Terror kriget mot Israel – svenska media förvränger verklighet.

Se med egna ögon hur missil attack mot en israelisk stad  ser ut.

Vilket land i världen skulle tolerera detta ?

Israel tolererar- vill  inte  döda  palest inska civila. Terrorister avfyrar missiler  från tätt  befolkade områden.

Många människor förstår inte riktigt vad missil attacker mot södra Israel innebär. Dessa attacker, återkommande regelbundet, terroriserar 1 000 000 israeliska medborgare. 200 000 israeliska barn kan inte gå till skolan eller  till dagis.

Allt normalt liv lamslås, alla måste befinna sig i närheten av skyddsrum och speciella bunker rum- mamad.

Missil attacker upphör ibland i ett  dygn, för att återigen angripa israeliska  städer och samhällen.

Palestinsk taktik av terror är utstuderat och sofistikerat. Palestinska terrorister skjuter missiler från  tätt befolkade palestinska samhällen. Israelerna försöker så långt som möjligt undvika civila offren bland  palestinier .Detta kan inte alltid lyckas. Israel måste besvara angreppen och likvidera missil ramper. Därför händer det att palestinska civila blir lidande. Israeler besvarar palestinska angrepp för att skydda egen befolkning. Palestinier skjuter raketter för att skada och döda så många israeler som möjligt- kvinnor, barn, gamla, alla civila.

Israel vill oskadliggöra terrorister utan att träffa civila centra ,om det inte vore så, skulle vi läsa om hundratals döda palestinier vid varje israeliskt  attack.

Detta är någonting som media inte berättar om. Detta är någonting som man förtiger och censurerar bort. På detta sätt deltar svenska media i kriget mot staten Israel.

Hjälp oss att informera och upplysa.

Skicka bloggen till dina folkvalda och journalister från dina tidningar, till opinionsbildare och journalister i radio och TV.

intressant

Propagandakriget mot Israel

http://dotsub.com/media/3ded8dbc-6612-4822-9d91-e605b59d05fd/embed/
Mycket bra video med sanningens ord i det nya året 2012. Sprid den. I vårt land har massmedier sedan länge bedrivit propagandakrig mot den judiska staten. Många opinionsbildare och politiker har under årens lopp utvecklat hat mot Israel som är varken rationell eller möjligt att förklara. Skicka nedanstående video till dina folkvalda och journalister i ditt närområde.

Samtidigt en intressant nyhet. Den svenska wikipedia presenterar nu sanningen om Muslimska Brödrarskapet medan den gamla, censurerade texten har lyfts bort. Tidigare texten återspeglade professorernas Gardell och Hjärpe märkliga syn på islamismen och Hamas. Den nya texten är både informativ och saklig: http://sv.wikipedia.org/wiki/Muslimska_br%C3%B6draskapet

Gazas tårar anmäls till Granskningsnämnden

Juliusz Brzezinski har anmält ”Gazas tårar” till Granskningsnämnden. Du kan göra det via: http://www.radioochtv.se/Tillsyn/Granskning-av-program/Anmalan/

Program/inslag: Gazas tårar
Kanal/station: SVT1
Sändningsdag: 2011-12-20
Sändningstid: 22.00-23.25

Härmed vill jag anmäla inslaget ”Gazas tårar” i Sveriges Television SVT1 den 20 december 2011 kl. 22.00 till Granskningsnämnden för radio och TV för granskning när det gäller krav på opartiskhet och saklighet. (Mina hänvisningar till filmsekvenser använder engelsk text eftersom den svenska versionen visas inte på SVT Play beroende på starka våldsinslag i filmen.)

1. Partiskhet. Filmens grundtanke är att skildra Gazakriget (slutet av december 2008-januuari 2009) helt utan hänsyn till händelsernas bakgrund, men med hänsyn till ett antal barns upplevelser. Trots filmregissörens försäkringar om att filmen är ”opolitisk” är det dock omöjligt att undvika inslag som har tydlig politisk karaktär(bevisen nedan). Filmen, som kallas ”dokumentär”, tar politisk ställning mot en klart utpekad part, vilket strider mot officiella ”Regler för SVT, SR och UR”.
Filmen kan dock knappast kallas ”dokumentär”. Genom en skicklig manipulation med bilder som presenteras i en genomtänkt ordning vill man framkalla starka känslor mot den ”skyldiga” parten. Händelsernas ordning är inte tidslinjär utan följer regissörens önskan om intensiva visuella effekter. Det finns olidliga sekvenser där man sammanställer bilder på svårt skadade barn och försöker framkalla starka obehagskänslor. Därtill följer bildkommentarer som ofta saknar saklig grund (se nedan).

Filmens regissör uttalade sig i början av filmen och framhöll att den är ”en opolitisk antikrigsfilm”. Påståendet är falskt vilket motiveras nedan.

Klara politiska ställningstaganden återkommer flera gånger:
”Of course they are known of their crimes and the zionism…” (huvudpersonen i filmen indoktrineras av en bekant/familjemedlem i en sekvens med en klart manipulerad bild av en israelisk patrullbåt i närheten av pojkens båt).
”May God punish them. They terrorized the children.”
”I wish the God will punish the Israelis and Egypt and all those countries which supported the Israelis.”
Filmen börjar och slutar med sekvenser i vilka man får barnen att uppmana till hat mot Israel trots påståenden att filmen är ”antikrigisk”. I början presenterar man tre barn (”huvudpersoner”). Två av dem säger att som vuxna vill de att deras yrken skall tjäna kampen mot Israel (en vill bli jurist ”…so that I can take Israelis to court”, den andre vill bli läkare ”So that I can treat and help those who are injured by the Israelis.”).

I en av slutscenerna säger samma pojke att han vill kämpa mot Israel ”Because they are killing children and they stole all our land.” I hela filmen finns det inte ett enda ord som kunde betraktas som vilja till försoning eller fred.

2. Osaklighet. Filmen innehåller många påståenden som helt och hållet saknar grund. Man måste vara medveten att olika uttalanden bygger på egna tolkningar och gissningar. T.ex.
under en bild med flera döda små barn med ett blodigt märke i bröstet konstateras: ”This is a short distance shooting”, ”Children being killed deliberately and intentionally”.

Barnen tillåts måla ut fruktansvärda bilder som redovisas i dialogerna trots att deras sanningshalt är tvivelaktig (t.ex. ”Outside I saw dead bodies cut in pieces”).

3. Filmen är varken ”opolitisk” eller ”antikrigisk”. Dess enda syfte verkar vara demonisering av staten Israel och därmed dess judiska befolkning.
Filmen har fått stor publicitet i hela världen och detta måste vara känt för SVTs ledning. Det var en stor kontrovers i samband med Toronto Film Festival för drygt ett år sedan. Den kände franske filosofen Bernard-Henri Lévy skrev då om filmen och dess konsekvenser för en växande antisemitism i sin artikel ”The Antisemitism to Come” (http://www.huffingtonpost.com/bernardhenri-levy/post_1373_b_791632.html).

Mina åsikter om ensidighet och partiskhet sammanfaller helt och hållet med Lars Adaktussons syn på filmen: http://www.metro.se/kolumner/bade-israel-och-gaza-faller-tarar/EVHkls!N1tusWEYjS23w/ och med den kritik som framförs av Bengt-Ove Andersson Generalsekreterare i Samfundet Sverige Israel: http://www.sverigeisrael.se/index.php/bloggar/bengt-ove-andersson/110-groevsta-antiisraeliska-propagandan-nagonsin-i-svt
Valet av sändningstiden på en av de största judiska helgdagarna, den första Hanukkah-dagen, ter sig också mycket märklig.

Den Statliga Svenska Televisionen visste säkert att flera andra TV-bolag hade vägrat att sända filmen med hänvisning till dess partiskhet och ensidighet. Det är omöjligt att SVT inte visste att filmen är en de facto propagandaprodukt gjord av Hamas utan regissörens och producentens direkta medverkan på plats i Gaza. Som regissören Vibeke Lökkeberg medger i SR (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4324341), hon och producenten Terje Kristiansson ”hade gjort filmen på distans”. De har aldrig varit i Gaza under inspelningar som beställdes med lämpliga instruktioner hos ”lokala filmare” som gjorde ”imponerande jobb”. Man kan knappast vänta sig något annat än bildmaterial som kan bäst tjäna ett propagandakrig mot staten Israel. Det är märkligt att SVT inte tog hänsyn till omständigheterna under vilka filmen spelades in. En ren propagandafilm inspelad av Hamas har alltså visats i den svenska statliga TV och detta trots att i Sveriges Radio medgav filmens regissör att den är ensidig och partisk.

Jag förmodar att man också visste om att sändningstillfället sammanfaller med en mycket viktig judisk heldag. Valet av just denna dag ter sig som en avsiktlig provokation för tusentals svenska medborgare som finns bland betalande för SVTs tjänster.

Jag anhåller om att programmet fälls i Granskningsnämnden för dess partiskhet (”kritik mot en klart utpekad part”), osaklighet och genom valet av sändningstiden avsaknad av ”respekt för privatlivet” av en betydande grupp av svenska medborgare.

Vänligen,

Juliusz Brzezinski

Sanningen om Israel – den som aldrig kommer fram i svensk media

Cecilia Uddén åter i sin gamla skepnad som partisk journalist

Granskningsnämnden för Radio och TV fällde ett inslag i P1 Morgon för otillåtet ställningstagande.
I ett inslag i P1 Morgon den 26 oktober 2004 diskuterade Johan Norberg, debattör vid tankesmedjan Timbro, och Cecilia Uddén, programledare för P1-programmet Konflikt, rapporteringen i svenska medier angående presidentvalet i USA. Norberg ansåg att rapporteringen var partisk till förmån för John Kerry och gav som exempel Cecilia Uddéns förhållningssätt i en intervju med Carl Bildt i Konflikt. Cecilia Uddén försvarade den subjektiva journalistiken och ansåg att det inte var någon kontroversiell ståndpunkt att tycka ”att Kerry vore bättre för världen än Bush”.
Granskningsnämnden ansåg att Cecilia Uddén genom sina uttalanden tog ställning i en politisk fråga på ett sätt som inte är förenligt med hennes roll som programledare i ett program i Sveriges Radio. Inslaget stred därför mot kravet på opartiskhet. Beslutet var enhälligt.
SR ansåg att Cecilias professionella agerande i egenskap av journalist inte stämmer med journalistisk etik och stängde på grund av detta av henne .




Sveriges Radio stänger av Cecilia Udden ·27 oktober 2004
Sveriges Radio försätter sin tidigare USA-korrespondent, Cecilia Uddén i karantän med omedelbar verkan.
TT meddelar:

 

Orsaken är att hon på tisdagen under en diskussion i programmet P1 Morgon sade att svenska medier inte hade något krav på saklighet i bevakningen av valet i USA.
I ett pressmeddelande säger programdirektören Kerstin Brunnberg att uttalandena innehöll felaktigheter och att programreglerna om opartiskhet och saklighet gäller för all rapportering i Sveriges Radio. 

När vi intervjuade Siewert Öholm i Radio FiM(frekvens 94,9 Mhz)i förra veckan berättade Siewert att han hade besökt ett seminarium som behandlade Mellanöstern, konflikten  och Israel. Till sin förvåning såg han att moderatorn var Cecilia Uddén som är SR-korrepondent i Mellanöstern med kritiska synpunkter om Israel. Han menar att en journalist som rapporterar från en konflikt inte ska inrikta sina rapporter utifrån sina personliga uppfattningar om konflikten, något som Cecilia, som är en skicklig journalist, alltid gör genom att intervjua sin frisör eller försäljare eller någon annan från Gaza som förmedlar samma budskap som hon vill förse lyssnarna med.




För hennes partiskhet i rapporteringen om Israel tackades hon av Palestina-grupperna under deras kongress 2004 (se nedan).

Under ”Ship to Gaza” i början av förra året rapporterade Cecilia i minst tio olika radioprogram.

 

Nu när den israeliska kommissionen (Turkel-kommissionen), som undersökt händelserna, kom fram till slutsatsen att Israel har rätt     att blockera trafiken till Gaza och att Israels armé agerade korrekt under övertagandet av de båtar som försökte bryta blockaden mot Gaza, rapporterade inte Cecilia något alls i SR om detta. Åter igen passar nyheten inte in i den linje som Cecilia driver och då skippar hon helt enkelt nyheten. När undertecknad emejlade henne för att fråga om orsaken till denna avsaknad av rapportering svarade hon inte på brevet.

Imorse lyssnade jag på Cecilia igen i programmet Konflikt. Denna gång rapporterades om revolutionsförsöket i Egypten. Medan Cecilia rapporterade om fredliga demonstranter visade SVT hur flera byggnader brinner. Även Israel nämns i sammanhanget av Cecilia som motståndare till demokratisering i arabvärlden. Var hämtar Cecilia dessa uppgifter ifrån!?

Slutsatsen av alla dessa händelser är att SR fortsätter med sin opinionsbildande nyhetsrapportering, vilken styrs av partiskhet och står i stark kontrast till den svenska journalistikens etiska regler.

Oded Meiri

interessant

En trovärdig bild – aldrig förmedlad i svenska media.

Qanta Ahmed.© Jack Alterman Studio's

Påhoppen på Israel i så gott som alla media är groteska.

Beträffande ships to Gaza gjorde allt för att få politiska provokatörer att framstå som modiga biståndsarbetare för palestinska offer. Och Bildt tronade mitt ibland dem.
Nedanstående utdrag ur en artikel av en muslimsk kvinna ger en trovärdigare bild – som förmodligen aldrig skulle publiceras i svenska media.
Karin Rebel

En Pakistansk-Brittisk muslimska, Qanta Ahmed ställer relevanta frågor i samband med den ökända Ships to Gaza- expeditionen, så aningslöst beskriven i våra nyheter, med utrikesminister Bildt i mottagningskommittén för de svenska ”hjältarna” när de med all rätt utvisades från Israel.
Vem skulle i våra public service program kunna framföra hennes beskrivning. Vem vågar stå upp för Israel – utan att bli beaktad som en paria av kollegerna med ”den korrekta meningen”.

Rubriken till Qanta Ahmeds artikel lyder: LYCKLIGTVIS HAR VI GAZA.
Tack vare palestinierna behöver muslimerna inte granska sitt eget elände, skriver hon med anledning av den israeliska flottincidenten. Överallt beskrivs flottan med hjälpmedel på väg till Gaza som en befriare.
Hon fortsätter: Från första ögonblicket förvånades jag över att dessa skepp nu plötsligt var på väg, medan blockaden är i kraft mer än över tre år och att privata turkiska partier stod bakom medan regeringen sedan länge var en bundsförvant med israel.

Världsbilden av Israel är länge densamma: förtryckande, grym. omänsklig och hjärtlös. Parallellerna mellan Israel och jude blev till en ondskefull osympatisk varelse. i, de osynliga media-reportrarna tycks ha förlorat varje förmåga till nyans och urskillnad. I alla förslag betonas Israels grymhet vid bordningen av skeppen.

Aldrig en normal debatt om de komplexa orsakerna till blockaden, eller om varför Egypten i åratal medverkat till blockaden genom att stänga av Rafah. Gränsplatsen förblev stängd under hela den militära operationen i Gaza.
Jag var i Saudiarabiens huvudstad Riad de första dagarna av operationen i Gaza, december 2008. Saudierna samlade massalt humanitär hjälp men hjälpmedlen stoppades. Inte av israelerna, inte av judarna utan av muslimerna. Egypten vägrade att ge Saudiarabien tillgång till en öppen gräns. Till och med medicinska varor stoppades.
Egypten ville inte ha en massintegration från Gaza. Detaljer avvikande från bedrägliga svartvitföreställningar som mästarna av mediamanipulation tillämpar när det gäller Israel och palestinierna.

För BBC förklarade en talesman för Hamas att Gaza inte hade behov av hjälp. Vi behöver inte fylla våra magar. Föraktet i hans kommentar avslöjade att huvudmålet för flottan var att ställa blockaden på prov, inte hjälpa nödlidande palestinier. Flottan var ett förnedrande och provocerande politiskt drag, inte någon hjälpkonvoj. Det visar hur palestinierna blivit politiska pionner,inte ett folk. Vi inser inte hur vi själva gör palestinierna till objekt. Vilket inte bara stödjer deras korrupta ledare utan även resten av den muslimska världen.

För oss muslimer är det nödvändigt att hålla palestinierna i deras hopplösa situation så att de kan tjäna som oemmas (världsmuslimgemenskapen) blinda fläck. Tack vare de fångade palestinierna behöver vi inte beakta vårt eget elände. öppnade vi ögonen vore vi förlorade, förbluffade över bristen på en avlägsen plats att rikta vår vrede på, Gaza och Västbanken. Hellre riktar vi vår uppmärksamhet på dem så monomant att vi inte unnar Dafur ett ögonkast.

Samtidigt med händelserna runt Ships to Gaza utfördes i Pakistan ett mord på 120 moderata muslimer som förespråkade ett fredligt, pluralistiskt islam. De dödades av andra muslimer. Polisen gjorde ingenting, hjälp dröjde flera timmar.
Var fanns den internationella vreden över dessa mord? Var finns alla som när det gäller Gaza blir blinda av vrede?

Israel mäts med andra mått. Objektivitet i mediarapporteringen saknas. Hamas använder miljontals dollar att fylla på vapenförråden, indoktrinera barn och unga till islamistiskt självmordsterrorism. Allt kan ses på Palestinian Media Watch.
Istället för att kräva stopp på detta får de allt högre bidrag och kraven ställs enbart på att Israel skall öppna gränsen mot Gaza utan att veta om vapen, bomber, de utrustade självmordsterroristerna kan hejdas. Dessa gruvliga hot förringas totalt. LAdy Ashton besöker Gaza och ser och hör ingenting. Hamas har lika litet andakt för palestiniernas isolering och misär som Egypten.

Med vilken rätt dömer vi Israel? medan den muslimska världen frångår islams grundläggande värderingar. De stödjer, högljutt eller tigande, självmordsterroristerna. Efterlevande av dessa martyrer får pengar av Hamas. Så nonchalerar den muslimska världen livets helighet och skyddet av de svagaste i gemenskapen, barnen.
För mig finns inget dilemma när jag beaktar incidenten med skeppen. Bemanningens avsikter var tydliga.Att de vägrade landa i Ashdod underströk symboliken – de kom inte för att verkligen hjälpa, inte för att föda hungriga eller kläda fattiga utan för att slå ett politiskt slag, oavsett regional och international skada.

Som dotter till föräldrar som båda i sin ungdom som följd av delningen av Pakistan och Indien måst lämna sina hem vredgas jag av uttalanden som dem av den amerikanska journalisten Helen Thomas, som sa att ”alla judar måste gå tillbaka dit de kom ifrån”. Vilket jag finner ett av de mest skrämmande utvecklingarna i den hysteri som flottincidenten förorsakade. Om det accepteras att säga att en ras, en grupp, en kultur måste ”tillbaka” (vilket kan innebära återkomst till platser där denna grupp utrotats) då hamnar vi i ett okänt stadium av moraliskt förfall. Då är ingen plats mer säker – inte min, inte din.
För övrigt, om judarna betraktas somen ras understryker det än en gång hur djupt antisemistismen sitter varmed detta speciella ”Bokens folk” tusentals år har att göra.
När skall vi förstå att Israels säkerhetsproblem allas problem is, att en hotad jude är en hotad muslim, att självmordsterrorister kan uppträda i din närhet, att det inte finns någon moral i att förstöra ett liv, och att dessa problem är så enorma att de frågar var och en av oss att samarbeta och inte polarisera och bli främlingar för varandra?

Quanta Ahmed läkare och journalist i New York

Tack Karin Rebel för artikel och översättning.

Allmosor åt Israel

Mycket i de senaste årens svenska debatt om Israel och arabstaterna synes mig vara lika förnedrande. Jag tror att en överväldigande opinion snarast är proisraelisk, men styrkan i ställningstagandet har försvagats, den behagliga osäkerheten har brett ut sig och vad som omväxlande kan kallas antisionism och antisemitism har blivit en faktor att räkna med. ”Jag håller på att Israel skall få existera”, det hör till de mest gångbara och olustiga formerna for alibism. Man kräver inte, nobelt nog, Israels förintande och uppnår alltså ett slags mellanställning; denna lilla allmosa till det hotade Israel kan förenas med låt oss säga nittioprocentigt instämmande i arabernas påståenden och krav.

Herbert Tingstens tankeväckande artikel om svenska media

källa

Gemenhet i svensk debatt – Jämförelse 1935 och 1970

TT spred bluff om fejkade ”muslimska gravar” (video)

Karl Vicktor Olsson, utrikeschef på TT, piskar upp hat genom vinkling och förfalskning av nyhetsrapporteringen om Israel

”Nyhetsbyrån” TT har skickat ut en text om att Israel skulle ha förstört ”muslimska gravar” vid en park i Jerusalem. Utrikesredaktionen på TT, som leds av Karl Vicktor Olsson, har sedan länge satt i system att hårdvinkla, lägga till, dra ifrån och sätta rubriker som är avsedda att piska upp största möjliga hat mot Israel, medan man aktivt tystar ned fakta och nyheter som stör den agendan. Exempelvis faktumet att de påstådda ”muslimska gravarna” är fejk, och att ingen ligger begravd där.

Se video på bluffen här.

Vad det handlar om är att personer i samarbete med den islamiska myndigheten Waqf i Jerusalem ska ha försökt att stjäla mark som tillhör staden genom att under de senaste dagarna forsla dit stenbumlingar som ska föreställa nya gravar. Detta trots att inga begravningar görs på platsen, och ingen ligger begravd där. Islamiska Waqf-arbetare ville inte svara på journalisters frågor om vad de sysslade med, utan lämnade platsen i hast. När svindeln upptäcktes i förra veckan genom ovan länkade bildreportage, gavs omedelbart order om bortforsling av stenblocken.

MUSLIMSKA MYNDIGHETER VILLE BYGGA AFFÄRSCENTRUM PÅ PLATSEN REDAN 1945

Bluffen är en förlängning av en redan avslutad domstolstvist gällande byggandet av ett Museum för Tolerans nära Jerusalems Självständighetspark (se rapport i Haaretz). På platsen ligger det en parkeringsplats som byggdes på 1960-talet utan någon som helst invändning från muslimska intressen. En grupp islamiska extremister motsatte sig häromåret bygget av det nya muséet, och hänvisade till att det under parkeringsplatsen före 1960-talet legat en muslimsk begravningsplats. Den är övergiven sedan mycket länge, har aldrig använts sedan Israels grundande, och anses inte längre som helig av muslimer. Som på så många andra platser i Jerusalem hittades där flera hundra år gamla benrester, men inte en enda sten eller markering. Redan 1945 planerade muslimska myndigheter att bygga ett kommersiellt centrum på gravplatsen, eftersom den redan då ansågs övergiven (”mundras”), vilket inträffar 37 år efter att den tagits ur bruk, enligt islamisk tradition.

Parkeringsplatsen som nu ligger där har i decennier använts av muslimer och alla andra invånare i den israeliska huvudstaden för att ställa bilen. Domstolen gav därför klartecken för toleransmuséet att byggas där, samt förflyttning av de gamla lämningarna till en alternativ plats, alternativt att själva husgrunden byggs på pålar för att inte påverka de berörda jordlagren.

Billig svensk mediekampanj om Ikea och bosättningar

BOSÄTTNINGARNA ÄR LAGLIGA – MEN OMTVISTAD FÖRHANDLINGSFRÅGA

När man tittar på internationell rapportering om bosättningar och jämför med den svenska framgår det hur primitiv och nästan besatt bevakningen är hos oss. Medan det i internationell press framgår att bosättningarna och gränserna på Västbanken är en förhandlingsfråga för fredsprocessen, så fortsätter svenska så kallade mellanösternkorrespondenter att förfasa sig över att bosättningarna fortfarande existerar. Svenska journalister struntar i att Israel flera gånger föreslagit en lösning. Man öser på om att bosättningarna skulle vara ”olagliga” trots att FN står bakom en förhandlad lösning om dem, och att de ligger på judiskägd mark. Internationell lag slår dessutom fast att Israel har rätt till delar av Västbanken i varje framtida fredsuppgörelse (se nedan).

I svensk mellanösternrapportering anses det som nyhetsvärdigt att förfasa sig om påstådda hemskheter med bosättningarna nästan varje dag. Idag är det Ikeas leveranspolicy (trots att israeliska chaufförer inte får resa in i palestinsktkontrollerade delar av Västbanken, så vad är nyhetsvärdet?). Imorgon är det något annat som Sveriges Radios Cecilia Uddén retar upp sig på, trots att hon brukar kunna bättre. Det finns många problematiska aspekter som man kan kritisera, men bosättningarna kan ju inte bara försvinna imorgon. Och de ska inte försvinna imorgon. De är föremål för förhandlingar i en slutlig fredslösning mellan parterna, oavsett hur många gånger svenska medier gör ett mediedrev om saken. Till det ska läggas att Israel flera gånger föreslagit en slutlig fredsuppgörelse (senast 2008), medan palestinierna lika många gånger har lämnat förhandlingsbordet. I det läget är det direkt oärligt av svenska medier att hamra på som om så inte var fallet.

Både palestinier och israeler har kommit överens om att göra en utväxling av mark. Palestiniernas president upprepade detta så sent som för en månad sedan. Den framtida gränsen mellan Israel och en palestinsk stat kommer att läggas så att palestinierna får en del av israeliskt territorium, i utbyte mot att Israel får bosättningarna som ligger nära gröna linjen. Så sent som i september 2008 erbjöd Israels förra regering en slutlig fredsuppgörelse som innebar att palestinierna skulle få 99,3 procent av de aktuella områdena efter utväxling av mark, samt en lösning i Jerusalem. Ingen kan förneka att det var ett exceptionellt långtgående försök att nå en fred. Den palestinska sidan valde dock att strunta i erbjudandet. Det palestinska beslutet är beklagligt, men innebär att man inte idag, med hedern i behåll, kan fortsätta att nästan dagligen förfasa sig över bosättningarna i svenska medier. Israel erbjöd en lösning, och palestinierna tackade nej utan eget motförslag. Detsamma gjorde Yassir Arafat, när han erbjöds en liknande lösning 2000-2001 i Camp David och Taba.

Nya närbilder på aktivisternas attack ger Israel rätt (uppdat.)

 

UPPDATERAD information och nya videos ligger nu i inlägget Om Folkrätten och Turkiets kännedom om terrorkopplingar till IHH.

Klippet ovan visar hur aktivister på en av de sex båtarna går till angrepp med järnspätt och klubbor i samband med att israelerna stiger ombord med bara paintballgevär på axeln. Det ser ut som att de i praktiken håller på att slås ihjäl. Ännu en video här och här finns en video med skadade soldater och bilder på några av vapnen som aktivisterna använde. Den här har redan visats. Längre ned berättar en israelisk kommandosoldat om sina upplevelser vid ombordstigningen på Marmara.

På de övriga fem båtarna gick allt lugnt till, eftersom passagerarna inte tog till våld. Ombordstigningarna var ju helt lugna, och finns dokumenterade. De är nu tryggt i hamn, utan en skråma. Men på Marmarabåten hade en stor grupp turkiska islamister uppenbarligen planerat att gå till extremt brutal väpnad attack redan innan israelerna satt sina fötter på däcket. Bilderna talar sitt tydlig språk, och det finns ingenting att dölja. Händelserna dokumenteras på både Al Jazira-teamets videos ombord, på det turkiska TV-teamets videos, från aktivisterna och på videos från den israeliska försvarsmakten, och översågs av en kameraman från nyhetsbyrån Reuters på det israeliska fartyget, vars bilder lär komma inom kort. Delvis även genom de erkännanden som aktivisterna själva har gjort offentligt om vilka vapen de använde. Det kan låta abrupt, men överväldigande vittnesmål och videodokumentation från flera oberoende och ofta antagonistiska källor indikerar allihop att en större grupp turkiska islamister brutalt anföll och övermannade israelerna och inledde en strid. 

Israel hade dessutom alla skäl att till varje pris undvika den situation som det turkiska angreppet lede till på Marmarabåten. Där anföll islamisterna redan när soldaterna firade sig ned barhänta från helikoptrarna, samt genom att klubba sönder händerna på de som klättrade upp. Det fanns inga dragna israeliska vapen under bordningen, och det var inte ens en militärbetonad operation. Insatsstyrkan, som förväntade sig att möta vanliga politiska aktivister, bar paintballgevär runt axeln, och skulle i praktiken bara ge muntliga instruktioner till passagerarna och kaptenen. Kommandot hade även handeldvapen i utrustningen som de hade order att inte använda annat än i livshotande fall. Målet var att omedelbart gå till bryggan och be kaptenen att lägga om mot Ashdod precis som de övriga fem båtarna. Men det skulle ta 30 minuter innan de lyckades göra det pga aktivisternas angrepp.  

Humanitärarbetare? En av Marmaraaktivisterna håller upp en kniv efter att skeppat bordats (Haaretz)

De knöt dessutom fast repet från helikoptern i en antenn i vad som verkade vara ett försök att få den att störta, samt gick till brutalt och omedelbart angrepp mot soldaterna med knivar, järnrör, långa metallstörar, påkar och klubbor med vad som såg ut som livsfarligt våld (de ville slå in huvudet på dem). Detta var inga människorättsaktivister, utan våldsamma fanatiker. En taleskvinna för båtkonvojen medgav i flera intervjuer på BBC World att aktivisterna använde ovannämnda vapen vid bordningen. 

De slängde ner en soldat handlöst till däcket 10 meter nedanför så att han förlorade medvetandet med skador i huvudet. De knivhögg en soldat i magen och slet åt sig både paintballgevär och två handeldvapen. Två soldater skottskadades i knäet och magen, och enligt uppgifter från kommandosoldaterna besköts de av aktivisterna. Det överbemannade kommandot bad sedermera om tillstånd att använda sina handeldvapen för att försvara sina liv och sköt mot benen, enligt soldaterna. 

DE TURKISKA ISLAMISTERNAS DÖD TOTALT SJÄLVFÖRVÅLLAD

Det verkar onekligen som att islamisterna på Marvara hade bestämt sig för att gå till attack, och att deras död är självförvållad. De var inte oskyldiga människorättsaktivister i något som helst avseende. De dog inte pga någon israelisk ombordstigning, utan därför att de angrep och slog halvt ihjäl de överrumplade israelerna som hade rätt att oskadliggöra dem. Att Turkiet nu spelar upprörd och fördömer Israel i FN:s Säkerhetsråd riskerar att slå tillbaka på den islamistorienterade regeringen i Ankara när detta är färdigt. Den turkiska regeringen stödde Hamassupportrarna som låg bakom attacken, och kommunala turkiska medel rapporterades ha bekostat åtminstone en av båtarna.

Gaza, nu kommer koriandern!

Uppdatering efter bordningen:
– Video: Aktivisterna gick till attack med järnrör, knivar och yxor
– IDF: Insatsstyrkan blev beskjuten av islamister på den turkiska ledarbåten
– ÖB: Våld endast på en av båtarna, där väpnade turkiska IHH-islamister attackerade. Övriga båtar lugnt.
– Kommandosoldat knivhuggen i magen
– Taleskvinna för konvoj erkänner användning av knivar, järnrör (BBC World)

Trevlig ingrediens i guacamolen

SHIP TO ASHDOD

Det har tydligen varit dåligt med koriander i hjälpsändningarna som passerat från Israel till Gaza. Men nu är det äntligen på väg, och det är ju det som sätter lite extra piff på guacamolen på nachostallriken. En annan bristvara som båtaktivisterna lyft fram i de hundratals svenska medieintervjuerna är ”godis”. Det ska också finnas med i lasten, som nu kommer att föras in via Israels landgränser till civilbefolkningen.

Visst – det ska finnas några säckar cement i lasten också. Visserligen har Israel redan skickat in cement till olika FN-projekt på plats, men de nya säckarna kan komma lägligt. Hamas slängde ju ut 150 palestinier på gatan och rev deras hus häromveckan. De tänker riva ytterligare 180 bostadshus för att bygga ett islamiskt centrum där gruppens särskilda ideologi ska läras ut. Om man vågar spekulera så blir det kanske också något ”fredsprojekt” i lokalerna, som SIDA eller annan utländsk givare kan bekosta via det Hamasinfiltrerade FN-organet UNRWA.

KOPPLINGAR TILL ANTISEMITER OCH ISLAMISTER

Men som Ship to Gaza tvingades erkänna häromdagen så är ju inte syftet med aktionen att ge humanitär hjälp. Syftet är att utmåla Israel som skurk och att sanktionerna mot Hamas ska hävas, utan att den Iranstödda gruppen ska behöva stoppa sin väpnade konflikt mot Israel. Problemet är inte att palestinierna får lite koriander, utöver de tiotusentals ton förnödenheter Israel forslar in varje vecka. Problemet är att Ship to Gaza vill stärka Hamas i kampen mot Israel. Varför man vill det förstår man när man tittar på vilka som ingår i Ship to Gaza, och vilka man associerar sig med. På sin hemsida, exempelvis, rekommenderar Ship to Gaza läsning av den gamle ökände antisemiten Lasse Wilhelmson som också är en bundsförvant till den naziallierade Förintelseförnekaren och islamisten Mohamed Omar.

Bland de 11 svenska figurerna som deltar på båten finns författaren Henning Mankell, som Expressen i underdrift kallar ”ytterlighetsfigur” och ”dårfink”. Han jämför den judiska staten med Hitlertyskland och vill att Israel upphör att existera. Ingen fredlig tvåstatslösning där inte. Mankell behandlas extra vördnadsfullt av de svenska TV-reportrarna som följer hans varje steg. Religionsvetaren Mattias Gardell, som skrivit boken ”Bin Laden i våra hjärtan”, stödjer islamism. Musikanten Dror Feiler (V) motsätter sig det mesta med Israel, och har avsagt sig sitt medborgarskap. Självklart behandlas den extreme deckarförfattaren, islamistförespråkaren och musikanten också som mellanösternexperter i de svenska medierna.

Det turkisk-islamistiska IHH, som också deltar, gör ingen hemlighet av sitt helhjärtade stöd för Hamas och Iran, vilket åskådarna påmindes om vid ceremonin för Ship to Gaza i Istanbul, där också flera Hamasislamister deltog. Benäget stöd kommer också från de statsfinansierade så kallade Palestinagrupperna, vars ordförande Per Gahrton nyligen ifrågasatte existensen av det judiska folket i Sydsvenskan.

SANKTIONERNA HÄVS NÄR REGIMEN AVBRUTIT DEN VÄPNADE KONFLIKTEN

Sanktionerna mot Hamas kan hävas så fort regimen avbryter den väpnade konflikten mot Israel, som den har drivit ända sedan den grundades. Med tanke på alla fördömanden och försök att förhindra Israel från att stoppa Hamas åtta år långa raketkrig i början av förra året, så är det desto mer förståeligt att man inte tänker acceptera en upprepning. Om Israel fördöms när man försvarar sig, så är det desto mer viktigt att hotet inte återuppstår och kräver ett nytt ingripande. Inget annat land skulle tolerera att ett terroristkontrollerat grannterritorium hade fria tyglar att bygga upp en ny attackkapacitet.

Tills Hamas övergivit terrorism ser Israel tillsammans med FN till att civilbefolkningen, varav många en gång röstade in terrorgruppen, ska drabbas så lite som möjligt. Självklart är det ingen dans på rosor. Många Gazabor har det otvivelaktigt svårt, främst pga Hamasförtrycket och de allt hårdare sharialagarna. Men situationen kan aldrig bli normal så länge man bedriver ett krig mot civilbefolkningen i grannlandet, och smugglar in vapen och materiel för att kunna fortsätta. Därav vikten att palestinierna uppmuntras att påpeka för sin ”demokratiskt” valda terroristregim att byta politik, erkänna Israel och avstå all terror. Det skulle borga för omedelbara fredsförhandlingar med Israel. Men endast palestinierna har makten att ta det steget. Det har man börjat göra på den Fatahstyrda Västbanken.