På Förintelsens minnesdag publicerar vi förra årets anförande av Premiärminister Benjamin Netanyahu.
Vi publicerar också en film från 2003 som visar israeliska armens minneceremoni i Auschwitz.
Auschwitz 
27 Jan 2010
Medan vi står här för att högtidlighålla det förflutna, hjälper vi till att skapa en framtid präglad av anständighet, sanning och hopp för våra två folk och för hela mänskligheten.
Anförande av premiärminister Benjamin Netanyahu vid ceremonin för att markerara att 65 år har passerat sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades
27 januari 2010
Jag vill tacka den polska regeringen för den historiska ansträngning den utör för att högtidlighålla den största katastrof som drabbat mitt folk, och det största brott som utförts mot mänskligheten.
Vi har samlats här, polacker och judar, vid tragedins korsväg. Vår långa historia tillsammans har innefattat enorma kulturella framsteg och den lägsta punkt mänskligheten har upplevt. Vi var här. Vi minns dem som frös ihjäl; om de inte frös ihjäl, blev de avrättade med gas, brända i ugnarna. Vi minns också att en tredjedel av de Rättfärdiga bland Folken, de som riskerade sina egna, sina barns och sina familjers liv för att rädda andra, var polacker. Allt detta minns vi.
Medan vi står här för att högtidlighålla det förflutna, hjälper vi till att skapa en framtid präglad av anständighet, sanning och hopp för våra två folk och för hela mänskligheten.
Jag kommer nu att tala på hebreiska, det pånyttfödda språk som tillhör det folk nazisterna sökte utplåna.
Rösterna från miljoner av mitt folk, som gasades, brändes och mördades på tusen olika vis, stiger från denna förbannade plats. I sitt livs sista ögonblick viskade eller utropade många vårt uråldriga folks tidlösa ord: ”Hör, O Israel, Herren är vår Gud, Herren är En.” Kanhända använda några sitt sista andetag för att mässa en annan uråldrig bön: ”Minns vad Amalek gjorde er. Glöm aldrig!”
Till dem som mördades här, och till dem som överlevde fördärvet, kommer jag från Jerusalem denna dag med detta löfte: Vi kommer aldrig att glömma! Vi kommer aldrig att tillåta att de som vanhelgade detta dödens monument förvrider eller sveper undan minnet av er. Vi kommer för alltid att minnas vad Amaleks nazistiska arvingar gjorde er. Vi kommer att vara redo att försvara oss när en ny Amalek träder in på historiens scen och åter hotar med judarnas utplåning. Vi kommer inte att förleda oss själva att tro att hoten, förtalen och Förintelseförnekandet endast är tomma ord. Vi kommer aldrig att glömma. Vi kommer alltid att vara vaksamma.
Förintelseförfattaren, K. Zetnick, kallade i sitt vittnesmål under Eichmans rättegång dödslägren för ”en annan planet”. Men Förintelsens fasor ägde inte rum på en avlägsen värld, utan här på Jorden. De utfördes inte av bestialiska djur, utan av bestialiska människor, av vämjeliga och avskyvärda mördare.
Förintelsens viktigaste läxa är att en mordisk ondska måste stoppas tidigt, medan den ännu befinner sig i sin linda och innan den kan genomföra sin avsikt. Världens upplysta nationer måste lära sig denna läxa.
Vi, den judiska nationen, som miste en tredjedel av vårt folk på Europas blodsdränkta mark, har lärt oss att den enda garantin som finns för att försvara vårt folk är en stark israelisk stat och den israeliska armén. Vi har lärt oss att varna världens nationer för annalkande fara men samtidigt göra oss redo att försvara oss själva.
Som den judiska statens ledare svär jag idag inför er: Vi kommer aldrig mer tillåta ondskan att utsläcka vårt folks liv, och vårt eget lands liv.
Jag kommer denna dag från Jerusalem för att säga till dem som omkom här: Israels folk lever! Vi har återvänt till vårt hemland, till våra fäders land, till vår huvudstad Jerusalem. Vi har kommit från världens alla hörn – Förintelseöverlevare och judiska flyktingar från arabiska länder, judar från Sovjetunionen och Etiopien, Polen och Jemen, Rumänien och Irak, Frankrike och Marocko, judar från sjuttio länder och fem kontinenter.
Några som kom var nära att inte klara sig. Dödslägret Birkenaus barrack #16, några meter härifrån, inhyste en 17 år gammal judisk yngling som pinades av de 80 piskrapp han mottog i ghettot från sina nazistiska plågoandar. Ingen trodde att pojken skulle överleva, men han överlevde och flydde från lägret. I samband med segern över nazisterna för 65 år sedan immigrerade han till Israel. Femton år senare var han den israeliske polis som vaktade Adolph Eichman när den judiska staten förde nazisternas hantlangare inför rätta.
Den unge mannen är Michael Goldman. Med sin fru Eva bildade han en familj i Israel, och de har fem barn och nio barnbarn. Michael är med oss här idag – ett vittne till Förintelsen, ett vittne till upprättelsen.
Det judiska folket reste sig från askorna och förödelsen, från en fruktansvärd smärta som aldrig kan läkas. Beväpnade med den judiska andan, människans rättvisa, och profeternas vision, växte vi nya grenar och satte nya rötter. Torra ben täcktes av hull, en ande fyllde dem, och de levde och stod på egen hand.
Som Hesekiel förutspådde:
”Och han sade till mig: Du människobarn, dessa ben, de äro alla Israels barn. Se, de säga: ‘Våra ben äro förtorkade, vårt hopp har blivit om intet, det är ute med oss.’ Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk, upp ur edra gravar och låta eder komma till Israels land.”
Jag står här inför er på den plats där så många av vårt folk förgicks – och jag är inte ensam. Staten Israel och hela det judiska folket står med mig. Vi bugar våra huvuden för att hedra ert minne och lyfter våra huvuden då vi hissar vår flagga, en flagga av blått och vitt med en Davidsstjärna i sin mitt.
Och alla ser. Och alla hör. Och alla vet – att vårt hopp inte är förlorat.
Fred i Mellanöstern 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.