Arabisk ovilja omöjliggör ”tvåstatslösningen”

Det mest omhuldade receptet för varaktig fred i Mellanöstern är den s k tvåstatslösningen, dvs att en palestinsk stat, grovt omfattande merparten av Västbanken samt Gazaremsan, upprättas jämte Israel. Huruvida det receptet har någon utsikt att skapa fred är omtvistat, men vi ska återkomma till frågan inom kort.

Däremot råder det inget tvivel om vad som idag, och sedan drygt 70 år tillbaka, står i vägen för en tvåstatslösning – nämligen arabernas upprepade vägran. För 70 år sedan ville araberna inte acceptera en tvåstatslösning, eftersom de trodde sig kunna vinna en militär seger. Idag vägrar de till följd av omvärldens inställning. Ju längre konflikten fortgår, desto mer pengar väller in till palestinierna. Situationen är bisarr – för varje palestinskt ‘nej’ till en tvåstatslösning sätts mer internationell press på Israel. Och målet är och förblir detsamma som tidigare, vilket palestinska politiker gång på gång upprepar – ingen judisk stat.

ARABISKT ‘NEJ’ TILL TVÅSTATSLÖSNING – EN HISTORIK

Harvardprofessorn Steven Kelman skrev häromdagen i DN:

Det [fred] kan bli möjligt om USA tar det stora steget och tvingar på Israel och Palestina Bill Clintons fredsplan från 1999. Skulle Israel inte acceptera, så minskar USA dramatiskt sitt stöd. Om palestinierna inte accepterar så stöder USA status quo på Västbanken.

Det tycks ha undgått Kelman att Clintons fredsplan accepterades av Israel, men inte av Arafat. I stället för en fredsuppgörelse arrangerade den palestinska myndigheten den andra intifadan.

Detta var inte den första gången en tvåstatslösning förkastades. Den första gången var 1937, då Peelkommissionens förslag accepterades av judarna men förkastades av araberna.

Peelkommissionens förslag

Nästa förslag kom 1947, denna gång från FN. Även denna plan accepterades av judarna men förkastades av araberna. Därefter startade araberna flera blodiga krig, och deklarerade 1967 sina ‘3 nej‘:

• NEJ till fred med Israel
• NEJ till erkännande av Israel
• NEJ till förhandlingar med Israel

Nästa seriösa försök till en tvåstatslösning var den som Kelman nämnde, vilken Arafat sade nej till i början av 2000. Detta förslag skulle inneburit att en palestinsk stat upprättades på Gazaremsan och 97% av Västbanken med vissa landbyten (antingen 96% av Västbanken plus 1% väster om stilleståndslinjen eller 94% av Västbanken plus 3% väster om stilleståndslinjen). Ytterligare land i anslutning till Gazaremsan skulle även tillfalla den palestinska staten, så ytan motsvarade hela Västbanken och Gazaremsan. 63 judiska byar skulle utrymmas.

OLMERT ERBJÖD OCKSÅ 100% – PALESTINIERNA SA ‘NEJ’ IGEN

I en intervju i den jordanska tidningen Ad-Dustour den 25 juni i år berättade den palestinska chefsförhandlaren, Saeb Erekat, att även den förre premiärministern, Ehud Olmert, i slutet av 2008 erbjöd land motsvarande 100% av Västbanken och Gazaremsan. Enligt Erakat var den palestinska hållningen att de ska ha suveränitet över all mark öster om stilleståndslinjen. Dessutom skall alla palestinska flyktingar ha rätt att flytta till Israel om de så önskar, och därtill erhålla ekonomisk kompensation (Erakat anser att 140 miljarder dollar är rimligt). Erakat säger att eftersom Israel hela tiden erbjuder mer har palestinierna ingen brådska att ingå något avtal.

OMVÄRLDEN STÄLLER RASISTISKA KRAV

De krav som nu ställs på Israel är inget annat än rasism:

• Västbanken är en stötesten. Intervjun med Erakat illustrerar att det palestinska ledarskapet kräver suveränitet över hela området öster om stilleståndslinjen. Barack Obama kräver ett totalstopp för byggande av bostäder åt judar öster om linjen. Ingen tycks kräva stopp för byggande av bostäder åt icke-judar. Varför?Judar har bott på Västbanken sedan biblisk tid. Endast under den olagliga jordanska ockupationen 1948-67 var området kliniskt rent från judar. Området erövrades av Israel i ett självförsvarskrig, och FN krävde i resolution 242 att parterna skall förhandla om gränser. Om bostadsbyggande är ett hot mot freden, så gäller det i lika hög grad icke-judar. I östra Jerusalem har arabernas olagliga byggande antagit epidemiska proportioner, och detta är en medveten strategi. Dessa byggen finansieras delvis av Iran och Saudiarabien.
• Obama vill dessutom inskränka friheten att köpa land, men enbart för judar. Byggandet av 20 lägenheter i ett område i östra Jerusalem som kallas Sheikh Farrah faller inte Obama i smaken. Området har köpts av en amerikansk jude, men det skall tydligen inte stå honom fritt att låta bygga på marken.Det står vem som helst, oavsett etnicitet, fritt att köpa mark i Israel och bebygga den. Den palestinska myndigheten har däremot förbjudit försäljning av mark till judar. Straffet för att sälja mark till judar är döden, och straffet har utdelats. Detta väcker däremot inte ont blod i omvärlden.
• Särbehandlingen av flyktingar är mest iögonenfallande. Krav finns på både rätt att återvända och rätt till ekonomisk kompensation för palestinier. Motsvarande rättigheter tillfaller inte judiska flyktingar, varken från Europa eller från arabvärlden eller Iran. Enbart de judiska flyktingarna från arabvärlden är fler än de palestinska flyktingarna.Vad viktigare är – huvudansvaret för den palestinska flyktingkatastrofen ligger inte hos Israel, utan hos de arabregimer som initierade kriget mot judarna 1948. Endast 10-20% av de 726.000 palestinska flyktingarna tvingades evakuera av israeliska styrkor.

MAHMOUD ABBAS: ”VI LÄMNADE SAFED 1948 PÅ EGET BEVÅG”

Som illustration till flyktingproblematiken har den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas, nyligen berättat i Al-Palestinia TV (den 6 juli) hur han och Galilléens araber i norra Israel blev ”flyktingar” 1948. Hans familj var förmögen, och hade flyttat till Safed från Damaskus knappt 90 år tidigare. När de insåg att det militära övertaget hade växlat, till arabernas nackdel, lämnade de och regionens araber Safed till fots på eget bevåg, och återvände så småningom till Damaskus. Huvudorsaken var rädsla för att judar skulle hämnas den massaker araberna utfört på judar i Safed 1929.

Jämför Abbas historia med Regina Bublil Waldmans, judisk flykting från Libyen:

YA DN 2 3 4 Metro 2 HD 2 GT Expressen 2 KvP 2 Sydsvenskan GP 2 AB 2 3 BT

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Västbanken, Gaza, Gazaremsan, Saeb Erakat, Mahmoud Abbas, Arafat, Regina Bublil Waldman, Barack Obama, flyktingar, Safed, Jerusalem, Damaskus, tvåstatslösning, Steven Kelman, Bill Clinton, Ehud Barak, Peelkommissionen, intifada, Ehud Olmert, FN, resolution 242, Sheikh Farrah

Explore posts in the same categories: Artiklar, Politiken, Video YouTube

Etiketter: Arafat, Barack Obama, Bill Clinton, Damaskus, Ehud Barak, Ehud Olmert, flyktingar, FN, Gaza, Gazaremsan, Intifada, Israel, jerusalem, Mahmoud Abbas, Palestina, Peelkommissionen, Regina Bublil Waldman, Resolution 242, Saeb Erakat, Safed, Sheikh Farrah, Steven Kelman, tvåstatslösning, Västbanken

Both comments and pings are currently closed.