Bengt-Ove Andersson om antisemitiska myter
Att lägga skulden för farsoter och andra olyckor på judar och anställa förföljelser på dem är ett mycket gammalt fenomen. Vi vet att det förekom redan i antika Grekland flera hundra år före vår tideräkning. Orden antisemitism och pogrom är relativt nya, men företeelserna är det inte. Denna smitta har inte följt några religions- eller befolkningsgränser. Inte heller någon rimlig logik. På medeltiden spreds myterna om hur judar fångade och offrade kristna barn för att använda deras blod i sitt påskbröd, samt att man slängde gift i brunnarna för att förgifta de kristna.
De senaste århundradena har den illasinnade mytbildningen om judar inte dött ut, bara antagit en annan karaktär. I Ryssland smiddes myten om Sions vises protokoll, som påstods visa hur judarna konspirerade för att störta Europa i fördärvet och ta över världen. På 1900-talet har judar växelvis beskyllts för att stå bakom kapitalismen eller kommunismen, vilket som råkade passa bäst för ögonblicket. Men det var nazismen som sammanfogade både den vidskepliga mytbildningen och myten om en judisk världssammansvärjning, och resultatet känner vi.
I västvärlden ryser man idag över hur man i en mindre upplyst tid kunde låta sig dras med i ett sådant vanvett. Då glömmer man att myten om Sions vises protokoll tas på största allvar i arabvärlden, även nu. För bara några år sedan gick en populär TV-serie i flera arabländer som byggde just på detta som en realitet, till och med att judar också idag offrar barn till påskbrödet – med skillnaden att det nu är muslimska barn. Mot bakgrund av allt detta borde det vara en självklarhet att illasinnad mytbildning om judar inte fick förekomma i upplysta länder. Men det förekommer alltjämt. Skillnaden, den enda skillnaden, är att man har bytt ut ordet ”judar” mot ”israeler”.
Ett flagrant exempel är pojken Mohammed al-Durrah. Ännu idag är förmodligen de flesta svenska övertygade om att han sköts av blodtörstiga israeliska soldater, som särskilt lade sig vinn om att döda honom. Hur många i Sverige känner till att det hela var ett en ”Pallywood-produktion”, och att denna propagandalögn spruckit? Förmodligen få, eftersom nyheten därom av någon anledning i princip tigits ihjäl i vårt land.
Ett annat exempel är Rachel Corrie. Den sanning som världen känner till är den om en ung, idealistisk aktivist i fredsrörelsen ISM, som brutalt körs ihjäl av en israelisk bulldozer då hon med sin kropp försöker hindra raserandet av en stackars palestinsk familjs hus.
International Solidarity Movement benämns i svenska media som en fredsrörelse. ISM underkänner den folkrättsliga grunden för en judisk stat och har som mål ett Mellanöstern utan Israel. Man ”erkänner den palestinska rätten att göra motstånd mot israeliskt våld och ockupation genom väpnad kamp” – med andra ord stöder man dem som bombar israeliska kaféer och bussar. På ISM:s hemsida har instruktioner getts om hur man tar sig in i Israel genom att ljuga: ”Jag kom hit för att visa mitt stöd i en svår tid.” Man ska alltså hänvisa till Israels utsatta situation, syftande bland annat på de många civila offren för terror, medan man i själva verket är där i helt andra syften: att demonisera Israel och sabotera dess försök att skydda sina medborgare just från terror.
Detta känner inte många till. Inte heller att huset skulle raseras eftersom det enligt militären huserade en av många tunnlar för vapensmuggling in i Gaza – vapen som dödar israeler. Inte heller att föraren av bulldozern inte kunde se Corrie där hon knäböjde bakom en jordvall.
Men nu har en pjäs skrivits och uppförs i stora delar av världen, inte minst i Europa och Sverige. I det upplysta Europa där det judiska folket nästan utrotades för en knapp mansålder sedan – något som underlättades av en långvarig demonisering av judarna som folk – presenteras nu på teatrarna en pjäs som faller väl in i traditionen av Sions vises protokoll, Jud Süss, med mera. I Västmanland visas pjäsen under hösten som ”klassrumsteater”, och två av skådespelarna i Länsteatern puffade för pjäsen och uppmanade folk att komma och se ”hur det verkligen är i Palestina”.
Frågan är om Europa har lärt sig något överhuvudtaget av historien. Det enda positiva är väl att det judiska folket inte längre är utlämnat åt vår eventuella välvilja, utan har ett eget land nu där judiskt blod inte är lika billigt. För drygt två månader sedan krossades ett antal israeler på Jerusalems gator av en annan lastmaskin – denna gång med berått mod av en palestinier. Kommer någon att sätta upp en pjäs om Batsheva Unterman, den mor som lyckades kasta ut sitt lilla barn ur bilen innan hon själv krossades? Jag tillåter mig tvivla. Och därför finns det också anledning att känna fortsatt oro, inte bara för Europas judar utan för Europas själ.
Bengt-Ove Andersson
Generalsekreterare i Samfundet Sverige-Israel
Etiketter: Batsheva Unterman, Bengt-Ove Andersson, Länsteatern, Muhammad al-Durrah, Rachel Corrie, Samfundet Sverige-Israel, Sions Vises Protokoll
Both comments and pings are currently closed.
Fred i Mellanöstern 