”ARABLEDARNA UPPMANADE OSS ATT FLY”
Bland historiker är det dokumenterat sedan länge. Men under många år har det varit förbjudet i arabvärlden att öppet tala om arabledarnas skuld till ”naqba” – det palestinska och arabiska kriget 1947-49 som syftade till att genomföra ett folkmord på områdets judar, men som resulterade i att många palestinska araber tidigt flydde området, och att den judiska befolkningen, varenda en, fördrevs från de gamla judiska kvarteren i det som senare kom att kallas ”östra” Jerusalems Gamla Stad samt från Judéen-Samarien (Västbanken). Åren efter kriget erkändes arabländernas skuld öppet på högsta nivå, inkl. av den man som idag är palestinsk president. Men under flera decennier var det tabu, och fram tills nyligen försökte man konsekvent skylla på Israel. Längre ned finns fler öppenhjärtiga vittnesmål från palestinska flyktingar och arabiska ledare inkl. president Mahmoud Abbas.
ANFALLET BLEV TRAGEDI FÖR BÅDE ARABER OCH JUDAR
Den judiska befolkningen var i majoritet i de områden som FN tilldelade den judiska staten i delningsplanen 1947 (samt också i Jerusalem). Men områdets arabledare och omgivande arabstater lovade i deklarationer till FN att med våld förhindra Israels återupprättande vid sidan om en palestinsk stat, och förkastade delningsplanen. Omedelbart trappades våldskampanjer upp mot områdets judar på uppmaning av palestinska ledare. Judiska ledare och omvärlden vädjade till araberna att godta FN-kompromissen, som ju innebar att de palestinska araberna fick sammanlangt nästan 90 procent av det historiska mandatområdet som inkluderade även Jordanien. Strider utbröt mellan arabiska och judiska miliser. Under denna period, då det fortfarande var britterna som styrde området, valde ca. 340.000 mestadels välbärgade araber, dvs. nästan hälften av det totala antalet arabiska flyktingar att lämna landet. I maj 1948, direkt efter att Israel blev självständigt, anslöt sig fem arabiska arméer och invaderade den nyfödda staten med den öppet deklarerade avsikten att utplåna den. I samband med invasionen uppmanade de arabiska ledarna den arabiska befolkningen att ge sig av. Om de hade avstått från att starta krig, och hade accepterat att även den judiska befolkningen hade rätt till självständighet genom en tvåstatslösning, så hade det inte skapats en enda flykting.
Arabledare, både lokalt och utifrån, uppmanade den arabiska befolkningen att sätta sig i säkerhet utanför landet så att de inte skulle vara i vägen för vad man trodde skulle vara ett kort utplåningskrig. Så här sade den irakiske premiärministern, vars land deltog i invasionen, enligt citat i boken Sir Am Naqba skriven av palestiniern Nimr al-Hawari 1952:
We will smash the country with our guns and obliterate every place the Jews seek shelter in. The Arabs should conduct their wives and children to safe areas until the fighting has died down.
Syriens premiärminister under kriget, Khaled al-Azm, skrev i sina memoarer 1973:
Since 1948 we have been demanding the return of the refugees to their homes. But we ourselves are the ones who encouraged them to leave.
JUDARNA FÖRDREVS FULLSTÄNDIGT
De arabiska invasionsarméerna och palestinska miliser lyckades fördriva eller mörda alla judar i de judiska kvarteren i Jerusalem samt i Judéen-Samarien (som sedermera döptes om till Västbanken), och deras mark, byar och hus konfiskerades. Ingen tilläts stanna kvar levande när Jordanien och Egypten ockuperade området. Se bilder från den etniska rensningen mot judar i Gamla Staden i ”östra” Jerusalems judiska kvarter.
Fred i Mellanöstern 