Så planerade Abbas att dra sig ur fredsförhandlingarna

Mahmoud Abbas, Palestinska myndigheten

Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas förtjänar en eloge. Hans trick ser ut att lyckas. I två år vägrade han att fredsförhandla med Israel, inkl. under nio månader av byggstopp för bosättningar på judiskägd mark på Västbanken. Han kom till förhandlingarna först den 1 september när det endast var drygt tre veckor kvar av byggstoppet. Nu hotar han att lämna fredsförhandlingarna med Israel om inte tiomånadersstoppet förlängs, vilket är nära politiskt omöjligt för den israeliska regeringen efter en lång period av obesvarade eftergifter. Bakom det palestinska agerandet finns en ovilja att nå en slutlig fredsuppgörelse med Israel. Det förklarar varför Abbas avvisat tidigare fredserbjudanden där frågorna om bosättningar, gränser och Jerusalem varit nästan lösta, samt vägrat komma till förhandlingarna förrän i elfte timmen, så att skulden för haveriet läggs på Israel.

DEN PALESTINSKA TAKTIKEN FÖR ATT SLIPPA FREDSFÖRHANDLA

Mot bakgrund av hur han har agerat beskriver vi nedan hur många bedömare menar att Abbas resonemang med sig själv kan ha sett ut för att hitta ett sätt för den Palestinska Myndigheten att dra sig ur fredsförhandlingarna:

Målet är att slippa bli den palestinske ledare som hamnar i de arabiska historieböckerna som den som slöt fred med den judiska staten. Det som hände Egyptens president Anwar Sadat efter fredsavtalet med Israel 1979 har ingen glömt, och islamistgruppen Hamas skulle kunna utmåla dig som förrädare. Därför struntar du i alla fredsförslag du får, om de så uppfyller över 99 procent av dina krav. När du erbjuds fredsförhandlingar för att ta upp alla utestående konfliktfrågor, så ställer du som villkor att alla dina krav ska vara uppfyllda redan innan ni sätter er ned och förhandlar. De ska helst vara politiskt omöjliga för motparten att uppfylla, särskilt mot bakgrund av att du inte tänker ge något i utbyte. När så motparten till slut går med på nästan alla dina förhandskrav fortsätter du att vägra förhandla, med hänvisning till att någon aspekt av dina mest omöjliga krav fortfarande inte uppfyllts. Du kan då belåtet luta dig tillbaka och låta omvärlden sätta press på din motpart, som får bära skulden för att förhandlingarna inte kommer igång. Du har ju skickligt skapat intrycket att du är den ”svagare parten”, vilket dessutom garanterar miljardinkomster i utländskt bistånd, och därmed möjligheten att fortsätta status quo (dvs att vägra fred med Israel) utan konsekvenser.

Nästa steg är att få motparten att helt förlora hoppet om att det går att nå fred. Det gör du genom att påminna om att du inte ändrat ståndpunkt i det som är själva orsaken till konflikten: du meddelar att du ”aldrig” tänker erkänna den judiska staten. Dessutom propsar du på det för motparten omöjliga kravet att alla ättlingar till de som flydde det krig som din sida var med att starta, ska få flytta till Israel, så att den judiska staten garanterat försvinner ändå.

Snart är det dags för det dödande slaget mot hotet om att behöva sluta fred med Israel. När motparten, som väntat i två år, inte längre kan fortsätta att förgäves göra eftergifter utan att riskera att kollapsa, så är det dags att slå till. Idealiskt är det om du vet exakt från vilken tidpunkt motparten inte längre tänker fortsätta att göra obesvarade eftergifter. Dvs den tidpunkt då det är politiskt omöjligt för motparten att fortsätta ge efter. Motparten har talat om september. Det är precis det perfekta ögonblicket att säga att du nu gärna börjar förhandla. Du kan då kamma in omvärldens beröm och tacksamhet, och se på hur din motpart, som inte längre kan fortsätta med obesvarade eftergifter, får skulden för att ha havererat förhandlingarna som du nu säger, efter två år av vägran, att du är intresserad av. Allting brakar ihop, och hotet om att behöva sluta fred med Israel är undanröjt.

Precis så har den Palestinska Myndigheten agerat. Vi har förklarat detta i detalj i tidigare inlägg. Där finns också länkar till källor:

> Bosättningarna är ett palestinskt svepskäl för att slippa förhandla
> Billig svensk mediekampanj om bosättningarna – de är lagliga, men omtvistad förhandlingsfråga

Blandade länkar

1. Ett mycket intressant och välgjort reportage om de kurdiska judarna i Israel i P1:s program Människor och Tro, av Gurgîn Bakircioglu.

”Operation flygande mattan” hette den massflytt som skedde åren efter 1948 då judiska kurder tillsammans med judar från arabvärlden flyttade till Israel. De kurdiska judarna fick nu vara med i en statsbildning som de kunde identifiera sig med, en stat som de kunde kalla sin egen. Men frågan är vad som har hänt med de kurdiska judarnas identitet nu när de lever i Israel och så har gjort i några generationer? Vad finns kvar av det kurdiska? Följ med reportern Gurgin Bakirsioglu när han åker till den kurdiska moshaven Zekharia, tio mil utanför Jerusalem.

Lyssna på Gurgîn Bakircioglus reportage i programmet den 30 juli genom att klicka på ljudlänken på Sveriges Radios hemsida.

2. Både FN och den internationella Kvartetten har tagit avstånd från Ship to Gaza två gånger. Israels vice utrikesminister och fd. Washingtonambassadör Danny Ayalon skriver i Wall Street Journal om hycklarna bakom Gazaflottiljerna, och den båt som Libanon planerade att skicka. The Flotilla Farce:

Idag är fler än 400.000 palestinier i Libanon berövade sina mest grundläggande rättigheter. Den libanesiska regeringen har en lista på tiotals yrken som en palestinier inte får verka inom, inklusive läkaryrket, juridiken eller ingenjörsjobb. Palestinier är förbjudna att äga egendom, och behöver ett särskilt tillstånd för att få lämna sina bostadsorter. Till skillnad från alla andra utländska medborgare i Libanon är de berövade tillgång till sjukvårdssystemet. […] Mot bakgrund av den alltmer försämrade situationen för palestinierna i Libanon så är det höjden av ironi att en libanesisk flottilj gör sig redo att lämna hamnen i Tripoli under de kommande dagarna för att leverera hjälp till palestinier i Gaza. […] Den här attityden avslöjar oärligheten bakom hela flottiljövningen.

Till och med Turkiet har uppmanat Libanon att lägga ned.

Obama: Vi klantade till relationerna med Israel

PRESIDENTEN OCH HÖGSTE RÅDGIVAREN ERKÄNNER FELSTEG

”We screwed up”, medgav öppenhjärtigt president Barak Obamas stabschef och närmaste rådgivare Rahm Emanuel i ett möte med judiska representanter i Vita Huset för tre veckor sedan. Han sade att Obama-administrationen under de senaste 14 månaderna misslyckats med att få ut budskapet om USA:s stöd för Israel, och att det kommer att krävas mer än en månad för att kompensera allt det.

President Barak Obama själv mötte judiska kongressdelegater i tisdags i förra veckan och erkände då att han gjort vissa misstag i hanteringen av relationerna med Israel, rapporterade flera medier. Nu har han bjudit in Israels premiärminister Benyamin Netanyahu till Vita Huset för möte i nästa vecka. Netanyahu tackade även ja till att träffa Emanuel i Israel redan på onsdagen.

OPINIONSTAPP

Mötena och uttalandena kom i kölvattnet på flera opinionsundersökningar som visat kraftigt sjunkande stöd för den sittande presidenten bland judiska väljare. Närmare 80 procent av dem röstade på honom i presidentvalet. I april i år skulle endast strax över 40 procent kunna tänka sig att rösta på honom igen. Amerikanska judar har historiskt sett med överväldigande majoritet alltid röstat Demokratiskt, och mellanösternpolitiken har sällan varit den viktigaste frågan. Men Obama-administrationens ”konfrontationsartade” hållning och offentliga bråk med Jerusalem, kopplat till en närmast total avsaknad av krav på palestinierna, anses ha bidragit till det pågående opinionsraset. Administrationen tros vara orolig för vad som ska hända i det kommande fyllnadsvalet till Kongressen i höst.

Palestinska flyktingar vittnar: vår ”naqba” orsakades av arabledarna (VIDEO)

”ARABLEDARNA UPPMANADE OSS ATT FLY”

Bland historiker är det dokumenterat sedan länge. Men under många år har det varit förbjudet i arabvärlden att öppet tala om arabledarnas skuld till ”naqba” – det palestinska och arabiska kriget 1947-49 som syftade till att genomföra ett folkmord på områdets judar, men som resulterade i att många palestinska araber tidigt flydde området, och att den judiska befolkningen, varenda en, fördrevs från de gamla judiska kvarteren i det som senare kom att kallas ”östra” Jerusalems Gamla Stad samt från Judéen-Samarien (Västbanken). Åren efter kriget erkändes arabländernas skuld öppet på högsta nivå, inkl. av den man som idag är palestinsk president. Men under flera decennier var det tabu, och fram tills nyligen försökte man konsekvent skylla på Israel. Längre ned finns fler öppenhjärtiga vittnesmål från palestinska flyktingar och arabiska ledare inkl. president Mahmoud Abbas.

ANFALLET BLEV TRAGEDI FÖR BÅDE ARABER OCH JUDAR

Den judiska befolkningen var i majoritet i de områden som FN tilldelade den judiska staten i delningsplanen 1947  (samt också i Jerusalem). Men områdets arabledare och omgivande arabstater lovade i deklarationer till FN att med våld förhindra Israels återupprättande vid sidan om en palestinsk stat, och förkastade delningsplanen. Omedelbart trappades våldskampanjer upp mot områdets judar på uppmaning av palestinska ledare. Judiska ledare och omvärlden vädjade till araberna att godta FN-kompromissen, som ju innebar att de palestinska araberna fick sammanlangt nästan 90 procent av det historiska mandatområdet som inkluderade även Jordanien. Strider utbröt mellan arabiska och judiska miliser. Under denna period, då det fortfarande var britterna som styrde området, valde ca. 340.000 mestadels välbärgade araber, dvs. nästan hälften av det totala antalet arabiska flyktingar att lämna landet. I maj 1948, direkt efter att Israel blev självständigt, anslöt sig fem arabiska arméer och invaderade den nyfödda staten med den öppet deklarerade avsikten att utplåna den. I samband med invasionen uppmanade de arabiska ledarna den arabiska befolkningen att ge sig av. Om de hade avstått från att starta krig, och hade accepterat att även den judiska befolkningen hade rätt till självständighet genom en tvåstatslösning, så hade det inte skapats en enda flykting.

Arabledare, både lokalt och utifrån, uppmanade den arabiska befolkningen att sätta sig i säkerhet utanför landet så att de inte skulle vara i vägen för vad man trodde skulle vara ett kort utplåningskrig. Så här sade den irakiske premiärministern, vars land deltog i invasionen, enligt citat i boken Sir Am Naqba skriven av palestiniern Nimr al-Hawari 1952:

We will smash the country with our guns and obliterate every place the Jews seek shelter in. The Arabs should conduct their wives and children to safe areas until the fighting has died down.

Syriens premiärminister under kriget, Khaled al-Azm, skrev i sina memoarer 1973:

Since 1948 we have been demanding the return of the refugees to their homes. But we ourselves are the ones who encouraged them to leave.

JUDARNA FÖRDREVS FULLSTÄNDIGT

De arabiska invasionsarméerna och palestinska miliser lyckades fördriva eller mörda alla judar i de judiska kvarteren i Jerusalem samt i Judéen-Samarien (som sedermera döptes om till Västbanken), och deras mark, byar och hus konfiskerades. Ingen tilläts stanna kvar levande när Jordanien och Egypten ockuperade området. Se bilder från den etniska rensningen mot judar i Gamla Staden i ”östra” Jerusalems judiska kvarter.

Palestinskt raketangrepp mot Israel när fredssamtal förbereds

Igår skrev vi om nytt hopp i Mellanöstern. Men bara några timmar efter att PLO på lördagen äntligen gått med på ”indirekta” fredssamtal med Israel inledde palestinier på kvällen ett raketangrepp mot den israeliska storstaden Ashkelon.

Flyglarmet annonserade Red Alert för inkommande missiler, och boende i den sydisraeliska staden tvingades att på 15 sekunder söka skydd undan attacken från luften (se videoexempel nedan). Ingen människa dödades eller skadades när raketen slog ned, men anfallet visar att grupperingar bland palestinierna tyvärr tänker göra allt för att stoppa en fred med Israel.

”PALESTINIERNA MÅSTE ACCEPTERA DIREKTA SAMTAL”

Reuters rapporterar idag att den amerikanske medlaren George Mitchell planerade att åka hem till Washington på söndagen, och hans skyttelresor mellan Jerusalem och Ramallah väntas inte påbörjas förrän om 10 dagar. Israels premiärminister Benyamin Netanyahu betonade att de ”indirekta” samtalen, som ska föras utan förhandsvillkor från endera parten, så snabbt som möjligt måste utmynna i direkta förhandlingar för att leda till en konkret fredslösning.

Palestinierna avvisar direkta fredsförhandlingar och Färdplanen – igen

Palestiniernas president Mahmoud Abbas

Den palestinska myndigheten – som representerar världens största mottagare av internationellt bistånd per capita – fortsatte på lördagen att avvisa direkta fredsförhandlingar med Israel. Den palestinske presidenten förkastade också tanken på att ta steg nummer två i den internationella Färdplanen för Fred. Det skulle ha inneburit upprättandet av provisoriska gränser mellan Israel och en palestinsk stat som nästa steg på vägen mot slutförhandlingar om nya gränser och andra utestående frågor. I en TV-intervju (nedan) uppmanar Israels premiärminister palestinierna att komma till förhandlingsbordet.

FÖRSÖKER SLIPPA FÖRHANDLA OM FRED

Efter att ha avfärdat direkta förhandlingar med Israel upprepade president Mahmoud Abbas sin försöksballong om att låta USA:s president Barak Obama ”tvinga på” regionen en skräddarsydd palestinsk lösning. Den amerikanska administrationen sade i måndags att det inte är aktuellt med någon ny plan, och har tidigare påpekat att det är parterna själva som måste visa fredsvilja. 

De palestinska försöken att slippa förhandla med Israel, till förmån för en påtvingad lösning uppifrån, har inga utsikter att lyckas. Den FN-resolution som parterna förbundit sig att följa (242), samt Osloavtalen och Färdplanen för Fred bygger på en förhandlad lösning. Det var till och med Osloavtalen som skapade den Palestinska Myndigheten till att börja med. Fredsavtalen ger Israel rätt till delar av Västbanken genom upprättandet av nya, säkra, framförhandlade gränser efter de samlade arabiska krigen mot Israel 1948 och 1967. Avtalen stakar också ut vägen till skapandet av en ny palestinsk stat, baserad på ett arabiskt erkännande av Israel.

Bosättningarna är ett palestinskt svepskäl för att slippa förhandla

Palestiniernas president Mahmoud Abbas

DE VERKLIGA SKÄLEN

Palestinierna fortsätter att använda bosättningarna som ett svepskäl för att slippa förhandla med israelerna på allvar om en fredslösning i Mellanöstern. Den palestinska myndigheten föredrar nämligen att FN, där arabstaterna och deras allierade har stort inflytande, utfärdar ett tvingande diktat riktat mot Israel och skräddarsytt enligt palestinska önskemål. De fruktar också att fredsförhandlingar skulle öka stödet för Hamas, som vägrar varje form av fred med Israel.

Nu har man istället gått med på ”indirekta förhandlingar”, som i praktiken innebär att en tredje part springer mellan de olika lägrens skilda konferensrum och åker upp-och-ned i hissar. Om inte Israel accepterar alla deras krav inom fyra månader hotar palestinierna och arabstaterna med att gå till FN.

GÅR INTE LÄNGRE ATT SKYLLA PÅ BOSÄTTNINGAR

Oavsett vad man anser om bosättningarna så utgör de inte längre ett hinder i fredsprocessen. Varför då?

1. Israel och palestinierna samt Kvartetten (FN, EU, USA, Ryssland) har redan kommit överens om att göra en ”kvittning” av land (land swap). Det betyder att de israeliska bosättningarna kommer att ingå i Israel i utbyte mot att palestinierna får motsvarande markyta från Israel. Man kommer alltså att lägga en gräns som innebär att ingen behöver lämna sina hem. Det finns alltså ingen anledning att idag kräva ett byggstopp inuti de bosättningar som ändå kommer att ingå i Israel i framtiden (även om ett sådant stopp nu genomförts).

2. Israels förre premiärminister Ehud Olmert presenterade ett historiskt fredsförslag i september 2008 som skulle ha inneburit noll bosättningar samt skapandet av en palestinsk stat på 99,3 procent av Västbanken och Gaza, samt en lösning i Jerusalem. Detta trots att Israel, enligt FN-resolution 242, egentligen har rätt till delar av Västbanken utan att ge annan mark i utbyte. Den palestinska myndigheten tackade nej till erbjudandet.

Lästips och kommentarer

De senaste dagarna har bjudit på flera stora nyheter och viktiga kommentarer gällande den israelisk-palestinska konflikten. Nedan kommenterar vi ett antal artiklar ur nyhetsskörden och ledarartiklarna:

I Sydsvenskan påminns vi om att orsaken till att fredsdiskussionerna mellan israeler och palestinier står stilla knappast är israeliska bosättningar eller vägran till kompromisser, såsom utrikesminister Carl Bildt tycks tro. Kolumnisten Mats Skogkär erinrar i den lysande artikeln Alltid ett skäl att tacka nej om att palestinierna så sent som i september förra året erbjöds en fredslösning av dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert. Den svarade mot nästan alla av palestiniernas högsta krav, både gällande bosättningar och Jerusalem:

En palestinsk stat bestående av Västbanken och Gaza med östra Jerusalem som huvudstad är vad palestinierna erbjudits av Israel och avböjt. Mer än en gång. Senast i september 2008. […] Men att ge palestinierna ett fredserbjudande de inte kan tacka nej till tycks dömt att misslyckas.

Mahmoud Abbas, palestinska myndigheten

Detaljerna i det israeliska fredserbjudandet kan läsas i Haaretz från igår samt i denna intervju med Olmert, och vi har tidigare rapporterat om dess huvuddrag. Nyhetsbyrån TT skriver för första gången om saken idag, efter att ha tigit om fredsförslaget och palestiniernas vägran att ta det till sig när det kom 2008. Däremot skickade nyhetsbyrån igår ut den palestinske presidenten Mahmoud Abbas cyniska utspel om att det kan ”bli fred på ett halvår”. Hans villkor är att alla palestiniernas krav levereras på en silverbricka innan förhandlingarna, och utan att något av Israels önskemål uppfylls.

Även Per Gudmundson på SvD:s ledarsida tar upp Israels fredserbjudande på ett mycket klargörande sätt. Han noterar också att israelerna är frustrerade över utrikesminister Carl Bildts (sedermera nedröstade) EU-förslag, som sökte kringgå FN-resolutioner och fredsavtal. Bildt ville låta palestinierna få allt de kräver utan att behöva nå en förhandlad fredsuppgörelse med Israel. Det motsvarar vad de mest fanatiska regimerna, såsom Iran, Syrien och Libyen, krävt. SvD menar också att den svenska Mellanösternpolitiken och biståndet bortser från vem det är som är oresonlig: Därför driver Carl Bildt israelerna till vansinne:

Obama nyktrar till efter sitt pro-palestinska Mellanösternfiasko

Barak Obamas allvarligaste misstag i Mellanösternkonflikten när han tillträde som USA:s president, var att han bidrog till att mycket hårt skärpa palestiniernas krav. Det beror på att Obama på egen hand utfärdade nya ultimatum till Israel, som stred mot överenskommelser som USA hade med Jerusalem. Därmed tvingades palestinierna hänga på med liknande krav. Detta trots att Israels premiärminister Benyamin Netanyahu i juni deklarerade, i ett politiskt riskabelt och historiskt tal, ett stopp för byggandet av bosättningar på Västbanken och sade ja till skapandet av en palestinsk stat.

Men kraven från den oerfarne amerikanske presidenten fortsatte alltså och blev alltmer irrationella – nu handlade det om naturlig tillväxt inuti bosättningar, som ändå kommer att inlemmas till Israel. Palestinierna var inte sena med att apa efter USA. De ville av naturliga skäl inte kräva mindre än Obama, utan trappade upp sina krav så pass att fredsprocessen nu helt gått i stå. Palestinierna vägrar nu att inleda förhandlingar om inte alla deras krav uppfylls i förväg, och trots att Israel säger ja till en palestinsk stat så vägrar palestinierna att erkänna en judisk stat.

Efter detta fiasko tycks den nye amerikanske presidenten och hans administration nu ha insett sitt misstag, och uppmanar palestinierna att upphöra med sin vägran att inleda fredsförhandlingar. Det återstår att se om Obama, som inte ens besökt Israel men redan hållit ”tal till den muslimska världen” i Kairo, lyckas reparera den inofficiella israeliska bilden av honom som en snävt pro-palestinsk amerikansk president. Kommer han att bli en något mer balanserad medlare i Mellanösternkonflikten, som också vågar ställa krav på palestinierna och arabvärlden att erkänna Israel, avsäga sig terror och acceptera fredsavtalen? Och hur ska Israel kunna lita på USA i framtiden om ingångna överenskommelser rivs upp på detta sätt?

Arabisk ovilja omöjliggör ”tvåstatslösningen”

Det mest omhuldade receptet för varaktig fred i Mellanöstern är den s k tvåstatslösningen, dvs att en palestinsk stat, grovt omfattande merparten av Västbanken samt Gazaremsan, upprättas jämte Israel. Huruvida det receptet har någon utsikt att skapa fred är omtvistat, men vi ska återkomma till frågan inom kort.

Däremot råder det inget tvivel om vad som idag, och sedan drygt 70 år tillbaka, står i vägen för en tvåstatslösning – nämligen arabernas upprepade vägran. För 70 år sedan ville araberna inte acceptera en tvåstatslösning, eftersom de trodde sig kunna vinna en militär seger. Idag vägrar de till följd av omvärldens inställning. Ju längre konflikten fortgår, desto mer pengar väller in till palestinierna. Situationen är bisarr – för varje palestinskt ‘nej’ till en tvåstatslösning sätts mer internationell press på Israel. Och målet är och förblir detsamma som tidigare, vilket palestinska politiker gång på gång upprepar – ingen judisk stat.