Tvåstatslösningen

Det råder delade meningar om nyttan av den s k tvåstatslösningen. Om en fredlig lösning överhuvudtaget är möjlig, är detta då rätt väg att gå? Här följer ett inlägg i debatten av Raphael Israeli. Han kom till Israel som flykting från Marocko vid 14 års ålder, och är idag professor i Mellanösternstudier vid Hebrew University i Jerusalem. Originaltexten, på engelska, återfinns här.

Tvåstatslösningen

Som regel talar man om att etablera en stat för en nation som behöver och förtjänar det, men som inte uppnått det målet. Att tillgodose det behovet, är det tänkt, ska medföra fred och stabilitet till allas belåtenhet. Men i fallet med Israel och palestinierna, där detta recept blivit så populärt att alla upprepar det som ett mantra, saknas de nödvändiga ingredienserna, och det kan därför inte erbjuda någon lindring. För inte bara finns redan fler än två stater för två nationer, anpassade för att tillgodose både judars och arabers nationella behov, utan det visar sig att problemet inte är avsaknaden av två stater, eller ens behovet av dem, utan snarare behovet av att öppna ögonen för verkligheten och kalla saker och ting vid deras rätta namn.

Först och främst måste vi återgå till helhetssynen på den arabisk-israeliska konflikten, i stället för att begränsa det till ”den israelisk-palestinska konflikten”, för att inse att länder som inte har några som helst territoriella anspråk på Israel också vägrar erkänna Israel, trots att de är självständiga och oberoende stater. Deras förkastande av Israel beror inte på att Israel inte erkänner dem, utan på att de vägrar acceptera Israel som en del av Mellanöstern. De hävdar att deras erkännande av Israel kräver en fredsöverenskommelse med palestinierna, men eftersom de sistnämnda står fast vid att de aldrig kommer erkänna en judisk stat, så finns inget erkännande av Israel i sikte. Kan Israel kräva att araberna kapar banden med arabismen som en förutsättning för att erkänna de arabiskia staterna? På samma sätt kan konflikten inte lösas utan ett enhälligt arabiskt erkännande av Israels judiskhet.

Stater föds för att skapa trygghet för dess medborgare, för att deras speciella kultur ska blomstra och för att skydda medborgarnas intressen. Så länge dessa mål uppfylls spelar det mindre roll vad landet kallas. Hade en judisk stat grundats i Uganda eller Birobidzjan, till exempel, skulle ingen krävt att ännu en judisk stat grundades som förutsättning för att lösa det judiska problemet. Dessa regler verkar däremot inte gälla för palestinierna. De har grundat en stat där de utgör en majoritet av medborgarna, Jordanien, men de strävar efter en andra palestinsk stat. För att inse det fåfänga i denna dispyt räcker det att betänka att när en andra palestinsk stat föddes i Gaza för två år sedan, fick vi höra att det var Hamastan, och därför var behovet av ytterligare en palestinsk stat lika stort som någonsin tidigare. Alltså, den ena är Jordanien, den andra är Hamastan, och båda befolkas av palestinier. Kan någon föreställa sig att Israel skulle kräva en judisk stat för Likud och en annan för Laborpartiet, och fortfarande hävda sin rätt till en tredje judisk stat?

Stater föds också som ett socialt kontrakt mellan dess medborgare. Men i arabvärlden förblir stater splittrade, styrs av tyranner och plågas av klan-, religiösa och politiska splittringar, eftersom de inte kan komma överens om något sådant socialt kontrakt. Palestinierna har också misslyckats med att finna en sådan grundläggande gemensam nämnare som nation. Grupper skjuter och dödar varandra och kaos råder i de områden de befolkar om inte Israel upprätthåller ordning. De slåss med vapenmakt om rätten att regera, de är oförmögna att överföra makten på ett smidigt sätt till vinnaren av deras ”val” och ingen civiliserad dialog eftersträvas mellan de rivaliserande grupperna. Så till dem som förespråkar en tvåstatslösning för att hysa två nationer bör vi ställa frågan: ”Vilka två folk?” Israelerna, som redan har en fungerande och erkänd stat, och palestinierna som strävar efter en andra eller tredje stat, eller anhängarna till Fatah och Hamas, som inte kan bestämma vem som representerar palestinierna, och vilka i realiteten har anammat ”två stater för två partier” i stället för de två nationer som är målet för medlingsförsöken?

Således, det är inte två stater för två nationer som behövs, för det finns redan tre stater för två nationer, och det behöbs sannerligen inte en tredje palestinsk stat, vilket skulle uppmuntra de israeliska araberna att kräva en fjärde i Gaililéen och Negev. Vad som behövs är att samla det palestinska folket (Jordanien, Västbanken, Gaza, Israel och flyktinglägren i andra länder) under ett tak, för att ge dem möjlighet att lösa sina interna strider och besluta hur och av vem de ska representeras. En sådan utveckling, vilken kan leda till en stor palestinsk stat, omfattande de flesta av de utspridda människor som identifierar sig själva som palestinier, kan garantera grundandet och fortlevnaden av en palestinsk stat. Den andra staten, Israel, behöver inte grundas, eftersom den redan finns och blomstrar. Dess goda relationer med ett intilliggande Palestina som har fred inom sig självt, är allt som behövs för fred och lugn i Mellanöstern.

SvD 2 Dagen 2 3 4 Sydsvenskan DN d

Israel i Sverige: Gud versus Obama
I Gilboas svala skugga: Den iranska basaren
Jihad i Malmö: Glöm inte: Hamas mänskliga sköldar i Gaza
Mellanöstern aktualia mm: Israels brydsamma situation
Pophöger: ”The National Migration Board fired me for claiming Israel has a right to exist”
Dick Erixon: Islamism ligger nära nazism

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, flyktingar, Gaza, Västbanken, Jordanien, Raphael Israeli

Explore posts in the same categories: Artiklar, Politiken

Etiketter: flyktingar, Gaza, Israel, Jordanien, Palestina, Raphael Israeli, Västbanken

Both comments and pings are currently closed.