Posted tagged ‘fredsprocessen’

Så planerade Abbas att dra sig ur fredsförhandlingarna

26 september 2010

Mahmoud Abbas, Palestinska myndigheten

Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas förtjänar en eloge. Hans trick ser ut att lyckas. I två år vägrade han att fredsförhandla med Israel, inkl. under nio månader av byggstopp för bosättningar på judiskägd mark på Västbanken. Han kom till förhandlingarna först den 1 september när det endast var drygt tre veckor kvar av byggstoppet. Nu hotar han att lämna fredsförhandlingarna med Israel om inte tiomånadersstoppet förlängs, vilket är nära politiskt omöjligt för den israeliska regeringen efter en lång period av obesvarade eftergifter. Bakom det palestinska agerandet finns en ovilja att nå en slutlig fredsuppgörelse med Israel. Det förklarar varför Abbas avvisat tidigare fredserbjudanden där frågorna om bosättningar, gränser och Jerusalem varit nästan lösta, samt vägrat komma till förhandlingarna förrän i elfte timmen, så att skulden för haveriet läggs på Israel.

DEN PALESTINSKA TAKTIKEN FÖR ATT SLIPPA FREDSFÖRHANDLA

Mot bakgrund av hur han har agerat beskriver vi nedan hur många bedömare menar att Abbas resonemang med sig själv kan ha sett ut för att hitta ett sätt för den Palestinska Myndigheten att dra sig ur fredsförhandlingarna:

Målet är att slippa bli den palestinske ledare som hamnar i de arabiska historieböckerna som den som slöt fred med den judiska staten. Det som hände Egyptens president Anwar Sadat efter fredsavtalet med Israel 1979 har ingen glömt, och islamistgruppen Hamas skulle kunna utmåla dig som förrädare. Därför struntar du i alla fredsförslag du får, om de så uppfyller över 99 procent av dina krav. När du erbjuds fredsförhandlingar för att ta upp alla utestående konfliktfrågor, så ställer du som villkor att alla dina krav ska vara uppfyllda redan innan ni sätter er ned och förhandlar. De ska helst vara politiskt omöjliga för motparten att uppfylla, särskilt mot bakgrund av att du inte tänker ge något i utbyte. När så motparten till slut går med på nästan alla dina förhandskrav fortsätter du att vägra förhandla, med hänvisning till att någon aspekt av dina mest omöjliga krav fortfarande inte uppfyllts. Du kan då belåtet luta dig tillbaka och låta omvärlden sätta press på din motpart, som får bära skulden för att förhandlingarna inte kommer igång. Du har ju skickligt skapat intrycket att du är den ”svagare parten”, vilket dessutom garanterar miljardinkomster i utländskt bistånd, och därmed möjligheten att fortsätta status quo (dvs att vägra fred med Israel) utan konsekvenser.

Nästa steg är att få motparten att helt förlora hoppet om att det går att nå fred. Det gör du genom att påminna om att du inte ändrat ståndpunkt i det som är själva orsaken till konflikten: du meddelar att du ”aldrig” tänker erkänna den judiska staten. Dessutom propsar du på det för motparten omöjliga kravet att alla ättlingar till de som flydde det krig som din sida var med att starta, ska få flytta till Israel, så att den judiska staten garanterat försvinner ändå.

Snart är det dags för det dödande slaget mot hotet om att behöva sluta fred med Israel. När motparten, som väntat i två år, inte längre kan fortsätta att förgäves göra eftergifter utan att riskera att kollapsa, så är det dags att slå till. Idealiskt är det om du vet exakt från vilken tidpunkt motparten inte längre tänker fortsätta att göra obesvarade eftergifter. Dvs den tidpunkt då det är politiskt omöjligt för motparten att fortsätta ge efter. Motparten har talat om september. Det är precis det perfekta ögonblicket att säga att du nu gärna börjar förhandla. Du kan då kamma in omvärldens beröm och tacksamhet, och se på hur din motpart, som inte längre kan fortsätta med obesvarade eftergifter, får skulden för att ha havererat förhandlingarna som du nu säger, efter två år av vägran, att du är intresserad av. Allting brakar ihop, och hotet om att behöva sluta fred med Israel är undanröjt.

Precis så har den Palestinska Myndigheten agerat. Vi har förklarat detta i detalj i tidigare inlägg. Där finns också länkar till källor:

> Bosättningarna är ett palestinskt svepskäl för att slippa förhandla
> Billig svensk mediekampanj om bosättningarna – de är lagliga, men omtvistad förhandlingsfråga

(mer…)

Annonser

Obama nyktrar till efter sitt pro-palestinska Mellanösternfiasko

01 november 2009

Barak Obamas allvarligaste misstag i Mellanösternkonflikten när han tillträde som USA:s president, var att han bidrog till att mycket hårt skärpa palestiniernas krav. Det beror på att Obama på egen hand utfärdade nya ultimatum till Israel, som stred mot överenskommelser som USA hade med Jerusalem. Därmed tvingades palestinierna hänga på med liknande krav. Detta trots att Israels premiärminister Benyamin Netanyahu i juni deklarerade, i ett politiskt riskabelt och historiskt tal, ett stopp för byggandet av bosättningar på Västbanken och sade ja till skapandet av en palestinsk stat.

Men kraven från den oerfarne amerikanske presidenten fortsatte alltså och blev alltmer irrationella – nu handlade det om naturlig tillväxt inuti bosättningar, som ändå kommer att inlemmas till Israel. Palestinierna var inte sena med att apa efter USA. De ville av naturliga skäl inte kräva mindre än Obama, utan trappade upp sina krav så pass att fredsprocessen nu helt gått i stå. Palestinierna vägrar nu att inleda förhandlingar om inte alla deras krav uppfylls i förväg, och trots att Israel säger ja till en palestinsk stat så vägrar palestinierna att erkänna en judisk stat.

Efter detta fiasko tycks den nye amerikanske presidenten och hans administration nu ha insett sitt misstag, och uppmanar palestinierna att upphöra med sin vägran att inleda fredsförhandlingar. Det återstår att se om Obama, som inte ens besökt Israel men redan hållit ”tal till den muslimska världen” i Kairo, lyckas reparera den inofficiella israeliska bilden av honom som en snävt pro-palestinsk amerikansk president. Kommer han att bli en något mer balanserad medlare i Mellanösternkonflikten, som också vågar ställa krav på palestinierna och arabvärlden att erkänna Israel, avsäga sig terror och acceptera fredsavtalen? Och hur ska Israel kunna lita på USA i framtiden om ingångna överenskommelser rivs upp på detta sätt?

(mer…)

Araberna kräver palestinsk stat men vill inte erkänna judisk stat

16 juni 2009

”Vi arabstater kräver en palestinsk stat, men vi vill däremot inte erkänna en judisk stat”. Så kan arabvärldens och palestiniernas svar på Benyamin Netanyahus tal i söndags sammanfattas. Denna vägran, oavsett var Israels gränser ligger, utgör grunden till Mellanöstenkonflikten. Gällande demilitarisering är motståndet mindre. Inte mindre än 27 stater i världen – inkl. sex i Europa – är demilitariserade. Angående bosättningar noteras Israels stopp för nya och utvidgade bosättningar i enlighet med Färdplanen och Obamas krav, och endast naturlig tillväxt innanför redan existerande städer tillåts. Talet går att se med engelsk tolkning här och läsas här.

Mahmoud Abbas

Mahmoud Abbas, palestinsk president

PALESTINIERNA OCH ARABVÄRLDEN SLÄPPER MASKEN

Efter att Benyamin Netanyahu på söndagen gick president Barack Obama och arabvärlden till mötes gällande skapandet av en palestinsk stat och ett stopp för nya bosättningar och utvidgningar, har palestinierna och arabvärlden släppt masken. Samtidigt som de kräver en palestinsk stat fortsätter de att vägra att erkänna Israel som nationalstat för det judiska folket, oavsett gränser. Detta trots att de själva är definierade som just arabiska stater och ibland också islamiska stater, och har stora egna minoritetsgrupper såsom kurder, berber, druser, kaldéer, turkmener, maroniter m.fl. (se nedan).

Denna historiska arabiska vägran att erkänna och försöken att krossa andra folks nationella rättigheter och endast propsa på sina egna, är grunden till den arabisk-israeliska konflikten och till de utplåningskrig som arabvärlden har utkämpat mot Israel. För många vanliga araber vore det kanske inget problem att erkänna Israel, men de arabiska och palestinska regimerna är rädda för repressalier från islamiska fanatiker och terrorister som förespråkar evigt krig. Men att erkänna och respektera varandras nationer i den slutliga överenskommelsen utgör själva grunden för fred. Palestiniernas och arabstaternas vägran är ett tragiskt hyckleri som framgår nedan.

På bloggen Elder of Ziyon kan man läsa utdrag ur arabländernas och ”Palestinas” grundlagar. Här är några exempel:

Jordaniens grundlag:

Article 1
The Hashemite Kingdom of Jordan is an independent sovereign Arab State. It is indivisible and inalienable and no part of it may be ceded. The people of Jordan form a part of the Arab Nation, and its system of government is parliamentary with a hereditary monarchy.
Article 2
Islam is the religion of the State and Arabic is its official language.

Egyptens grundlag:

Art.1*: The Arab Republic of Egypt is a Socialist Democratic State based on the alliance of the working forces of the people. The Egyptian people are part of the Arab Nation and work for the realization of its comprehensive unity.
Art.2*: Islam is the Religion of the State. Arabic is its official language, and the principal source of legislation is Islamic Jurisprudence (Sharia).

 ”Palestinas” grundlag:

ARTICLE 1

Palestine is part of the large Arab World, and the Palestinian people are part of the Arab Nation. Arab Unity is an objective which the Palestinian People shall work to achieve.

(mer…)

Palestinierna: Vi har accepterat kvittning av land sedan länge

03 juni 2009

Palestiniernas chefsförhandlare, Ahmed Qureia, bekräftade i en lång Haaretz-intervju i förra veckan att både Yassir Arafat och efterträdaren Mahmoud Abbas för länge sedan har accepterat principen om kvittning av land (land swaps), som presenterades av Bill Clinton år 2000:

Vid Camp David, i Taba och med [Tzipi] Livni gick vi med på principen om kvittning av land.

Det är en israelisk eftergift som Clinton lyckats utverka, som innebär att Israel ska ge palestinierna av sin egen mark, i utbyte mot och motsvarade den yta av Västbanken som Israel behöver för sin och sina medborgares säkerhet, eller har andra ägaranspråk på (såsom bosättningar). Eftergiften enligt de så kallade Clinton-parametrarna görs trots att FN:s resolution 242 ger Israel rätt till nya ”säkra” gränser helt på bekostnad av de besegrade aggressorerna i sexdagarskriget, dvs på en del av den omtvistade Västbanken (dvs utan något i utbyte). Det är därför palestinierna har tackat ja. Principen om kvittning av mark rapporteras sällan i svenska medier, där man istället låtsas att det skulle finnas ”gränser” mellan Israel och Västbanken.

VÄSTBANKEN HAR INGA DEFINIERADE GRÄNSER

Inom den svenska palestinavänstern och dess representanter i medierna är ovanstående koncept oftast okända, eftersom det saknas juridisk och historisk kunskap (och intresse) i dessa grupper. Många högljudda palestinaanhängare i Sverige tror exempelvis fortfarande att det har funnits något som heter ”1967-års gränser” och någon definition på vad som skulle vara ”palestinsk mark” (de har alltså inte läst vapenstilleståndsavtalen från 1949, art. VI, §§ 8 & 9 som säger att vapenstilleståndslinjerna inte är några ”gränser”, utan att dessa ska förhandlas fram). De är också som regel ovetandes om den israeliska eftergiften om kvittning av land, eller att resolution 242 tillerkänner Israel nya säkra gränser på Västbanken även utan kvittning.

(mer…)

Fatah: Palestinskt ‘erkännande’ av Israel endast ploj för att få bistånd (VIDEO)

13 april 2009

INTERNATIONELLA BISTÅNDSGIVARE DRAGNA VID NÄSAN

Som villkor för att omvärlden skulle engagera sig för skapandet av en palestinsk stat och skicka bistånd till palestinierna fanns tre krav i den internationella Vägkartan för Fred: ett stopp för terrorismen, ett otvetydigt erkännande av Israel samt erkännande av ingångna avtal. Hamas har alltid vägrat på alla punkter, och bojkottas därför fortfarande som terrorgrupp. Den Palestinska Myndigheten (PA) däremot, som styrs av det konkurrerande Fatahpartiet och president Mahmoud Abbas, accepterade Vägkartan och blev därmed Israels fredspartner för de fortsatta förhandlingarna. Omvärlden kunde nu skicka in mångmiljardbelopp i bistånd till palestinierna via PA. Sverige överför årligen drygt 700 miljoner av skattebetalarnas pengar till palestinierna, varav en stor del går direkt via PA.

Men i en palestinsk TV-intervju för några veckor sedan försäkrar den framträdande Fatahledaren Muhammad Dahlan att inte heller Fatahpartiet erkänner Israel. Han säger att den Fatahstyrda Palestinska Myndigheten bara gav sken av att erkänna Israel för att göra myndigheten ”acceptabel” för omvärlden, för att därmed kunna kamma in bistånd. Han uppmanar dessutom Hamas att, i likhet med Fatah, fortsätta att vägra erkänna Israel, i brott mot den internationella Vägkartan:

(mer…)