot Israel.

TTs Stefan Hjertén och historierevisionisten Robert Faurisson
(Hjertén är journalist på TT och Faurisson är s.k. historierevisionist som förnekar att Förintelsen har ägt rum)

”Om Faurisson (som stavas så) kan jag fatta mig kort. Jag håller inte med om hans slutsatser men menar att han, som var litteraturprofessor i Lyon och började analysera texter från 40-talet som Anne Franks dagbok, tystades på ett ojust sätt. Om du skulle visa litet intellektuell skärpa toge du fram den uppsats som jag skrev 1982 och såge sammanhanget. Det är inte det du påstår. I detta fall visar du både bristande kunskaper och ren illvilja.”
(Stefan Hjertén i brevet till mig, Josef Zorsky, den 3/12-2001)

Jag har noggrant läst Hjerténs uppsats från mars 1982 (Tidskrift för Folkets rättigheter, nr 1/1982).

Jag vill också från början påpeka att Faurisson inte kan anklagas för rasism. Om man använder Hjerténs resonemang (vilket jag gör nu) är det svårt att anklaga honom för antisemitism. Som han skriver i sin ”Memoire en Defense”, är han varken nynazist eller marxist och identifierar sig själv varken med höger eller vänster. Han beundrar de fransmän som var motståndare till nazismen under kriget. Icke desto mindre är hans UTGÅNGSPUNKT SAMMA SOM NAZISTERNAS och INTE DERAS OFFER.

Jag finner INGENSTANS i Hjerténs uppsats att han inte håller med Faurissons slutsatser. Tvärtom – Hjertén försvarar hans slutsatser genom sitt sätt att formulera sig. Och ägnar all intellektuell energi åt att försvara Faurissons rätt att sprida sina idéer.

”Jag tror att vi alla i skolan inhämtade att nazisterna byggde koncentrationsläger från 1933 för att spärra in socialister, kommunister, zigenare, judar och homosexuella samt att de från 1942 genomförde massmord i s k gaskamrar. Enligt en vanlig uppgift dödades sex miljoner människor i gaskamrarna”. Så inleder Hjertén kapitlet ”Gaskamrarna”. Vore han lite mera objektiv så skulle han först och främst notera att ingen historiker har skrivit att 6 miljoner människor dödades i gaskamrarna. Men den gängse uppfattningen är att SEX MILJONER MÄNNISKOR som alla var judar, mördades av tyskarna under andra världskriget. Efter denna mycket slarviga inledning beskriver Hjertén den chock som drabbade honom vid konfrontationen med Faurissons påståenden.
Och vad händer?
Stefan Hjertén börjar ”bläddra i historieböckerna” och då ”upptäcker man att gaskamrarna faktiskt är besvärliga ur källsynpunkt”. Så skriver en man som ”inte håller med om hans [Faurissons] slutsatser”.
”Han vägrar [Faurisson] att tro på en order från Hitler att döda alla judar”, fortsätter Hjertén i samma anda. Men han skriver inte att han inte håller med om professorns revolutionerande upptäckt. Tvärtom, han visar hur den illa behandlade litteraturprofessorn ”… argumenterar med tyfusepidemier, etc. Framför allt, monotont och envist letar han efter spår efter gaskamrarna och vittnen som kan beskriva dem”.

Lika monotont och envist letar jag i Hjerténs egen uppsats efter några spår av kritik riktat mot denna forskare. Jag finner ingenting. Tvärtom, rubriken efter ”Gaskamrarna” heter ”Motarbetades” (jag återkommer till denna beskrivning) och sedan det dramatiska ”Åtal” (kan inte låta bli att kommentera om detta senare fram).

Hjertén förstår kanske inte vem han försvarar och vilka idéer han ställer sig bakom. Har Hjertén någonsin fått bokkataloger från IHR? Har han sett Faurissons alster där, tryckta bredvid andra historierevisionister, inklusive antinazisten Paul Rassinier? Och bredvid deras titlar – alla dessa böcker om Tysklands oskuld, om Hitlers tal, videoinspelningar med titlar som ”Hitler ger judarna Teresinstadt” eller ”Waffen SS”?

”Och det är på det viset Faurisson blev antisemit”. Här räknar Hjertén upp alla exempel från israelisk politik, som bevisar att all kritik av Israel kallas för antisemitism av judarna, eftersom ordet antisemitism, som han skriver, har ”genomgått en dramatisk innehållsförändring, föga uppmärksammad i ordböcker eller allmänna medvetandet”. ”Den som menar att Israel inte får bomba Beirut …. ligger avgjort i farozonen för att bli kallad antisemit”, förkunnar Hjertén i inledningen av Faurissons försvar.
Men här avslöjar Hjertén sin verkliga tankevärld – Faurisson har nämligen aldrig kritiserat enskilda fakta ur israelisk politik. Istället sade han utan omsvep att ”De påstådda ’gaskamrarna’ under kriget och det påstådda ’folkmordet’ på judarna utgör en och samma historielögn; denna har tillåtit en jättelik politisk och finansiell bluff vars främsta förmånstagare är staten Israel och den internationella sionismen och vars främsta offer är det tyska folket – dock icke dess ledare – och det palestinska folket i dess helhet.”

Hjerténs kapitel om Paul Rassinier är ensidig, eller så undanhåller författaren vissa fakta medvetet. Rassinier erkände att vissa koncentrationsläger byggdes för exterminationen av människor, huvudsakligen judar. Andra utgåvan av hans ”Le Mensonge d´Ulysse” fick förordet skrivet av Albert Paraz, en känd antisemit och beundrare av Celines idéer, en man med nära kontakt med höger-anarkistiska cirklar. Rassinier var också mycket väl mottagen i litterära cirklar kring ”La revue Celinnienne”.

Originaliteten i Rassiniers revisionism ligger i hans bidrag till en unik syntes av element från yttersta högern till yttersta vänstern. Hans ”ideologi” kombinerar anti-kapitalism, anti-kommunism, anti-semitism och anti-sionism med en form av liberal pacifism och anarkism. (Med andra ord, Faurissons mästare skapade en ideologisk syntes av olika grupper som identifierade sig med varken den etablerade vänstern eller högern).
(Här kanske den undermedvetna dragningen som historierevisionismen utövade på Jan Myrdal, Stefan Hjertén eller t ex Åke Sandén från Svenska Freds, ligger).

Låt oss börja med att titta på några slutsatser från litteraturprofessorns Faurissons rika produktion (märk väl: inte professor i historia):

1) ”Hitler har aldrig beordrat eller accepterat att någon person skulle dödas endast p g a sin ras eller religion”.
(Serge Thion, Verité Historique ou Verité Politique?, La Vieille taupe, Paris, 1980, s.19).
2) ”Antalet judar som mördades under andra världskriget har inte varit större än 200 000 (två hundra tusen)”.
(Le Monde, 21 februari, 1979).
3) ”Hitlers Tyskland har inget primärt ansvar för andra världskriget, men delar detta ansvar med judarna, antagligen har Tyskland inget ansvar för kriget alls”.
(Serge Thion ,Verité…. [som ovan], s. 187).

– Om Faurissons forskning kring Anne Franks dagbok skall jag inte uttala mig om just nu, men hans slutsatser att dagboken är ett falsarium finner jag det vidrigaste i hela hans verksamhet. Anne Frank är ju en symbol för judarnas öde under kriget. Försvarslösa offer, jagade som råttor och utlämnade till sina grannars och beskyddares godtycke.

Stefan Hjertén direkt försvarar Faurisson i sin ”forskning” , och lägger hela sin intellektuella energi på att bringa läsaren i samma uppfattning som Faurissons. Nämligen, att Anne Franks dagbok är en påhittad historia!

Så varför denna ”ojusta” inställning till Faurisson?
Först måste vi fråga oss varför det är så viktigt för historierevisionister (och andra Holocaustförnekare) att bevisa att gaskamrarna aldrig existerat. Faurisson svarar faktiskt själv på denna fråga och hans svar kan var och en hitta i JHR (Journal of Historical Review, vol. 13, nr. 4, juli-augusti, 1993):
”The existence of gas chambers would be proof that the Germans tried to physically annihilate the Jews, that they indeed had the intention of killing off the Jewish people”.
För Faurisson är frågan om Holocaust en central fråga för kriget. Den viktigaste frågan, ja, i själva verket principfrågan i hela hans världssyn och synen på kriget (till skillnad från t ex Le Pen, som ser Holocaust som en ytterst marginell fråga).

Frågan om gaskamrarnas existens är en central fråga för alla som definitivt vill glömma det förflutna, som vill se Tyskland återigen i nationernas familj UTAN känslan av frustration eller skam. Det är därför som utvecklingen av den historiska revisionismen är bunden till en fråga om ett kollektivt minne av åren 1933-1945.

Det är därför som Faurissons följeslagare i Frankrike och andra länder knappast nöjer sig med en revision av själva Holocaust. För dem är Faurisson alltför konservativ. Hans efterföljare reviderar därför hela krigets historia och Tysklands roll i den. Och det är därför som Faurisson utmålas som ett offer av äkta stalinistisk process (som liknar Kravchenskos fall, menar man. Se JHR, vol.13, nr. 4, [som ovan], Alain Finkielkraut, ”L’Avenir d’une Negation: Reflexion sur la Question du Genocide”; Seuil, Paris, 1982, s. 63-74).

Hjertén i sitt brev till mig: ”Den betydligt mindre prestigeladdade lokal där jag höll ett föredrag för över 20 år sedan var en samlingssal i Stockholms stadsmuseum i närvaro av Jan Myrdal, hans hustru som var ordförande för föreningen i fråga samt kanske 50 andra intresserade. Föredraget handlade om en person, Robert Faurisson, om vilken du inte tycks veta något alls. Texten trycktes i Tidskrift för folkets rättigheter, utgiven av FIB-juristerna. Du har inte brytt dig om att ta fram den. Ändå vet du med ditt skarpa intellekt allt om Faurisson och mig och kan dra vittgående slutsatser. Jag gratulerar till din eminenta förmåga”.
– Låt oss återkomma till själva uppsatsen. I den ytliga skissen av Rassinier borde det finnas vissa fakta som Hjertén helt enkelt låter bli att nämna.
I sin ”Le Drame des Juifs Europeens” (1964) lade Rassinier fram sin tes att anklagelserna mot nazisterna (vad gäller mordet på det judiska folket) bara hade ett syfte. Att tillgodose behovet av det ”sionistiska etablissemanget” och tjäna intressen av den sionistiska staten Israel. Och det intressanta är att denna attityd uppvisar Rassinier först på 60-talet, just då när han markant närmar sig extrema högerkrafter som börjar plädera för den historiska rehabiliteringen av Vichy-regimen.
Samtidigt kan vi notera att Rassiniers vänstervridna vänner börjar tala allt högre om den palestinsk-israeliska konflikten. Under tiden utvecklar Rassinier allt intimare kontakter med Tyskland. 1963 deltar han i möten av Jungeuropaischerarbeitskreis, som identiferar sig ideologiskt med Nation Europa.
Rassiniers skrifter publiceras av nazister, t ex Karl Heinrich Priester. Som följd av detta förklarar tyska inrikesministeriet Rassinier för persona non grata. Det fanns också allvarligare anklagelser mot honom, nämligen medlemskapet i en internationell fascistisk grupp (se Le Monde, 21/12-1963. Se också Droit de Vivre, som publicerade en rad artiklar mot Rassinier). Rassiniers teorier gjorde mycket väsen på den tiden, speciellt ovannämnda ”Le Drame des juifs” samt ”Le veritable Proces Eichmann ou les Vainqueurs Incorrigibles” (1962).
(nota bene: Dessa båda titlar finns inte i den förteckning som Hjertén anger vid slutet av sin uppsats, med det kryptiska tillägget ”Böckerna lär finnas på Kungliga biblioteket”).

Ett konspiratoriskt tips för yttrandefrihetens kämpar eller tips för blivande studenter av historiska revisionister? Hjertén anger två titlar av Rassinier, en av Faurisson, en av Serge Thion och Georges Wellers .… inte illa för att vara en man som ”inte håller med om … slutsatser” (Han håller inte med den historierevisionistiska giftiga propagandan, men försöker själv sprida den?)
Och Rassinier? Han närmar sig alltmer nynazistiska kretsar i USA och Tyskland. 1964 träffar han den betydande amerikanske revisionisten Harry Elmer Barnes. Rassiniers vansinniga fälttåg mot ”sionister” som föfalskade antalet offer slutar med den bisarra 9 000 (nio tusen) judar medvetet mördade av tyskar.
(se Rivarol, nr. 692, 16/4-1964).

Vad får vi veta i Hjerténs uppsats?

”1967 dör Rassinier, isolerad men i fast förvissning om att hans texter kommer att återupptäckas och hans åsikter segra. Innan dess har han fått kontakt med Robert Faurisson. Det förmår Faurisson att vidga ramen för den textkritik han sysslar med vid universitetet: nu ger han sig på historiska texter också”.

Hjertén borde tillägga att Faurisson gav sig på själva historien och lite till. Hans lärofader Rassinier förnekade inte existensen av gaskamrarna, men ifrågasatte däremot antalet mördade judar. Faurisson, denna litteraturprofessor (lekande historiker) gick ett steg längre. Och försöken att banalisera nazismen har blivit tydligare … Låt oss lyssna på Hjerténs föredrag:
”Faurisson är ingen stark människa. Vid den här tiden tycks han ha varit på väg att ge upp. En tid vägrade han att inta föda. Då uppsöktes han av en grupp som kom att rädda honom, möjligen fysiskt men i synnerhet publiceringsmässigt. Det var en handfull f.d. revolutionärer av modell 1968: om de var mest trotskiserande, anarkiserande eller maoiserande är inte lätt att se ….…. Hos dem hade länge funnits kunskap om och en viss sympati för Paul Rassinier ……. Den åsikten att bombningarna av Dresden eller Hiroshima och upprättandet av Gulagarkipelagen var lika kusliga fenomen som nazismens brott förekom också bland dem ….. den mest kände medlemmen är Serge Thion, en historiker .…… För dessa föll strukturerna samman på rätt sätt när de mötte Faurisson …..”
– Även här är texten mycket ytlig. När Hjertén nämner ”La Vieille Taupe” (inte bara Thion Serge men även Pierre Guillaume var dess ledare) så utelämnar han väsentlig information. Nämligen att deras övertygelse baserades på orubblig tro – det var ingen skillnad mellan de två kämpande makterna i andra världskriget. För dessa ”handfull av f.d. revolutionärer” var Hitlers nationalsocialism ingen anmärkningsvärd patologi. Och här närmar vi oss den första slutsatsen som jag vill dra efter genomläsningen av Hjerténs tal den 14/3-1982.
Stefan Hjertén har nämligen aldrig förstått vad vissa människor känner inför nationalsocialismen. Frågan är om han förstått vad hitlerismen var och vad den har ställt till med. Det är kanske därför Hjertén låter så indignerad och ledsen när han beskriver ”vid ett tillfälle rusade några av dem fram och spottade på ett vittne” ..… ”Faurisson kände sig fysiskt hotad … vågade inte … infinna sig i rättssalen”.
Här en intressant parantes. Dresden och Hiroshima har blivit symboler för den kämpande extremistiska högern, oftast nynazistisk. Ett typiskt exempel är den unge revisionisten Olivier Mathieu, som uppenbarade sig på scenen 1990. Han är en typisk arvtagare till dessa revolutionärer som räddade stackars Faurisson. Hans febrila försök att rehabilitera f.d. nazistiska och franska kollaboratörer är mycket omfattande. Hans fälttåg mot ”myten Holocaust” går hand i hand med tesen att allierade och judar uppfann många myter för att dölja de allierades brott, av typ just Dresden och Hiroshima. Mathieu var en flitig skribent i ”Minute” och med generösa bidrag från bokmagasinet ”Ogmios” blev Mathieu medlem i Keltiska grupper som t ex Ker Vreizh. Senare hjälpte han till med att plantera bomber inom sin verksamhet för PNFE (Parti Nationaliste Francais et Europeen). PNFE är en stor bidragsgivare för historierevisionister. Mathieu själv är egentligen inte nynazistisk. Han påpekar dock att hans ståndpunkt bottnar i den begränsning av yttrandefriheten som har ålagts nazister och nynazister.
Hans ställningstagande bottnar i kampen för demokrati och yttrandefrihet. Resonemanget liknar egentligen det som filosofen och lingvisten Noam Chomsky presenterar i sin kamp om Faurissons rätt att sprida sina åsikter.
(Chomsky förekommer naturligtvis i Hjerténs uppsats, liksom den franska pressen som presterade ”oändliga smädelser mot Chomsky ….. Fransk press har i allmänhet utmärkt sig genom kraftig censur och rena lögner
om Faurisson”).

Den som läser Stefan Hjerténs uppsats idag slås av två saker:
– Det ytliga och platta i hans resonemang.
– Total brist på kunskap i ämnet, vilket gör att författaren enbart rör sig kring den rättvisa aspekten, utan att reflektera vad Faurisson representerar och vilken tradition han anknyter till.
Jag har funderat över om Hjertén överhuvudtaget bemödade sig att finna sammanhanget i affären Faurisson eller om han förblindades av sitt antisionistiska och proarabiska engagemang.

Låt oss först titta på rötterna till Faurissons märkliga karriär:
Vi börjar med Maurice Bardeche, eminent representant av fransk nyfascism, författare sedan 1945 och ledande nyfascistisk ideolog från 50- och 60-talen. 1961 grundade Bardeche ”Defense de l’Occident” som så småningom publicerade många verk av Rassinier och Faurisson. 1947 publicerade Bardeche en bok som inte bara försvarade regimen Vichy, men även försökte bevisa dess legitimitet. Likaså kollaborationen med Nazityskland försvarades, liksom Vichys antijudiska lagar. Motståndsrörelsen bränmärktes såsom kolliderande med Frankrikes bästa. Den historiska revisionismen i Frankrike tog sin kraftfulla skepnad.

1948 publicerade Bardeche ”Nuremberg ou la Terre Promise”, där författaren försökte bevisa det orimliga i att ställa Wermacht inför rätta. Här har också tesen om båda sidors krigsförbrytelser utvecklats och författaren
ifrågasatte de allierades rätt att ställa tyska ledare inför rätta i Nurenberg. I samma bok förnekade Berdeche judarnas förintelse i Europa. En omfattande ”dokumentation” försökte förklara meningen med den tyska ”slutliga lösningen av judefrågan”. Berdeche ”bevisade” också att de anklagade i Nuremberg aldrig hört talas om s.k. förintelseläger i Auschwitz, Treblinka och på andra ställen. Faktum är att Maurice Bardeche dömdes till mångårig fängelsedom som efter 2 veckor omfattades av den amnesti som presidenten Rene Coty utfärdade.
(Nota bene: på den internationella fascistiska konferensen i Malmö i maj 1951 valdes Bardeche till en av två deputerade i den då bildade MSE; Mouvement Social Europeen. Per Engdal valdes till MSE:s ordförande).
Just på denna svenska konferens var Bardeche den ledande talaren och en ledande intellektuell. Samma år publicerade han ”L’Oeuf de Christophe Colomb”, där han utvecklade sina teser om ett Europa fritt från USA, fritt från det internationella kapitalet och fri från den sovjetiska kommunismen. (det finns vissa indicier att denna fascistiska ideologi har slagit rot bland svenska s k vänsterintellektuella, vilket jag återkommer till senare)
”Defence de l’Occidentale” blev den ledande ideologiska tidskriften av denna fascisitiska paneuropeiska rörelse. Tidningen hade från början intagit STARK PROARABISK OCH ANTIISRAELISK HÅLLNING, REDAN INNAN 1967. Denna hållning radikaliserades efter sexdagarskriget och då började man också publicera Holocaustförnekarnas arbete. Under samma period uppträdde en till synes oförklarlig antiisraelisk ström i svensk media.

Juni 1967 publicerade Francois Duprat ”Le Mystere des Chambres a gaz”
(Francois Duprat var en av ledarna för den extrema franska högern. Professor i HistoMilitant i PSU; Union de la Goche Socialiste, senare i Jeune Nation. Sedan 1967 en aktiv sympatisör av Al Fatah och PLO. Även aktiv i den syriska PPS; Parti Populaire Syrien. Närstående till nynazismen från FANE-rörelsen. Dog 1978 p g a en bombexplosion i sin bil). Under följande år publicerar Defence de l’Occident en rad Holocaustförnekare och andra som försökte rentvå Tyskland med tanke på andra världskriget. (Heinz Roth, Richard Harwood och slutligen 1978 en viss Faurisson). Utöver antisemitiska och historierevisionistiska arbeten publicerade denna tidskrift en rad ideologer av den Nya Högern (Guenon Rene och Julius Evola) liksom många framstående intellektuella från den antisemitiska högern, som Pierre Fontaine, Paul Serant, Fabrice Laroche (alias Alain de Benoist), Dominique Venner, Pierre Gripari och många andra.

Jag nämner dessa namn eftersom jag anser att dessa intellektuella satte sin prägel långt utanför Frankrikes gränser, långt utanför politiska och ideologiska gränser. Jag kommer så småningom att visa hur högern och vänstern blandades i sitt hat mot USA och i sin relativistiska syn på historien och efterkrigsverkligheten.

Hjertén nämner i sin uppsats ”handfull av revolutionärer” som hjälpte Rassinier och det är bl a där som vi kommer att finna denna egendomliga blandning av höger och vänster, där hatet mot Staten Israel är den gemensamma nämnaren. Följaktligen utvecklar man en verklighetsfrämmande syn på palestinierna med ett engagemang som går långt utanför några logiska förklaringar. Antisemiter och historieförnekare finner näring hos unga idealister i Sverige och i andra länder, som ser världen med revolutionära ögon och s a s hänger sitt patos på ”det palestinska folket”.
Detta sammanfaller med en intensiv sovjetisk propaganda mot sionismen och mot Israel.
Jag har hittills beskrivit hur fascistiska och antisemitiska tendenser svetsades samman med historierevisionismen. Samtidigt har en relativistisk, antikapitalistisk, anti-USA och en antisionistisk ideologi knutits samman med den ideologiska extrema vänstern.

Jag har beskrivit Mauritze Bardeche som den ledande bäraren av den högerextrema och antisemitiska ideologin samt hans tidskrift ”Defense de l’Occident” som en plattform för många historierevisionister, bl a Faurisson (som själv aldrig har haft några ideologiska bindningar, vilket jag påpekade tidigare).
Bardeche hjälpte inte bara fascister, nynazister och antisemiter från högern. Han har också hjälpt vänsterextremister att föra fram sitt budskap. Hans förlag Les Sept Couleurs lanserade sådana antisemiter som Drumont och Henri Coston.
(Nota bene: Bardeche fick 1971 den prestigefyllda Grand Prix de la Critique för sina arbeten om Marcel Proust).
Bardeche publicerade en mängd arbeten om olika franska författare, med ett speciellt intresse för Celine.
Det sistnämnda är inte slumpmässig, den är på sätt och viss hans ideologiska hemvist; en brygga mellan hans antisemitism, antisionism och Holocaustförnekande.
I dessa tre avseenden spelar det ingen roll om den tankebärande författaren är från vänster eller höger.

Det finns indicier på att den i vida kretsar respekterade Berdeche inte bara påverkade högern och franska intellektuella (detta just som mest i mitten på 70-talet).

1968 upptäckte den franska pressen att den prestigefyllda École Normale Superieure blev ett fäste och en bas för den antisemitiska vänstern, den extrema vänstern med en maoistisk och även stalinistisk prägel. Deras antisemitiska sentiment bottnade i en fanatisk antisionism som i sin tur skapade deras fasta övertygelse att det var Staten Israel och ”sionisterna” som fabricerade Holocaust i sina syften. En unik karaktär av Holocaust har förnekats, nazismen betraktades som en del av den imperialistiska och koloniala europeiska traditionen och en relativistisk syn på andra världskriget har florerat. Nazisterna och de allierade skiljde sig inte åt, sovjetiska brott var kanske värre än nazistiska, etc. Ett våldsamt ideologiskt och psykologiskt krig mot Staten Israel startade, ett krig med tydliga antisemitiska förtecken, ett krig i vilket alla kända fakta om Mellanöstern-konflikten har negligerats, där nya fakta och nya myter har skapats och där all sanning och förnuft har offrats.

Sverige infekterades onekligen i stor grad av denna ideologi vid slutet av 60-talet och speciellt vänstergrupperingar av typ KFLM, KFLM, KPLM, SKP m fl påverkades. Detta resulterade i sin tur i ett exempellöst förakt för fakta och historiska sanningar gällande konflikten i Mellanöstern. Ett nytt tankesätt har spridits, inte minst bland journalister och opinionsbildare. Speciellt svensk media, p.g.a. sin vänstervridning, har fallit offer för denna antisionistiska, antidemokratiska och USA-fientliga tankeskola. Människor som Jan Myrdal och Jan Guillou har blivit symbolen för dessa nya barbariska intellektuella strömmar, vars omfattning förmodligen är mycket större än politiker eller samhället i övrigt anar.

För att återkomma till de vänsterextremistiska fransmännen som i så stor grad påverkade sina svenska kollegor – de har vidareutvecklat sina teorier om relativismen. För dem har nazismen och kommunismen slutligen förlorat all skillnad. (Tex Den Trotskistiska gruppen kring Socialism et Barbarie, hand i hand med högerkrafter, öppnade vägen för historieförnekarna).

Samtidigt har högerextremisterna fortsatt sitt antiisraeliska fälttåg som påbörjades långt innan några ”palestinsk- ockuperade” områden fanns och långt innan någon pratade om den palestinska staten. (Högerextremisten Jean Thiriart förkroppsligade denna ideologiska skola, dyrkande arabiska diktaturer som Iran och Algeriet. Redan 1963 hade denna nynazist och maoist (faktiskt) försökt bilda ”europeiska brigader” för att kämpa för ”den palestinska saken”. Mannen har förresten bildat s k Ung Europa i Belgien och åren 1969-1975 växte ”ungeuropeiska grupper” fram i Frankrike och Italien. Alla virulent antiisraeliska, antiamerikanska och antisemitiska).
Om man studerar den svenska arenan under denna tid så finner man även här tydliga spår av denna nya antisemitism, under täckmantel, s k antisionism. Jan Myrdal är kanske det mest klassiska exemplet men det finns många fler.

I en sådan atmosfär publicerade Francois Duprat sin bok som förnekade existensen av gaskamrar. Duprat var en av skribenterna i ”Defense de l’Occident”, samt redaktör av ”Revue d’Histoire du Fascisme”. Hans första artikel efter sexdagarskriget hette ”Israeli Aggression”. Duprat var mycket aktiv i en grupp för Palestinas befrielse, en grupp med kopplingar till den antisemitiska PPS (Parti Populaire Syrien). Hans antisionistiska passion närmade honom till den nynazistiska FANE-rörelsen (Federation Nationale et Europeenne).
(FANE hade deltagit i flera terroristiska attacker mot judiska mål i Frankrike. 1991 erbjöd dess språkrör, Michel Faci, hjälp till Saddam Hussein).

Francois Duprat är ett typiskt exempel på en fransk intellektuell från yttersta högerkanten, antisionist och Holocaustförnekare. En historieprofessor som började sin ideologiska bana på den yttersta vänsterkanten och slutade som högerextremist. En typisk representant för den militanta, propalestinska, intellektuella, europeiska, extrema högern.
Ett annat exempel var Manfred Roeder. Historierevisionist, sedan 1969 aktiv i tyska nynazistkretsar. Aktiv skribent, antisionist, Palestinavän. Sedan 1976 djupt engagerad i PLO och den palestinska terrorismen.
Samma år försökte han anordna ett stort möte till minne av Dir Yassin, med deltagande av Arafat och ledande palestinier (av olika skäl har detta massmöte aldrig ägt rum).
Så vad vill jag säga ?
Att Faurisson uppenbarade sig ganska sent på den franska historierevisionistiska scenen. En speciell atmosfär och en speciell ideologisk grund har möjliggjort för honom att ta över efter de första aktivisterna. Att Hjertén och hans kamrater kring Jan Myrdal fann Faurissons öde tragiskt är också tidstypiskt. Typiskt är också Hjerténs formulering att man har svårt att bevisa gaskamrarnas existens när man går till källorna. Hjertén hade således studerat problemet och han håller med historierevisionisterna. Han håller också med slutsatserna som Faurisson drog från sina studier av Anne Franks dagböcker.

I mina tidigare brev försökte jag visa hur ytlig och ofullständig den bild var som målades upp av Stefan Hjertén i hans uppsats i Tidsskrift för Folkets Rättigheter, nr. 10/1982.
Jag vill bara sammanfatta detta med ett exempel:
Hjertén nämner gruppen La Vieille Taupe och dess grundare Thion Serge samt Pierre Guillaume. Inte ett ord om deras extremistiska vänsteråsikter. Inte ett ord om deras totala förnekelse av nazismen såsom ett unikt fenomen
i människans historia. Tvärtom – att banalisera och att förenkla nazismens sanna väsen var gruppens huvudmotiv. Relativismen var dess honnörsord. Den farliga historiska relativismen skapade en egen skola vad gäller Israel och sionismen. En skola som lärde sådana som Jan Myrdal att kalla sionism för nazism, en skola som har blivit ett vapen mot den judiska staten i händerna såväl på extrem vänster som extrem höger.

Det är ingen slump att Stefan Hjertén glömmer att upplysa om ett intressant faktum i sin uppsats, nämligen att det var just ”La Vieille Taupe” som 1970 tryckte artikeln ”Auschwitz or the Great Alibi”. En artikel som tidigare, år 1960, publicerats anonymt hos en annan marxistisk grupp, bildad av Amadeo Bordiga.

Låt oss återkomma till den arabisk-israeliska konflikten. Historierevisionismen, nynazismen och vänster/höger-extremismen har utvecklat ett effektivt propagandamaskineri vars enda syfte har varit att föra en kamp mot den judiska staten. I Sverige, vars politiska scen fylldes av diverse vänsterextremistiska organisationer, har denna kamp försiktigt börjat visa sitt rätta ansikte. Till detta skall jag återkomma.

År 1982, samma år som Stefan Hjertén pläderade för rättvisan åt Faurisson, blev en arabisk koppling till nazistiska och andra Holocaustförnekare offentligt känd (dock inte för första gången). Senaten i USA höll förhör om en internationell muslimsk, pakistansk rörelse, finansierad av Saudiarabien. Rörelsen spred amerikansk historierevisionistisk propaganda genom hela arabvärlden. Denna propaganda var redan vid denna tid mycket omfattande, utöver diverse artiklar och ”historiska arbeten” spred man William Grimstads bok ”The Six Million Reconsidered” (den amerikanska historierevisionismen sysslade inte bara med samma aspekter av kriget som deras europeiska kollegor. Den har inriktat sig på USAs indragning i världskrigen såsom en effekt av ”judiska manipulationer”, likaså USAs stöd till Staten Israel framställs som resultat av ”judisk makt”. I den mest ”ansedda” historierevisionistiska journalen JHR kan man se reklam av böcker om israeliska ”grymheter” och den palestinska ”befrielsekampen” blandade med diverse försök att rehabilitera SS och dess medlemmar eller
propaganda av typisk hitleristisk karaktär).
Den ovannämnda islamistiska, pakistanska antisemitiska rörelsen från 1982 leddes bl a under 1986 av en viss Ma’aruf Al Dawalibi, rådgivare till Kung Faisal. Samma organisation representerades vid FN-mötet år 1985 av en arabisk känd antisemit, palestiniern Issah Nakhleh, en man med förbindelselänkar till rasistiska och antijudiska organisationer i Europa och USA.

Den omfattande arabiska och palestinska aktiviteten i historierevisionistiska kretsar är väl dokumenterad och jag skall inte uppehålla mig vid den. Jag vill dock nämna att media i västvärlden, och i Sverige i synnerhet, aldrig har nämnt eller kommenterat denna gigantiska, arabiska, nynazistiska verksamhet. Holocaustförnekande är ett vanligt fenomen bland palestinierna. 1980 upptäcktes en omfattande aktivitet på den iranska ambassaden i Paris.
Ambassaden finansierade en spridning av historierevisionistiska böcker och annan propaganda. Bl a spridde man två palestinska böcker; ”Les Palestiniens et le Genocide Israelien” av Issah Nakhleh och ”Who are the Palestinians” av Sami Hadawi.

Den palestinska propagandan drar gärna paralleller mellan nazister och judar i Israel, samtidigt som den motsäger sig genom att förneka en förintelse. Dess återkommande och konsekventa jämförelse mellan israeler och nazister har burit frukt och idag är denna jämförelse vanligt förekommande inte minst i vissa svenska media samt bland allmänheten. Tack vare ett medvetet propagandaarbete från vissa journalister har denna ”sanning” implanterats i allmänhetens medvetande. Detta trots historiska fakta, som lätt visar hur absurt en jämförelse är.

Faurisson själv började öppet samarbeta med antisemitiska element kring 1983. Samma år publicerades en intervju med honom i den arabiskspråkiga tidningen Kol al-Arab, publicerad i Paris. Kampen mot ”sionismen” illustreras bäst av det besök som Issah Nakhleh (då PLOs språkrör i USA ) gjorde vid det historierevisionistiska Institutet IHR på 80-talet. Det är dock först på 90-talet som man kan notera stora historierevisionistiska projekt från arabiskt håll.

1990 publicerade veckotidningen Al-Istiglal (PLOs organ) artiklar av en viss Khaled El Chamali , ”krematorie-expert”. Universitetsforskaren (främst i Kairo, Damaskus, Tokyo och Singapore) har vidare utvecklat och fördjupat Faurissons och andras påståenden. 1987 påbörjade Radio Islam sin verksamhet, in i det sista försvarad av flera svenska debattörer under en lång period.

Och Faurisson?
Juni 1987 påbörjade han en serie artiklar i den nynazistiska ”Deutschland in Geschichte und Gegenwart”, utgiven av Grabert Verlag, vars Wilfried von Oven (f d medlem av NSDAP) var nära medarbetare med Goebbels. Året därpå åkte Faurisson till Kanada för att vittna för Zundel, en historierevisionist. En nazist, vars förlag inte bara trycker historierevisionistisk litteratur, utan även nazistisk propaganda. (Ernst Zundel är skyddsling till en kandensisk nazist, Adrien Arcaud).

Det säger sig självt, att året 1982, då Hjertén skrev sitt brinnande tal till Faurissons försvar, kunde han knappast veta om litteraturprofessorns fortsatta öden. Men nu ? Hur kan en journalist, ansvarig för nyhetsflödet i mitt land, hänvisa till sin uppsats från 1982? I denna uppsats försvarar han rätten att förfalska historien, rätten att sprida lögner och rätten att hetsa mot ett folk – det judiska folket.
”I dag räcker det följaktligen att säga något som upplevs som beklagligt eller felaktigt av Israels vänner för att kallas antisemit. Den som menar att Israel inte bör bomba Beiruts centrum … ligger avgjort i farozonen för att bli kallad antisemit. Och det är på det viset Faurisson blev antisemit. Den 17 december 1980 uttalade han på den franska radiostationen Europa-1 kritik mot Israel. När skadeståndet mellan Västtyskland och Israel skulle bestämmas använde de israeliska förhandlarna bluffartade metoder, sade Faurisson. Och därmed var det klippt. Just den meningen, känd som ’Faurissons 60 ord’, fick honom dömd”.
Så skriver Stefan Hjertén, vars kunskap om judarnas förhandlingsmetoder måste vara mycket djup om han kan yttra så pass tvärsäkra påståenden utan att visa domstolens resonemang. För Hjertén är israeler alltid skyldiga, både när de krigar mot sina grannar som vill utplåna dem och när de förhandlar sig till skadestånd efter någonting som de tydligen själva hittat på. Han skriver gärna om Beirut men han censurerar bort nyheter om
palestiniernas krigsföring i Libanon och om deras grymheter mot kristna. Ty Stefan Hjertén är en mästare i att servera halvnyheter, eller om man vill, halvsanningar. Han ljuger inte – men han väljer bara en bit av verkligheten.
Detta har jag försökt visa vad gäller Hjerténs uppsats om Faurisson och franska revisionister. Hjertén skrev några sidor, yttrade flera väl valda ord men utan att visa hela sanningen och utan att ens fördjupa sig i problematiken.

”Faurissons studie över Anne Franks dagbok kunde aldrig ges ut på grund av det motstånd han mötte”.
Så avslutar Stefan Hjertén sitt kapitel om Anne Frank i uppsatsen ”Fallet Faurisson – ett rättsövergrepp” (föredrag i Stockholms stadsmuseum , 14 mars 1982). Han redovisar okritiskt för de sensationella fynd Faurisson gjorde under sin ”pedantiska” och ”noggranna textkritik”, då han ”långsamt närmar sig vissa slutsatser”. Hjertén lämnar inga tvivel hos läsaren – Anne Franks dagbok är ett falsarium.
Inte ett ord om fakta – att en judisk flicka var tvungen att gömma sig, inte heller att hon försvann spårlöst i ett koncentrationsläger. Nej, det intressanta för Myrdal och tjugo andra åhörare den 14/3-1982 är att Faurisson inte fick fritt sprida sina tveklöst sensationella fynd: dagboken var inte äkta.

Det vilar något symboliskt över detta brinnande försvar av Faurissons rätt att ifrågasätta den judiska biten av krigshistorien. Åttiotalet är början till en massiv utgivning av antisemitisk och historierevisionistisk litteratur. Antisemitiska grupper och diverse antisionistiska aktivister försöker bevisa en och samma sak. Holocaust är en judisk lögn, en sionistisk lögn. Man vet – lyckas man med denna stora falsifikation så slår man undan själva moraliska och historiska grunderna för Staten Israels existens. Det är ingen slump att Hjertén skriver triumferande:
”Låt mig ta ett exempel ur svensk press. Det återfinns i Dagen 24 juli, 1981.
Där skriver Allan Sandström att nazismens brott är idag Israels enda sympatiresurs.
Därför menar Sandström, måste vi reagera mot sådana som Faurisson.
Och därför är det bra att han döms. Visserligen har Faurisson rätt i frågan om vissa gaskamrar, skriver Sandström överraskande. Och visserligen kan man finna det egendomligt att Anne Frank redan 1942 förde dagbok med kulspetspenna, något som uppfanns först efter kriget”.
– Här har vi bevis på Hjerténs geniala sätt att säga saker och ting utan att själv hålla med om slutsatserna.
Denna teknik tillämpar han idag när han serverar TT:s telegram om Hamas aktivister och palestinska motståndsrörelser, eller när han vägrar att nämna de offensiva vapnen som fanns på Arafats båt.

”Men det hindrar inte att Faurisson måste motarbetas, menar Sandström: För Israels skull. Denna psykologiska mekanism är djupt rotad och värd att ta med i beräkningen”.
Stefan Hjertén är så förblindad att han inte ens tillåter sig en intellektuell bearbetning av hela Faurissonaffären.
Att den handlar om revidering av historia, om kampen mellan den neo-nazistiska historia och de allierades historia.

Här en parantes:
Det är viktigt att understrycka att Libanonkriget 1982 blev en avgörande faktor för utvecklingen av en öppen antisemitisk, antiisraelisk hållning. Detta krig har inte bara förfalskats och förvrängts av många debattörer, det har också givit upphov till en samlad, rumsren antijudisk hållning i Sverige. (återigen, v.g. se Henrik Bachners bok). Svensk media har samtidigt förtigit och censurerat bort alla fakta som talade ett annat språk än den propalestinska mediavärlden.
Libanonkriget var också en viktig punkt för journalisten Hjertén, som än idag förklarar sin censur av fakta med att åberopa palestiniernas lidanden. Så reagerar han t ex på mina påpekanden att t o m libanesisk press uppger fakta som han klipper bort från telegrammen:
”Men pekpinnar av den typ du oftast sänt oss (på TT) har
ingen effekt. När du nyss övergick till att förse oss med material,
nämligen en artikel ur Beiruttidningen Daily Star, sticker din bockfot
fram något för tydligt. Jag har sett dessa palestinska läger i Libanon,
första gången 1980 och sedan då och då. Jag uppskattar inte
människoförakt och inte skadeglädje över andras olycka; och det är
faktiskt just sådana känslor du visar genom att sända den artikeln”.
Stefan Hjertén har tappat insikt. Han ser inte sitt arbete som en förmedling av nyheter. Han ser sig själv som opinionsbildare och en förkämpe för den palestinska saken.

Här återigen ett exempel på detta. Hjertén kämpar för att censurera bort all information om leveransen av Katyuscha-raketer på den palestinska båten från TT:s telegram.
Hela världen rapporterar om detta men Hjertén skriver ”du tror” (sic!).
Hjertén:
”Du tror att det finns ’långdistansrobotar med en räckvidd på upp till
20 kilometer’. Undertecknad är såsom före detta vapenvägrare inte
heller speciellt insatt i enskildheter kring kalibrer etcetera. Men att
långdistansrobotar går något längre har jag uppfattat”.
Hjertén:
”När israeliska stridsvagnar brakar in i bostadsområden
på Västbanken eller Gazaremsan brukar vi heller inte skriva detaljerat
om kalibern på deras beväpning, hur mycket de väger eller liknande.
Skulle vi det, tycker du?”
Hjertén:
”Det är sant att vi inte har gjort det svepande omdömet om granaterna
och det övriga på båten att de var ”offensiva”. Vi brukar heller inte
karaktärisera de israeliska vapnen som offensiva eller defensiva.
Distinktionen är inte särskilt lämplig vid en konflikt som denna”.
– Jag har försökt analysera Stefan Hjerténs förhållningssätt mot den historierevisionistiska propagandan genom att analysera hans egna uppsats från 1982. Stefan Hjertén arbetar som journalist ansvarig för TT:s nyhetsförmedling från Mellanöstern. Ingen annan journalist har så klart och tydligt formulerat den historiska revisionismens rätt till en offentlig spridning av tankar och idéer som utgör en direkt kamp mot judarna och mot den judiska staten. Dessa idéer utnyttjar den palestinska historien för att revidera och psykologiskt bekämpa resultatet av andra världskriget. Ingen har bättre formulerat denna kamp om historia än just Faurisson, mannen som i Stefan Hjertén fann sin starkaste och ärligaste försvarare.
“De påstådda ‘gaskamrarna’ under kriget och det påstådda ‘folkmordet’ på judarna utgör en och samma historielögn; denna har tillåtit en jättelik politisk och finansiell bluff vars främsta förmånstagare är staten Israel och den internationella sionismen och vars främsta offer är det tyska folket – dock icke dess ledare – och det palestinska folket i dess helhet”.

Avslutningsvis vill jag framföra följande:
Jag anser att Stefan Hjertén är olämplig som journalist ansvarig för TT:s
nyheter från Mellanöstern.
”Quod non vetat lex, hoc vetat fieri puder”, har Seneca yttrat en gång. Vad lagen ej förbjuder, det förbjuds av skam.

Josef Zorski
Leg. läkare

Bibliografi: Holocaust denial in France – Analysis of a Unique Fenomen
ISBN 965 222 577 0 Ligmor Ygail & Pierre Vidal-Naquet

Explore posts in the same categories: Uncategorized

%d bloggare gillar detta: