Amnestys nygamla Gazarapport avfärdades redan i februari

SUMMERING

Amnestys rapport (pdf) om Hamaskriget från Gaza, som medierna rapporterade om under torsdagen, är gammal. Materialet sammanfattades redan i en förhandsrapport den 23 februari, några veckor efter att kriget upphörde, och kommenterades av oss här. Den efterföljdes av en israelisk utredning som, till skillnad från Amnesty, presenterade namn- och ID-listor på över 200 sidor över alla som avlidit i striderna. 75 % visade sig vara terrorister, enligt utredningen.

Metodologin som användes i Amnestys undersökning innan Israels utredning var färdig framgår nu tydligare, och väcker tyvärr frågor om organisationens tillförlitlighet, men vi vill här redovisa hur Amnesty resonerar så att var och en själv kan bilda sig en uppfattning. Amnesty gör förvisso inget anspråk på att sitta inne med fakta i sin rapport, som vi har läst i sin helhet. Det framgår på s. 95, där organisationen skriver att det krävs en ”opartisk” utredning för att komma fram till vad som hände, gärna med hälp av FN:s ”Människorättsråd”, som just nu leds av bl.a. Iran, Libyen, Pakistan och Sudan. Följande svagheter i rapporten gör Amnestys teorier problematiska (nedanför summeringen följer en mer detaljerad genomgång med sidhänvisningar):

– Amnesty har inte kunnat dokumentera Hamas krigföring mer än på vad som ryms på 12 av rapportens 117 sidor, som till 90 procent alltså utgör en granskning endast av Israels insatser.

– Rapporten fokuserar endast på vad Amnesty kallar ”22-dagarskonflikten” under december-januari, vilket innebär att Hamas raketbombardemang mot 1 miljon israeler i byar, städer, skolor och daghem under 8 år med 10 000 missiler, förbigås helt och hållet, trots att det var detta som utlöste kriget. Hamas folkrättsvidriga kidnappning av Gilad Shalit inne i Israel, som suttit tillfångatagen i Gaza i tre år och som ledde till att blockaden mot det Hamasstyrda området förstärktes, nämns endast i en fotnot (!) i hela rapporten.

– Alla uppgifter om antalet dödade i Gaza baseras på obekräftade påståenden från palestinier, lokala NGO:s och det Hamasstyrda så kallade ”Hälsoministeriet” i Gaza. Amnesty ger inga egna siffror på antalet dödade civila, och erkänner att man inte ”haft tid eller resurser” att bekräfta de palestinska påståendena. Likafullt återges de palestinska anklagelserna i sin helhet, sida upp och sida ned, helt okritiskt. Israel har gjort en egen utredning och, till skillnad från Amnesty, publicerat en 200-sidig namnlista med ID-nummer som anger att 75 % av de döda i Gaza var terrorister.

– Hela Amnestyrapporten är uppbyggd enligt logiken att endast det som Amnestys team själva kunnat bevittna i efterhand, eller får höra av palestinier, kan ha existerat. Det som inte teamet ser i efterhand, eller som inte bekräftats i palestinska berättelser, har antagligen inte ägt rum, tycks organisationen resonera.

– Amnesty, som inte befann sig i Gaza under själva kriget, kommenterar alla israeliska uppgifter med att Amnesty ”inte kunnat bekräfta” det, eller inte fått det ”bekräftat” av sina palestinska källor, precis som om det skulle vara ett mått på något annat än Amnestys bristfälliga metodik. Däremot återges alla palestinska anklagelser mot Israel baserat på utsagor från invånarna i det Hamasstyrda Gaza, utan att Amnesty beklagar att ingenting av påståendena kunnat bekräftas. Om någon som av palestinier beskrivits som civilperson träffats av beskjutning, nöjer sig Amnesty med att palestinska vittnen påstår att inga stridande terrorister fanns i närheten, vilket skulle ha kunnat förklara den förlupna kulan. Israeliska uppgifter som pekar på motsatsen avfärdas med att Amnesty, flera veckor efter händelsen, inte ”sett bevis på det”. Det förklaras inte i rapporten hur Israel skulle kunna ge sådana ”bevis” från stridsfältet till Amnesty flera veckor efter kriget.

– Amnesty fördömer visserligen de palestinska ”krigsförbrytelserna” i anfallen mot israeler. Men faktumet, som även Amnesty erkänner, att Hamas opererar i tätbebyggelse, utsätter civilbefolkningen för direkt fara, förvarar vapen och upprättar raketavfyrningsramper i bostadsområden tillskrivs vad Amnesty kallar den palestinska ”vapenkulturen” (!). Och i en nästan ofattbar och direkt diskvalificerande jämförelse med den islamistiska terrorgruppen framhåller Amnesty, som någon slags parallell, att huvudkontoret för staten Israels armé ligger i det ”tätbebyggda Tel Aviv” (!!).

– Amnesty säger sig inte vara oroliga för att de palestinska ”vittnesmålen” skulle vara färgade av att palestinierna är livrädda för att tala öppet om Hamas krigsförbrytelser under kriget. Amnesty hänvisar till att man lyckats få palestinska vittnesmål till en tidigare rapport om hur Hamas lynchade och misshandlade andra palestinier under Gazakiget. Amnesty ser alltså ingen skillnad på faran för familjer till offentligt avrättade ”kollaboratörer” och politiska dissidenter i den tidigare rapporten, samt å andra sidan vittnesmål från ”vanliga” palestinier som idag är beroende av uppbyggnadsbidrag av Hamas, och som kan drabbas av livshotande repressalier från Hamasmilis om de talar öppet.

– Amnesty avfärdar Israels förvarningar, telefonsamtal, flygblad och uppmaning till evakuering av civilbefolkningen från olika stridsområden med att det bara ”skapade panik”. Dessutom påstår gruppen ofattbart att det var faktumet att husen stod tomma som medförde att Hamasstyrkor intog palestinska hem för att skjuta mot israelerna. Om de boende hade varit kvar så hade inte de beväpnade Hamasterroristerna kunnat/vågat/fått skjuta från deras bostäder, resonerar Amnesty (!). Amnesty frikänner alltså Hamas användning av bostäder som militärbaser, och tror att invånarna skulle ha kunnat domdera med Hamasterroristerna (!).

– I Amnestys rapport, som fullständigt avfärdas av Israel som en bisarr och ensidig pamflett, påstås till och med att Israel ”ockuperar” och hade ”effektiv kontroll” av Gazaremsan (!), trots att FN deklarerat att Israel inte ockuperar området sedan 2005, som styrs av det Iranfinansierade Hamas. Det framgick inte hur Amnesty menar att Hamas raketbombardemang hade kunnat fortsätta om Israel verkligen hade haft någon kontroll över Gazaremsan (utan en enda soldat där).

Amnestys rapport är så barock och uppenbart ensidig att den mestadels har förbigåtts med generad tystnad från omvärlden. Följden för Amnesty riskerar att bli att organisationen inte längre i framtiden kommer att åtnjuta den respekt i regionen som en genuin människorättsorganisation skulle förtjäna. Om ovanstående ligger till grund för hur organisationen resonerar så finns det ingen anledning för något demokratiskt land som försvarar sin civilbefolkning mot attackerna från en fanatisk terrororganisation att ta hänsyn till vad Amnesty International tycker.  Nedan går vi igenom rapporten i mer detalj, med sidhänvisningar.

 MER DETALJERAD GENOMGÅNG

Av rapportens 117 sidor handlar endast 12 om Hamas anfall mot israeler, medan resterande 90 % är ägnade åt att granska Israel. Nästan alla uppgifter om dödsfall i det Hamaskontrollerade området är baserade på obekräftade utsagor från palestinier, lokala NGO:s och det Hamasstyrda ”Hälsoministeriet”, och Amnesty betonar att de inte haft tid eller resurser att själva verifiera alla uppgifter. Israeliska uppgifter om hur Hamas använde mänskliga sköldar och agerade från tätbebyggt område kommenteras genomgående med att Amnesty ”inte hittat bevis” för det, eller inte fått det ”bekräftat” av sina palestinska källor, precis som om det skulle vara ett mått på något annat än Amnestys bristfälliga metodik. Amnesty hävdar till och med att Hamas användning av bostäder som avfyrningsplatser berodde på att Israel evakuerat de boende till säker plats (!).

De åtta år av palestinska raketanfall som utlöste kriget omnämns i endast en (1) mening, och det framgår inte någonstans att det var Hamas som vägrade att förlänga eldupphöret som gällt från sommaren 2008.

Amnesty medger dock på s. 7 att många av de åberopade civila dödsoffren dödades som ett resultat av genuina misstag på stridsfältet och som ett resultat av att Hamas utsatte de för fara. Organisationen medger också att attackerna mot militära palestinska mål i Gaza var legitima.

AMNESTY: VÅRT MATERIAL GÅR INTE ATT ANVÄNDA

Amnesty själva anser inte (s. 95) att deras eget material går att använda som underlag för några anklagelser, utan kräver istället att en ”opartisk” utredning genomförs. Det av förtryckarregimer dominerade ”Människorättsrådet” i Genève och dess utredare Richard Goldstone pekas ut som lämpliga för detta syfte. Men, som BBC rapporterar, tror Goldstone inte ens själv att det kommer att leda till resultat, eftersom Hamas noga övervakar vad palestinier i Gaza säger om Hamas krigsförbrytelser, och eftersom Israel betraktar Människorättsrådet och regimerna som styr det som djupt korrupa och partiska och därför inte vill samarbeta med det.

SVAGHETERNA I AMNESTYS MATERIAL

Alla uppgifter om antalet dödsfall i Gaza, och huruvida de var terrorister eller inte, är baserade endast på obekräftade utsagor från palestinierna själva (s. 6). Amnesty förklarar att:

[We] did not have the time and resources to verify all the reported deaths, but investigated dozens of cases […]

Amnesty, vars ”team” bestod av fyra personer, säger att de endast kunde undersöka dussintals fall genom att samla information från ”vitt skilda” icke-namngivna källor som tillsammans involverade 300 döda av olika slag. Av dessa hävdar Amnesty, utan att redovisa något underlag, att ”fler än hälften” (dvs mer än 150) var kvinnor och barn. Amnesty avstår dock från att ge någon egen siffra på antalet dödade barn, kvinnor och gamlingar. Istället framhåller man att 250 män under 50 år var civila. Israel uppgav i sin detaljerade rapport med namn- och ID-listor att 89 personer var under 16 år, och inte stred för Hamas räkning. Totalt var 295 av alla dödade civila, enligt Israels ID-listor, medan 75 % (871) var terrorister.

Som nämndes ovan anser till och med Människorättsrådets utredare dock att det är problematiskt med palestinska vittnesmål, eftersom vittnena övervakas noggrannt av Hamas. Men Amnesty avfärdar det problemet, och hänvisar till att man i februari lyckats ge ut rapporten ”Hamas dödliga kampanj i skuggan av Gazakriget”, där palestinier intervjuas om terrorgruppens våld mot andra palestinier. Detta resonemang är dock missvisande. Familjen till en palestinier som avrättats eller lynchats, oftast som politisk dissident eller ”kollaboratör”, vågar självklart berätta att deras släkting lynchats av Hamas, som i rapporten ovan. Dessa övergrepp genomförs dessutom offentligt. Däremot är det tveksamt, även enligt ”Människorättsrådet”, om vanliga palestinska Gazabor som är beroende av återuppbyggnadsbidrag från Hamas och som riskerar våldsamma repressalier, skulle våga avslöja gruppens krigsförbrytelser under kriget mot Israel.

DET SOM INTE AMNESTY BEVITTNAT I EFTERHAND HAR INTE EXISTERAT

Hela Amnestyrapporten är uppbyggd enligt logiken att endast det som Amnestys team själva bevittnar i efterhand, eller får höra av palestinier, kan ha existerat. Det som inte teamet ser i efterhand, eller som inte bekräftats i palestinska berättelser, har inte ägt rum. Mycket riktigt blir slutsaterna befängda.

Utsagor från de intervjuade palestinierna om att deras hus blivit beskjutna av Israel ”bekräftar” Amnesty genom att titta på de rester av raketer och granater som ligger i anslutning till det skadade huset. Vid ett tillfälle återger Amnesty okritiskt berättelser från palestinier som tagit med sig granater innehållande vit fosfor till dem, och hävdat att de hittats vid deras eget hus. Om de boende hävdar att det inte fanns några terrorister i närheten, så blir det också Amnestys slutsats. Men när Israel säger att ett hus som attackerats också använts av palestinska terrorister ifrågasätts det genomgående med formuleringen att Amnesty ”inte har hittat bevis” för att det fanns terrorister där. Dvs terroristerna är inte kvar i byggnaden när Amnestys team kommer dit en månad efteråt. Och ingen palestinier skulle våga berätta om det.

Per definition kan Israels uppgifter aldrig få stöd av Amnesty, eftersom de inte var där under striderna mot Hamas. Därför används på sin höjd formuleringar som att ”det är möjligt” att palestinier avfyrat raketer från platser som Israel bombade (ex. s. 17), men oftast viftas de israeliska uppgifterna bort pga ”obefintliga bevis”, hur nu de skulle se ut i efterhand.

AMNESTY GER HAMAS BERÖM FÖR ATT ISRAEL EVAKUERADE CIVILA

I en skrattretande vändning påstår Amnesty också att palestinska terrorister intog palestinska hem endast som en följd av att Israel uppmanat de boende att evakuera till en säkrare plats. Amnesty hävdar, otroligt nog, att terroristerna inte skulle ha använt husen om de boende fått stanna kvar. Organisationen skriver på s. 64:

For example, when Israeli forces entered Gaza on 3 January, they took position in and around Palestinian residential houses and property, forcing many of the inhabitants to leave. Palestinian militants then used some of the empty properties – which would not have been possible if the Israeli forces had not forced the inhabitants to leave. (Palestinian militants often used empty houses, but in so far as Amnesty International could establish did not forcibly take over inhabited houses; […]

”Enligt vad Amnesty kunnat etablera” (dvs enligt palestinska påståenden), skulle alltså inte Hamas vågat eller kunnat (!) strida från palestinska hus om de boende fortfarande var kvar, och inte hade evakuerats till säkerhet av Israel. Detta påstående är minst sagt förbluffande! Hamas beväpnade terrorister skulle alltså låta sig domderas av bostadsinnehavaren?  Och Israel borde alltså ha låtit civilbefolkningen stanna kvar i stridsområdet!

Man hade kunnat förvänta sig att Amnesty åtminstone erkänner Israels insatser för att rädda civilbefolkningen genom att uppmana den att evakuera och ta skydd utanför det omedelbara stridsområdet. Men även det underkänns av Amnesty, som hävdar att order om evakuering endast bidrog till att ”skapa panik” (s. 50).

Amnestys skrattretande obalans fortsätter med konstaterandet att palestinierna ”visserligen inte förnekar” att terrorister sköt mot Israel från i närheten av deras hus, men säger att Israel inte givit Amnesty ”bevis” på att de sköt inifrån själva bostäderna, vilket palestinierna ”förnekar”, enligt Amnesty (s. 64-65). Medan det alltså räcker med palestinska ”förnekanden”, måste Israel ge Amnesty ”bevis” på alla de fall då Hamasterrorister funnits i en viss byggnad! Lägg märke till att Amnesty själva inte presenterar ett endaste bevis för någonting i hela rapporten, utan endast baserar sig på hörsägen från palestinier eller på om de hittat rester av ammunition liggandes någonstans. Det är oklart om Amnesty kräver att israeliska soldater ska strida med en videokamera på ena axeln för att dokumentera allt som händer. Kanske Amnesty kan följa med som kameramän nästa gång?

Det räcker också för palestinier att beskriva någon som ”civil” för att Amnesty ska godta det. Israeliska uppgifter om att en individ tvärtom varit inblandad i striderna, viftas bort med att Amnesty ”inte kunnat bekräfta det”.

När organisationen diskuterar fall där civila ska ha träffats av beskjutning på nära håll, påstår Amnesty, baserat endast på palestinska berättelser, att ”bevis indikerar” att det inte förelåg någon strid mot palestinska terrorister i närheten som skulle ha kunnat förklara misstaget (s. 24).

I diskussionen om vit fosfor framgår det inte att befolkningen uppmanades att evakuera, oftats med minst 24 timmars framförhållning (se ‘Palestinier ger Israel rätt om vit fosfor’), vilket förklarar varför endast ett extremt begränsat antal människor rapporterat skador från vit fosfor. Ingenstans diskuterar Amnesty den risk som israeliska soldater ådrar sig genom varningarna till civilbefolkningen, i och med att Hamas får reda på var trupperna kommer att befinna sig ett dygn senare.

Parodin på utredning går vidare. Eftersom Amnesty, i efterhand, inte hittade några kvarvarande vapendepåer i de hus som bombats, och  trots att man inte undersökt ”alla eller ens de flesta” av husen, så drar organisationen på s. 56 slutsatsen att de egentligen förstördes för att inte kunna användas som bostäder (!). Men på s. 75 gör människorättsgruppen en U-sväng och erkänner att Hamas och andra palestinska terrorgrupper de facto förvarar vapen i civila områden och därmed utsatte befolkningen för fara genom att göra vapendepåerna till legitima måltavlor. Men nu, i det korta avsnittet som granskar Hamas, är det plötsligt OK att strida mitt från tätbebyggda områden:

However, fighting in urban areas per se is not a violation of international humanitarian law, but the parties involved in the conduct of hostilities in an urban setting have an obligation to distinguish, and to ensure to the best of their ability, that their attacks only target military objects.

Man medger senare i rapporten att förstörelsen är koncentrerad till platser helt nära gränsen till Israel, i norr och öster (s. 63), men utan att nämna att det var just därifrån som avskjutningsramparna mot Israel var koncentrerade. Expressens Anna Dahlberg beskriver i sitt reportage strax efter kriget att spåren av striderna i Gaza var långt mindre än hon förväntade sig, och mestadels koncentrerade till gränsområdena mot Israel, samt att nästan ingen förstörelse kunde spåras i Gaza stad: ‘Svenska medier om överdrifterna om Gaza’.

Amnesty fördömer förvisso att Hamas utsatte den egna civilbefolkningen för livsfara genom att skjuta ifrån och förvara vapen i civila bostadsområden, samt gruppens ”krigsförbrytelser” mot civila israeler (s. 74-75). Men kritiken mot Hamas upptar endast 12 av rapportens 117 sidor. De åtta år av raketangrepp mot Israel som föregick kriget sammanfattas i en (1) mening! Amnesty väljer att enbart fokusera på Israels svar på Hamas långvariga terrorkrig. Därför talar man uteslutande om ”22-dagarskonflikten”, och blundar därmed för palestiniernas krigsförbrytelser dessförinnan.

Likaså sägs ingenting om den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, som tillfångatogs av Hamasterrorister inuti i Israel och som har hållits gömd i Gaza sedan tre år tillbaka, i brott mot folkrätten. Efter kidnappningen förstärkte Israel blockaden mot den Hamasstyrda enklaven, som ett försök att få honom släppt. Shalit har aldrig tillåtits få besök av Röda Korset. Israel har sagt att det inte kan bli tal om fler lättnader i gränskontrollen mot Gaza innan han släpps. I Amnestys 117-sidor långa rapport nämns han bara 1 gång i en fotnot, men inte som en palestinsk krigsförbrytelse, utan som en förklaring till varför gränserna inte öppnats ännu.

Amnesty ”förnekar inte” att terrorister och vapen finns i tätbebyggda palestinska områden, men försvarar det med hänvisning till bl.a. den palestinska ”vapenkulturen” (!). I en nästan overklig jämförelse med den terroristorganisation och de maskerade mördare som tagit över Gaza, skriver Amnesty på s. 77 att även den israeliska arméns huvudkontor ”ligger i tätbefolkade Tel Aviv” (!!). Lika sanslöst skriver Amnesty på s. 80 att Israel fortfrande ”ockuperar” Gaza, och till och med att landet har ”effektiv kontroll” (!) av Gazaremsan. Det går stick i stäv med FN:s åsikt, och verkligheten. Ingen seriös bedömare påstår att det Hamasstyrda Gaza ”ockuperas” av Israel. Landet har inte någon som helst ”effektiv kontroll” av Gazaremsan, vilket ju skulle göra det omöjligt för Hamas att dagligen anfalla Israel med missiler. Att Israel, i likhet med Egypten, kontrollerar sina gränser mot Gaza, samt luftrum och farvatten enligt fredsavtalen från Oslo, innebär inte på något sätt att Israel ”ockuperar” Gaza, sedan man drog sig tillbaka för fyra år sedan, 2005. Gazaremsan styrs med järnhand av den Ahmadinejad-stödda terrorgruppen Hamas, efter att Fatah-anhängare kastades ut från hustak och fördrevs av islamistgruppen.

Läs också:
– BBC rapporterar: Israels ID-listor visar att 75 % av alla döda i Gaza var terrorister – en andel som få arméer klarar att uppnå i strid mot en inbäddad terrorgrupp.
– Av totalt 1166 döda lyckades Israel neutralisera 871 Hamasterrorister (75 %). Under kriget dog också 295 civila, varav 89 var under 16 år.
– Erik Svansbo: Även Hamas erkänner att man använder mänskliga sköldar
– Röda Korset: “Inga tecken på att Israel använt vit fosfor olagligt”
– FN tvingas dementera: Israel bombade inte alls UNRWA-skolan i Gaza (DN är den enda tidningen i Sverige som rapporterat om dementin).
– Nima Dervish om hur Irans islamiska regim genomför anala våldtäkter på manliga demonstranter
– Jonathan Leman om bokbrännaren på UNESCO
– SvD:s ledarblogg om Sveriges okontrollerade bistånd till palestinierna (drygt 750 miljoner kronor/år)
– Elder of Ziyon avslöjar ”Free Gaza” igen

DN, 2, S, SvD, G, Hd, Smp, Kri, Y, N, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN, 2, 3, 4, Dag, 2, 3, 4, Ab, 2, 3, 4, 5, Gp, 2, Syd, 2, Vg, Hd, 2, 3, R24, N24, Smp, 2, 3, Vl, 2, Vg, 2, 3, 4, 5, B

Andra bloggar:
– Erik Svansbo om Sveriges finansiering av extrema NGO:s
– MxP om Michael Freunds artikel: Finland älskar Israel
– Mellanösternaktualia om EU, Iran och Israel
– JiM med foton från Gaza

Läs även andra bloggares åsikter om Amnesty, Israel, Gaza, Hamas, terrorister, palestinierna, IDF, Israel Defence Forces, Cast Lead, Gjutet Bly, Human Rigts Watch, civila, dödsoffer, Palestina, Mellanöstern, mänskliga sköldar, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, islamism, islam, terror, terrorism, terrorister, terrorist, Sderot, raketer, raketbeskjutning, missiler, tätbebyggelse, tätbebyggda områden, civila, civilbefolkning

Explore posts in the same categories: Frågor med svar, Organisationer, Politiken

Etiketter: Amnesty, Gaza, Gjutet Bly, Israel, krigsförbytelser, mänskliga sköldar, Mellanöstern, Palestina, palestinierna

Both comments and pings are currently closed.