Archive for the ‘Politiken’ category

Den turkiska regeringens pajaskonster

04 september 2011
Cry-baby

NATO-medlem?

TVÅ ÅRS PROPAGANDAKAMPANJ FÖLL PLADASK

Det var Turkiet som under stort buller och bång begärde att FN skulle utreda bordningen av Ship to Gaza och legaliteten i Israels blockad mot Hamasregimen där. När FN-utredningen nu bekräftat att blockaden är helt laglig och att Israel hade rätt att stoppa Ship to Gaza, inkl. på internationellt vatten, faller både Turkiets och Ship to Gazas huvudargument pladask. Då väljer den turkiska regeringen att flytta fokus från sitt förödmjukande nederlag, genom ett antal pajasartade uppträdanden och uppskruvade hot.

”BORDE SKÄMMAS”

Flera länder, däribland Tyskland, USA och Frankrike samt FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon uppmanar Turkiet att rätta sig efter FN-kommissionens slutsatser och att inte orsaka ytterligare spänningar i regionen. En Demokratisk medlem i det amerikanska utrikesutskottet sade att Turkiet uppvisat ”ett nästan ofattbart hyckleri” och ”borde skämmas” efter att på lördagen ha utvisat Israels ambassadör, medan Syriens utsände, vars regim mördat 2000 av sina egna landsmän, fortfarande huserar i Ankara:

Istället för att slå på Mellanösterns enda verkliga demokrati för att ha upprätthållit en laglig blockad borde Turkiet fokusera på sina egna problem, exempelvis genom att avsluta sin ockupation av Cypern en gång för alla”, sade Eliot Engel.

TURKIET STOPPAS I HAAG-DOMSTOLEN

Armenier i Libanon protesterar mot Erdogans besök (11/2010)

Turkiet, som inte precis är folkrättens bäste vän,  kom för övrigt också med ett antal okunniga och tomma hot. Ankara har ingen möjlighet att ta upp blockaden i Internationella domstolen i Haag, som man hotat att göra. Domstolen kan endast involveras i två specifika fall: 1) om båda parterna i en tvist väljer att lösa den i domstolen eller 2) om ett FN-organ ber domstolen om en ”rådgivande åsikt”, som inte är bindande. Israel har inte för avsikt att ta upp saken i Haag-domstolen bara för att Turkiet inte är nöjd med kommissionens besked. Och det är osannolikt att FN skulle be domstolen om råd när en FN-kommission redan funnit att Israel agerat i enlighet med folkrätten. Även här skulle Turkiet alltså drabbas av ett smärtsamt bakslag om man skulle göra allvar av sina pretentiösa utfall.

”VILL INTE SKADA VÅR HISTORISKA VÄNSKAP”

Det ska dock poängteras att den turkiska utrikesministern Ahmet Davutogly redan i fredags citerades i New York Times också i mer försonliga tongångar:

Vårt mål är inte att skada den historiska vänskapen mellan Turkiet och Israel, utan tvärtom att styra om den nuvarande israeliska regeringen mot en [korrigering av] ett misstag som inte motsvarar deras exceptionella vänskap.

Dock ett lite udda sätt att besvara vänskap på, kan tyckas.

(mer…)

Utdrag ur Premiärminister Netanyahus tal i Knesset

05 februari 2011


Andra februari, 2011

Översättning

Gårdagen var en dramatisk dag i vår region. Miljontals människor strömmade ut på Egyptens gator. President Mubarak, som har styrt Egypten i 30 år, meddelade att han inte ställer upp i nästa presidentval, och att han kommer att arbeta för att införa regeringsreformer i Egypten.

I Washington, London, Paris och genom hela den demokratiska världen talade ledare, analytiker och forskare om de möjligheter som en förändring i Egypten kan medföra. De talade om löftet om en ny dag.

Dessa hopp är förståeliga. Alla som värnar mänsklig frihet, även Israels folk, inspireras av de uppriktiga kraven på reformer, och av möjligheten att de kommer att äga rum.

Det är uppenbart att ett Egypten som helt omfamnar det 21:a århundradet och som antar dessa reformer vore en djup källa till hopp för hela världen, för regionen och för oss.

I Israel vet vi värdet av demokratiska institutioner och frihetens betydelse. Vi vet värdet av oberoende domstolar som beskyddar individens rättigheter och lagens styre; vi vet värdet av fri press och av ett parlamentssystem med en koalition och en opposition.

Det står klart att ett Egypten som vilar på dessa institutioner, ett Egypten som är förankrat i demokratiska värderingar, aldrig skulle utgöra ett hot mot freden. Tvärtom, om vi har lärt oss någonting av den moderna historien så är det att ju starkare demokratins grunder är, desto starkare blir fredens grunder. Freden mellan demokratier är stark, och demokrati stärker freden.

Ett möjligt scenario, vilket tvivelsutan förenar oss alla, är att dessa hopp om demokrati och en gradvis, stabil reformprocess förverkligas i Egypten.

Detta är dock inte det enda möjliga scenariot. Ty långt borta från Washington, Paris, London – och inte så långt från Jerusalem – finns en annan huvudstad där man hyser hopp.

I denna huvudstad finns det ledare som också ser möjligheterna som en förändring i Egypten kan medföra. Också de stödjer de miljontals som givit sig ut på gatorna. Också de talar om en ny dags löften. Men för människorna i denna huvudstad ligger den nya dagens löfte inte i dess gryning, utan i det mörker den kan bringa.

Denna huvudstad är Teheran, och jag försäkrar er att Irans ledare inte bryr sig om egyptiernas uppriktiga önskan om frihet, liberalisering eller reform, inte mer än vad de brydde sig om att besvara liknande rop på frihet från det iranska folket, sitt eget folk, för bara 18 månader sedan.

Jag ska friska upp ert minne. De hade också demonstrationer; stora skaror fyllde torgen. Men givetvis fortsatte det inte så. Jag skulle säga att det inte slutade så, men jag är inte säker på att det är över.

Den iranska regimen är inte intresserad av att se ett Egypten som beskyddar individers, kvinnors och minoriteters rättigheter. De är inte intresserade av ett upplyst Egypten som omfamnar det 21:a århundradet. De vill ha ett Egypten som återgått till medeltiden.

De vill att Egypten blir ett nytt Gaza, styrt av radikala krafter som motsätter sig allt som den demokratiska världen står för.

Vi har två skilda världar här, två motsatser, två världssyner; den som tillhör den fria, demokratiska världen och den som tillhör den radikala världen. Vilken av dem kommer att stå som segrare i Egypten?

Svaret på denna fråga är avgörande för Egyptens framtid, för regionens framtid och för vår egen framtid här i Israel.

Vår ståndpunkt är tydlig. Vi stödjer de krafter som förespråkar frihet, framsteg och fred. Vi motsätter oss de krafter som söker att framtvinga en mörk despotism, terrorism och krig.

Skulle de krafter som önskar att försiktigt reformera och demokratisera Egypten stå som segrare är jag övertygad om att en sådan positiv förändring även skulle utgöra en pelare för en vidare arabisk-israelisk fred. Men vi är inte där än.

För det första är denna strid ännu inte avgjord. För det andra är det möjligt att det kommer att dröja länge innan någon av de inblandade krafterna uppnår seger, och vi kan stå inför många år av instabilitet. För det tredje innehåller nutidshistorien många fall i Mellanöstern där extrema islamistiska element missbrukat det demokratiska spelets regler för att ta makten och införa antidemokratiska regimer.

Det hände i Iran; det hände i Libanon; och det hände igen när Hamas tog över Gazaremsan. Åtnjuter Iran frihet? Finns det riktig demokrati i Gaza? Främjar Hizbollah de mänskliga rättigheterna?

Vi måste säkerställa att detta inte sker igen. Vi måste göra allt som står i vår makt för att säkerställa att freden segrar.

Jag vill föra någonting vidare till er, medlemmar av Knesset, någonting jag talade om igår. Jag vill klargöra någonting som unga israeler kanske inte förstår, men som de flesta av oss, förmodligen vi alla, förstår mycket väl.

I över 30 år har vi åtnjutit fred på två fronter. Den ena är en fredlig gräns mot Egypten, och den andra – den fredliga gränsen mot Jordanien.

I praktiken upphörde vår fredliga gräns mot Jordanien att vara en krigets gräns för ungefär 40 år sedan. Först hade vi lugn, och sedan hade vi fred. Med Egypten var det tvärt om. Men på båda fronterna har vi åtnjutit fred utmed gränsen, och inte bara avsaknad av krig. Vi har inte behövt försvara dessa gränser. Och det finns folk här som minns vad det betyder för oss.

Jag ser Avi Dichter här, och Shaul Mofaz, Matan Vilnai och många andra. Vi minns hur det var när det inte var fred. Hur vi stred i Suezkanalen, på kanalens banker, inuti den, och i Jordanien. Vi stred, vi alla. Det är nu över. Det har förändrat världen, och det har förändrat staten Israel. Det förändrade vårt strategiska läge. Det är därför det är avgörande för oss att bevara den nuvarande freden.

Vi förväntar oss att vilken regering det än blir i Egypten hedrar freden. Dessutom förväntar vi oss att det internationella samfundet förväntar sig att vilken regering det än blir i Egypten hedrar freden. Detta måste stå klart, jämte diskussionerna om reformer och demokrati.

Vi måste även ödmjukt inse sanningen – att dessa enorma revolutioner, dessa dramatiska förändringar, denna jordbävning – inget av detta handlar om oss. Det handlar om centrala frågor som vi diskuterar vid något annat tillfälle.

Jag tror inte att vi behöver beröra alla detaljer i detta kaos nu. Men en sak säger jag: vi befinner oss i en turbulent situation. I sådana situationer måste vi se oss omkring med vidöppna ögon. Vi måste se saker som de är, inte som vi skulle önska att de var. Vi måste försöka undvika att tvinga in verkligheten i ett förutbestämt mönster. Vi måste acceptera att en enorm förändring äger rum, och medan den sker – hålla ett vakande öga.

Grunden för vår stabilitet och vår framtid, för att bevara eller utöka freden, särskilt under tider av oberäknelighet, är genom att förstärka staten Israels makt. Det kräver säkerhet och även att vi är ärliga mot oss själva.

Att vara ärliga mot oss själva och avstå från självgisslande på grund av de problem vi omgärdas av och de förändringar som äger rum. Det är lätt att lägga skulden på oss själva för dessa, och även för den palestinska frågan, vilken jag kommer att beröra inom kort.

För när vi lägger skulden på oss själva känner vi att vi har kontroll, att utvecklingen är beroende av oss. Annars finns det de som upplever sig som hjälplösa när de ställs inför dessa förändringar.

Om det inte finns någon fred, eller om freden går i spillror, på grund av oss, då kan vi göra någonting åt det för att ändra på tingens ordning. Om det är upp till den andra sidan eller sidorna har vi mindre inflytande över situationen.

Jag menar inte att vi skyller på oss själva. Det handlar mer om att skylla på ledarskapet. I don’t mean that we blame ourselves.  It’s more about blaming our leadership.  Händelsevis är det jag som är ledaren nu, men vi har haft sju premiärministrar. Vi har bytt ut sju premiärministrar sedan Osla, Camp Davis och Annapolis, och vi fortsätter att beskylla oss själva. Så är det så konstigt att världen också beskyller oss?

Jag sa att vi är villiga och att vi önskar främja fredsprocessen med palestinierna. Jag har sagt att de första två beståndsdelarna av denna fredsprocess är ömsesidigt erkännande och säkerhet. Om jag får citera mig själv från denna talarstol, så har jag många gånger sagt att vi behöver verkliga säkerhetsarrangemang. Inte bara för att de upprätthåller freden, utan även för att de garanterar vår säkerhet i den händelse att freden går om intet – och i Mellanöstern kan ingen garantera någon regims säkerhet.

Om jag inte misstar mig, sa jag det bara för en eller två veckor sedan. Jag sa det för att ett fredsavtal, en bit papper, inte garanterar att freden kommer att upprätthållas, och inte heller garanterar den en fredspartners överlevnad. Därför, för att försvara överenskommelsen, och för att försvara oss själva om freden skulle försvinna eller brytas mot, eller om endera parten har ett regeringsbyte, behöver vi starka säkerhetsarrangemang.

Det var och är den centralfråga jag diskuterade med president Abbas under vårt korta samtal. Korta, inte för att vi inte ville tala – det vet alla att vi ville, det vet världen att vi ville – utan för att han inte ville.

Vi har gjort mycket för att hjälpa den palestinska ekonomin, inte som ett alternativ till den politiska fred vi vill förhandla fram med dem, utan som ett bidrag till ökad stabilitet och för att hjälpa den palestinska befolkningen att förstå att det finns mycket att uppnå i fred.

Under de kommande dagarna planerar jag att vidta vidare steg för att ytterligare uppmuntra utveckling och välstånd bland palestinierna.

Jag hoppas att president Abbas kommer att betrakta de förändringar som äger rum i regionen som en möjlighet att sitta ner med oss och diskutera fred utan förutsättningar, förhandlingar som tar i beräkning förändringar som kommer att påverka Israel och den Palestinska myndigheten. Vi vill ha uppriktiga, omfattande diskussioner om det rätta sättet att etablera en stabil och hållbar fred i en instabil region, en fred som kan rida ut stormarna i denna turbulenta region.

Det finns mycket som skiljer israeler och palestinier. Men det finns bara ett sätt att lösa dessa meningsskiljaktigheter – en förhandlad uppgörelse, inte genom att vidta unilaterala steg.

Det finns många skeptiker där ute. De säger att israeliska regeringar och deras minimalistiska inställning till eftergifter inte överensstämmer med palestiniernas minimalistiska inställning. Det är möjligt, säger de, att klyftan mellan Israel och palestinierna är för bred för att överbryggas. De kan ha rätt.

Men om vi inte försöker kommer vi säkerligen inte att lyckas. Och vi kan inte försöka innan vi sätter oss ner, och vi kan inte sätta oss ner om de inte vill.

Jag hoppas att president Abbas kommer att förenas med mig i ett uppriktigt försök att utforska möjligheten till en praktisk fred med praktiska säkerhetsarrangeman i den verklighet vi finner oss i – för israelernas skull, för palestiniernas skull och för vår gemensamma framtids skull.

I denna verklighet måste Israel befästa sin makt. Vi måste upprätthålla vår säkerhet. Vi måste sträva efter en stabil fred med beslutsamhet, varsamhet, ansvar, och, framför allt, med vaksamma ögon som ser verkligheten som den är.

Översättning: Adam Eberhag

interessant

Resolutioner från Generalförsamlingen

01 februari 2011

Vi fortsätter vår serie om FN och Israel. Resolutioner från Generalförsamlingen: Generalförsamlingen antar per automatik ett antal resolutioner varje år som fördömer Israel. Detta kan ske då de muslimska länderna genom sitt medlemskap i förhandlingsgruppen G77 alltid kan få majoritet i generalförsamlingens omröstningar och därför kan lägga fram vilka resolutioner de vill om Israel.

Generalförsamlingens resolutioner är dock i de flesta fall inte bindande folkrättsligt (ett undantag är när man beslutar om nya medlemsländer i FN) utan snarare ett uttryck för den politiska dialog som sker inom FN. Resolutionerna är därför färgade av politiska värderingar och ståndpunkter. De flesta resolutioner som antagits av generalförsamlingen rörande Israel och Mellanösternkonflikten är därför inte av folkrättslig relevans för konflikten. Det finns dock några resolutioner av intresse och de följer nedan:

 Resolution 194  11 December 1948 Generalförsamlingens session III Palestine – Progress Report of the United Nations Mediator. o Resolutionen etablerar en Reconciliation Commission i Jerusalem (red. anmärkning: den existerar inte längre.) o Resolutionen behandlar även Jerusalems internationella status och tillgång till de heliga platserna och säger att Jerusalem med sin speciella internationell status ska placeras under FN:s kontroll. o Resolutionen tar vidare upp flyktingfrågan och säger att de flyktingar som önskar leva i fred med sina grannar ska få återvända hem. För de flyktingar som inte väljer att återvända ska ekonomisk kompensation utbetalas av de regeringar och/eller auktoriteter som har ansvar. Så som läget ser ut idag är de flesta paragrafer i den här resolutionen föråldrade. Varken arabiska länder, palestinier, Israel, FN eller FN:s övriga medlemsstater följer eller försöker implementera den. Den enda del av resolutionen som fortfarande åberopas är den del som handlar om flyktingarna och då ofta av Israel-kritiker. Den aktuella paragrafen (11) nämner dock inte specifikt någon folkgrupp eller vilken regering som har ansvar för vems ekonomiska kompensation. Israel tog hand om och integrerade alla de flyktingar från arabvärlden som kom till landet i samband med detta och efterföljande krig medan de arabiska regeringarna underlät att göra detsamma.

Resolution 273  Generalförsamlingens session III 1949 Denna resolution inkluderar och accepterar Israel som en medlemsstat i FN.

 Resolution 3236 Generalförsamlingens session XXIX 1974 Question of Palestine – Den här resolutionen är ett typiskt så kallat värdedokument som speglar den obalans som råder i generalförsamlingen vad gäller fokusering på Palestinafrågan och Mellanösternkonflikten. Resolutionen Question of Palestine har återkommit i Generalförsamlingen varje år sedan 1974 och den går alltid igenom på grund av den automatiska majoritet som resolutioner riktade mot Israel får i FN. Det har dock växlat hur anti-israelisk resolutionen varit.

 Resolution 3236 är dock av vikt för att förstå Mellanösterndebattens utveckling och hur PLO kom att inta en så central roll på den internationella arenan. Resolutionen är den första som tar upp det palestinska folkets rätt till självständighet och självbestämmande. Resolutionen erkänner också PLO som det organ som officiellt representerar det palestinska folket. Efter denna resolutions antagande kom alla kontakter med det palestinska folket att ske genom PLO – ett organ som varken var demokratisk valt eller fredligt.

För mer info om FN och Israel besök: UN Watch Israel and the United Nations U.N. vs. Israel United Nations Table of Contents

 

interessant



Sverige bör stoppa anti-israel-konferens

25 januari 2011

publiceras med författarens tillstånd
Från Olle Wästbergs nyhetsbrev.

OLLE WÄSTBERGS NYHETSBREV 25 JANUARI 2011

Sverige kandiderar till att bli medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det är bra. I rådet sitter en rad länder som systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna, t ex Kuba, Kina, Libyen. Det enda rådet tycks kunna enas om är att fördöma Israel och låta bli att fördöma dess grannar.

Det är dessutom en oerhört viktig period för rådet. Det är förberedande kommitté för ”Durban 3” – FN:s konferens mot rasism. Den första hölls i Sydafrika i september 2001 och urartade till en diktaturernas hatfest mot Israel. Rader av västländer tågade ut. Den andra konferensen blev inte mycket bättre och flera demokratier vägrade delta.

Nu är förslaget att en konferens som uppmärksammar det som hände för tio år sedan ska förläggas i New York, ungefär samtidigt som tioårsminnet av 9/11. Det vore direkt provocerande och oklokt. Så nog har Sverige uppgifter.
The UN’s 9/11 insult

Analyzing the Durban II Conference: Interview with Gerald Steinberg


————–

Etnisk rensning mot kristna i Mellanöstern

Terrorattacken mot koptiska kristna som kom ut från nyårsmässan i Alexandria är det senaste av dåd mot kristna i Mellanöstern. Den koptiska kyrkan fanns i Egypten innan islam. Att de kristna i Egypten får det allt svårare är en del i ett mönster.

I Irak pågår något som närmast kan kallas etnisk rensning mot de kristna minoriteterna. I Sverige bor idag ca 120 000 assyrier/kaldéer/syrianer – en tillgång för det svenska samhället med fem riksdagsledamöter, många akademiker och inte minst idrottsmän som kommer från gruppen. Men man glömmer ofta skälet till att denna stora minoritet finns här: Att det förekommer en systematisk förföljelse av kristna i Mellanöstern.

Historikern Habib Malik har nyligen skrivit en intressant och alarmerande bok om de kristna minoriteternas situation: Islamism and the Future of the Christians of the Middle East.

interessant

Om FN och Israel

24 januari 2011

Det talas ofta om internationell rätt och FN-resolutioner
när man kritiserar Israel i svenska media eller uttnyttjar vissa
juridiska begrepp för att stigmatisera eller demonisera Israel.
FIM bloggen skall påbörja en serie av informativa artiklar
gällande olika resolutioner – både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen.
Det är många som inte är medvetna om att resolutioner inom Generalförsamlingen
varken är bindade för alla parter eller har en juridisk betydelse.
Resolutioner i Generalförsamlingen beslutas av FN där majoriteten
av medlemsstaterna är diktaturer, totalitära bildningar eller feodala nationer.
Arabstaterna kan tillsamans med andra muslimska stater mycket
enkelt manipulera och forma resolutioner enligt sin egen agenda.
Vad gäller Israel så har det under decenniers gång
röstats igenom många absurda och Israelfientliga resolutioner,
som t.ex resolution 3379 år 1975, vilken fastslog att sionism är rasism (vilket man senare tog tillbaka).

Vi börjar med den viktiga resolution 242.
Den misstolkas ofta, och i svensk media används den på ett felaktigt
och manipulerande sätt. Denna resolution kräver nämligen INTE att Israel
skall dra sig tillbaka från ALLA områden som administreras
sedan 1967. Inte heller flyktingfrågan tolkas i Sverige (och på sina håll i omvärlden) på rätt sätt. Man skriver om rättvis lösning
av flyktingfrågan utan att nämna palestinska flyktingar.
Detta p.g.a. en annan stor flyktinggrupp – judarna från arabvärlden.
Även denna grupp fick nämligen ingen kompensation.

Låt oss titta på resolutionens text och på tolkningen.

Resolutioner från Säkerhetsrådet

Resolution 242 22 November 1967
är den resolution som säkerhetsrådet antog efter sexdagarskriget 1967. Den utgör en grundpelare i Mellanösternkonflikten. Tyvärr misstolkas och förvrängs denna resolution alltför ofta i politiska syften.

De viktigaste punkterna i resolutionen är:

o Israel ska dra sig tillbaka från områden ockuperade under den senaste konflikten.
o Alla stater i regionen ska respektera varandras territoriella integritet, politiska självständighet och rätt att leva i fred inom erkända gränser och i säkerhet, fria från hot och våldshandlingar.
o Fri sjöfart
o En rättvis lösning av flyktingfrågan.

Resolutionen ställer alltså krav på alla stater i området, inte bara på Israel. Den kräver ju att arabstaterna ska erkänna Israel och dess gränser. Detta har ännu inte hänt utan alla arabstater förkastade resolutionen när den kom ut, liksom även PLO. Det skulle dröja ända till 1993 innan PLO godkände att denna resolution skulle gälla som förutsättning för framtida förhandlingar. 1967 fanns det inte ett erkänt palestinskt folk och de nämns därför inte i resolutionen. Resolutionen som den tolkas idag räknar dock även in palestinierna som en part.

Resolutionen var ett resultat av svåra förhandlingar och staterna i säkerhetsrådet lyckades bli eniga om att resolutionen skulle trycka på att en lösning på konflikten skulle ske genom förhandlingar. Av den anledningen lade man med vilje in ordet “områden” (se första punkten ovan) utan att definiera vilka områden det skulle gälla genom att t ex lägga skriva “de områden” eller “alla områden”, som vissa förespråkade. Vapenstilleståndslinjerna från innan Sexdagarskriget skulle utgöra utgångspunkt för de framtida förhandlingarna, men man ansåg att den exakta framtida gränsen inte kunde avgöras av FN. Stora områden som Israel erövrade i kriget 1967 har man redan lämnat, som t ex Sinai-halvön och Gaza-remsan.

Den punkt som gäller flyktingfrågan identifierar inte särskilt palestinsk-arabiska flyktingar. Detta på grund av att det fanns två flyktingvågor i samband med krigen 1948 och 1967: den judiska och den arabiska. Ca 850 000 judiska flyktingar kom till Israel från arabvärlden under den här tiden och medan Israel integrerade sina flyktingar så valde de arabiska länderna att upprätta permanenta flyktingläger utan att integrera flyktingarna. Detta har drabbat palestinierna mycket hårt. De judiska flyktingarna från arabvärlden har heller inte fått någon kompensation från sina hemländer och en rättvis lösning på flyktingfrågan måste därför inkludera alla inblandade stater.

För mer bakgrund om denna resolution se t ex: The Meaning of Resolution 242

Se också

interessant

En gräsrotsrörelse i socialdemokratin.

21 januari 2011
    Vi publicerar ett intressant inlägg av läkaren och socialdemokraten
    Bo Norberg. Vi tackar författaren
    och ser fram emot fler positiva nyheter
    från Socialdemokratiska Israelvänner - SIV facebook
    FIM redaktionen

    Under senare år har många svenska socialdemokrater på gräsrotsnivå
    mått illa över partiets alltför negativa hållning till staten
    Israel, den utbredda okunnigheten om Israel och den oskuldsfulla
    hållningen till sociala, politiska och religiösa problem i den
    muslimska världen.

    Under det första halvåret 2009 bildade några eldsjälar ett löst
    nätverk, Socialdemokratiska Israelvänner (SIV). De fick ett
    oväntat positivt stöd från partiledningen, som måhända upplevt
    retoriken inom delar av partiet som obalanserad och politiskt
    kontraproduktiv. Av historiska och kulturella skäl är nämligen
    sympatierna för Israel mera utbredda i folkdjupet än vad den
    offentliga debatten avspeglar.

    Nätverket SIV hade på sin adresslista ett hundratal namn,
    de flesta kända som bäst endast lokalt från fackföreningar och
    kommunalpolitik. Nåja, några enstaka fixstjärnor var med.
    Många kom från Broderskapsrörelsen och Samfundet Sverige-Israel.

    Strategin inom SIV var att uppmuntra fortsatt aktivitet
    inom Broderskap och Samfundet. Om inte annat behövervi kunskaper
    och återkopplingar över partigränser och interna grupperingar
    för att kunna göra konstruktiva insatser framöver.

    Rekognoseringar i socialdemokratins regelverk visade att den
    optimala föreningsformen för SIV var en ”ideell förening”.
    Det innebär att för att bli medlem i SIV måste man vara medlem
    i någon annan socialdemokratisk förening.

    Den 15 januari i år var det dags för ett konstituerande möte
    i ABF-huset i Stockholm. Stadgar antogs och styrelse utsågs.
    Ann Linde, internationell sekreterare inom S, redogjorde för
    samarbetet mellan S och dess systerpartier
    i Israel, Labour och Meretz.

    För några årtionden sedan hade Labour och Meretz 56 av de 120
    platserna i Knesset. Idag har de 16, varav 13 för Labour. Och
    den 17 januari sprack Labour med ett nytt parti kring
    försvarsministern Ehud Barak, resten troligen kring
    socialministern Herzog.

    Bakom Lindes tal låg rimligen en oro för en liknande utveckling
    i Sverige. S har på något årtionde gått från opinionssiffror
    omkring 45 till omkring 25%. Bakom kräftgången ligger brister i
    omvärldsanalys och anpassning. Detta är förstås min tolkning
    som enskild medlem inom S och SIV.

    Som enskild medlem är jag olycklig över att S talar om för
    Israel och Palestina hur de ska lösa sina problem. Det är
    en tvåstatslösning som gäller.
    Basta!

    Hur skulle det kännas om Kina som representat för FN
    och mänskliga rättigheter sade till Sverige att nu är det
    en tvåstatslösning som gäller, Sameland (Sapmi) norr om Dalälven,
    Sverige söder därom? Och för övrigt måste Sverige återlämna
    Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän, Jämtland och
    Norge till Danmark, Finland till Ryssland!

    Min arbetshypotes är att situationen i Mellanöstern kan vara lika
    trasslig som vår egen historia. Vi kan ha en del att lära av varandra.

    Bo Norberg, red rondellen.net, Umeå Medlem i Backens S-förening,
    Umeå Medlem i Socialdemokratiska Israelvänner

    Referens
    Norberg B. Reasons for reading Bible and Koran – antisemitism, christophobia, and islamophobia [culture].
    Rondel 2009; 29. URL:

En trovärdig bild – aldrig förmedlad i svenska media.

17 januari 2011

Qanta Ahmed.© Jack Alterman Studio's

Påhoppen på Israel i så gott som alla media är groteska.

Beträffande ships to Gaza gjorde allt för att få politiska provokatörer att framstå som modiga biståndsarbetare för palestinska offer. Och Bildt tronade mitt ibland dem.
Nedanstående utdrag ur en artikel av en muslimsk kvinna ger en trovärdigare bild – som förmodligen aldrig skulle publiceras i svenska media.
Karin Rebel

En Pakistansk-Brittisk muslimska, Qanta Ahmed ställer relevanta frågor i samband med den ökända Ships to Gaza- expeditionen, så aningslöst beskriven i våra nyheter, med utrikesminister Bildt i mottagningskommittén för de svenska ”hjältarna” när de med all rätt utvisades från Israel.
Vem skulle i våra public service program kunna framföra hennes beskrivning. Vem vågar stå upp för Israel – utan att bli beaktad som en paria av kollegerna med ”den korrekta meningen”.

Rubriken till Qanta Ahmeds artikel lyder: LYCKLIGTVIS HAR VI GAZA.
Tack vare palestinierna behöver muslimerna inte granska sitt eget elände, skriver hon med anledning av den israeliska flottincidenten. Överallt beskrivs flottan med hjälpmedel på väg till Gaza som en befriare.
Hon fortsätter: Från första ögonblicket förvånades jag över att dessa skepp nu plötsligt var på väg, medan blockaden är i kraft mer än över tre år och att privata turkiska partier stod bakom medan regeringen sedan länge var en bundsförvant med israel.

Världsbilden av Israel är länge densamma: förtryckande, grym. omänsklig och hjärtlös. Parallellerna mellan Israel och jude blev till en ondskefull osympatisk varelse. i, de osynliga media-reportrarna tycks ha förlorat varje förmåga till nyans och urskillnad. I alla förslag betonas Israels grymhet vid bordningen av skeppen.

Aldrig en normal debatt om de komplexa orsakerna till blockaden, eller om varför Egypten i åratal medverkat till blockaden genom att stänga av Rafah. Gränsplatsen förblev stängd under hela den militära operationen i Gaza.
Jag var i Saudiarabiens huvudstad Riad de första dagarna av operationen i Gaza, december 2008. Saudierna samlade massalt humanitär hjälp men hjälpmedlen stoppades. Inte av israelerna, inte av judarna utan av muslimerna. Egypten vägrade att ge Saudiarabien tillgång till en öppen gräns. Till och med medicinska varor stoppades.
Egypten ville inte ha en massintegration från Gaza. Detaljer avvikande från bedrägliga svartvitföreställningar som mästarna av mediamanipulation tillämpar när det gäller Israel och palestinierna.

För BBC förklarade en talesman för Hamas att Gaza inte hade behov av hjälp. Vi behöver inte fylla våra magar. Föraktet i hans kommentar avslöjade att huvudmålet för flottan var att ställa blockaden på prov, inte hjälpa nödlidande palestinier. Flottan var ett förnedrande och provocerande politiskt drag, inte någon hjälpkonvoj. Det visar hur palestinierna blivit politiska pionner,inte ett folk. Vi inser inte hur vi själva gör palestinierna till objekt. Vilket inte bara stödjer deras korrupta ledare utan även resten av den muslimska världen.

För oss muslimer är det nödvändigt att hålla palestinierna i deras hopplösa situation så att de kan tjäna som oemmas (världsmuslimgemenskapen) blinda fläck. Tack vare de fångade palestinierna behöver vi inte beakta vårt eget elände. öppnade vi ögonen vore vi förlorade, förbluffade över bristen på en avlägsen plats att rikta vår vrede på, Gaza och Västbanken. Hellre riktar vi vår uppmärksamhet på dem så monomant att vi inte unnar Dafur ett ögonkast.

Samtidigt med händelserna runt Ships to Gaza utfördes i Pakistan ett mord på 120 moderata muslimer som förespråkade ett fredligt, pluralistiskt islam. De dödades av andra muslimer. Polisen gjorde ingenting, hjälp dröjde flera timmar.
Var fanns den internationella vreden över dessa mord? Var finns alla som när det gäller Gaza blir blinda av vrede?

Israel mäts med andra mått. Objektivitet i mediarapporteringen saknas. Hamas använder miljontals dollar att fylla på vapenförråden, indoktrinera barn och unga till islamistiskt självmordsterrorism. Allt kan ses på Palestinian Media Watch.
Istället för att kräva stopp på detta får de allt högre bidrag och kraven ställs enbart på att Israel skall öppna gränsen mot Gaza utan att veta om vapen, bomber, de utrustade självmordsterroristerna kan hejdas. Dessa gruvliga hot förringas totalt. LAdy Ashton besöker Gaza och ser och hör ingenting. Hamas har lika litet andakt för palestiniernas isolering och misär som Egypten.

Med vilken rätt dömer vi Israel? medan den muslimska världen frångår islams grundläggande värderingar. De stödjer, högljutt eller tigande, självmordsterroristerna. Efterlevande av dessa martyrer får pengar av Hamas. Så nonchalerar den muslimska världen livets helighet och skyddet av de svagaste i gemenskapen, barnen.
För mig finns inget dilemma när jag beaktar incidenten med skeppen. Bemanningens avsikter var tydliga.Att de vägrade landa i Ashdod underströk symboliken – de kom inte för att verkligen hjälpa, inte för att föda hungriga eller kläda fattiga utan för att slå ett politiskt slag, oavsett regional och international skada.

Som dotter till föräldrar som båda i sin ungdom som följd av delningen av Pakistan och Indien måst lämna sina hem vredgas jag av uttalanden som dem av den amerikanska journalisten Helen Thomas, som sa att ”alla judar måste gå tillbaka dit de kom ifrån”. Vilket jag finner ett av de mest skrämmande utvecklingarna i den hysteri som flottincidenten förorsakade. Om det accepteras att säga att en ras, en grupp, en kultur måste ”tillbaka” (vilket kan innebära återkomst till platser där denna grupp utrotats) då hamnar vi i ett okänt stadium av moraliskt förfall. Då är ingen plats mer säker – inte min, inte din.
För övrigt, om judarna betraktas somen ras understryker det än en gång hur djupt antisemistismen sitter varmed detta speciella ”Bokens folk” tusentals år har att göra.
När skall vi förstå att Israels säkerhetsproblem allas problem is, att en hotad jude är en hotad muslim, att självmordsterrorister kan uppträda i din närhet, att det inte finns någon moral i att förstöra ett liv, och att dessa problem är så enorma att de frågar var och en av oss att samarbeta och inte polarisera och bli främlingar för varandra?

Quanta Ahmed läkare och journalist i New York

Tack Karin Rebel för artikel och översättning.