Kartor som ljuger

Ibland är det väldigt uppenbart vad antiisraeliska kampanjer prioriterar. Här ett exempel på att det viktigaste är hatet mot Israel, inte omtanke om palestinier. Jag fick nedanstående karta per epost:

Bilden är en version, anpassad för den svenska propagandamarknaden, av nedanstående kartor, som bl a återfinns på bloggen I hell-mans värld:

Finn Fem Fel

Hade man haft palestiniernas väl och ve för ögonen, skulle man främjat ett fredligt och rättvist slut på den arabisk-israeliska konflikten. Men propagandakartorna ovan har den motsatta avsikten – man vill delegitimera Israel, och man vill rättfärdiga de historiska misstag som begåtts från arabiskt håll genom att ljuga om konfliktens historia.

För kartorna har ingen verklighetsförankring. Vi tar det i tur och ordning, från vänster till höger i den nedre bilden.

Karta 1: Här delar man upp kartan i ”judiskt land” respektive ”palestinskt land”. Det vita på kartan representerar de 6-7% av marken som ägdes av judar. Men det gröna är inte ”palestinskt land”, utan land som inte ägdes av judar. Knappt 20% ägdes av araber, och resten var statlig mark. Redan i Survey of Palestine lades grunden för framtida misstag genom att tabellerna över landägande delas upp i vad som ägdes av judar å ena sidan, och allt som inte ägdes av judar å den andra. Benny Morris påpekar också att

many if not most Palestinian notable families, including the Husseinis, Nashashibis, al Alamis, Dajanis, Abd al Hadis, and so on – the leaders of the Palestinian national movement – sold land to the Jews, and that the meagerness of Zionist purchases was largely dictated by a lack of funds, not by any Arab indisposition to sell.

Det borde alltså finnas tre färger på kartan. Araberna ägde ca 3 ggr så mycket land som judarna, men över 70% av marken var inte privatägd överhuvudtaget.

Karta 2: Detta är den värsta lögnen av dem alla. FNs delningsplan finns tillgänglig för alla att läsa, bl a här. Delningsplanen, resolution 181, föreslog en uppdelning av området i två stater, en med judisk majoritet och en med arabisk majoritet. Det vita på karta 2 visar den föreslagna judiskdominerade staten.

Men resolution 181 skulle inte påverka landägandet! Tvärtom:

No expropriation of land owned by an Arab in the Jewish State (by a Jew in the Arab State) shall be allowed except for public purposes. In all cases of expropriation full compensation as fixed by the Supreme Court shall be said previous to dispossession.

Alltså skall karta 1 och karta 2 vara identiska! Tanken bakom den här lögnen är lätt att genomskåda. Man vill ge sken av att arabernas förkastande av delningsplanen orsakades av att planen var ”djupt orättvis”, eftersom man inte vill erkänna konfliktens orsak och ursprung. I den imbecilla historieskrivning som TT presenterade igår (se tidigare inlägg) försöker man med en annan variant av samma manöver:

1947: FN:s generalförsamling röstar för delningsplanen, med Jerusalem som internationellt område. FN-resolutionen, 181, accepteras av judarna men avvisas av araberna, som i stället föreslår ”en demokratisk enhetsstat”.

Först tvingar araberna genom en intensiv våldskampanj fram en delningsplan, och sen har man fräckheten att föreslå ”en demokratisk enhetsstat”. TT nämner naturligtvis inte arabernas våldskampanj, och inte heller att det bara gick några timmar från delningsplanens antagande till att araberna gick till anfall.

Karta 3: Kartan visar vapenstilleståndslinjerna 1949-67. Den visar inte landägandet. Araber som stannade i Israel fortsatte att äga och bruka sin mark. Än idag är den största enskilda landägaren i Israel arabisk – nämligen den grekisk-ortodoxa kyrkan. Västbanken och Gazaremsan rensades däremot helt på judar.

Karta 4: Denna karta är rena fantasifostret. Analogt med karta 2 har den ett outtalat syfte – man vill med en efterkonstruktion rättfärdiga Arafats förkastande av den fredsplan som föreslogs av Clinton och Barak år 2000. Svenskar i allmänhet förstår inte hur djupt skakade många israeler blev av Arafats agerande. Benny Morris har sagt att det var en vändpunkt för honom – tidigare hade han trott på en fredsuppgörelse. Hans bok Righteous Victims var ursprungligen tänkt som en historik över hela konflikten, från början till slut, för han trodde verkligen att ett fredsavtal skulle vara färdigt i tid till bokens färdigställande. Men Arafats vägran fick honom att tvivla på arabernas vilja att sluta fred med Israel.

Officiellt föll avtalet på frågan om flyktingars rätt att återvända, men den förre palestinske säkerhetsministern, Muhammad Dahlan, menar att det handlade om Jerusalem. Än en gång sade araberna nej till att bilda en palestinsk stat. Någon sådan stat har tidigare aldrig funnits. Området tillhörde fram till 1917 det ottomanska riket, därefter det brittiska Palestinamandatet. Större delen av Palestinamandatet styckades av på 1920-talet för att bli den arabiska staten Jordanien.

SvD 2 3 VG 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Dagbladet 2 3 4 Sydsvenskan 2 3 4 5 6

Läs även andra bloggares åsikter om 1948, Arafat, Benny Morris, Bill Clinton, Ehud Barak, FN, Gazaremsan, Israel, Jerusalem, kartor, Muhammad Dahlan, Palestina, Resolution 181, TT, Västbanken

Explore posts in the same categories: Frågor med svar

Etiketter: 1948, Arafat, benny morris, Bill Clinton, Ehud Barak, FN, Gazaremsan, Israel, jerusalem, kartor, Muhammad Dahlan, Palestina, Resolution 181, TT, Västbanken

Both comments and pings are currently closed.