Fred i Mellanöstern

Varför har TT politiserat sitt uppdrag vad gäller rapportering från Mellanöstern. Om f.d. TT-journalisten Stefan Hjerten och hans ideologiska bakgrund

Jag har fått privat förfrågan om f.d. journalisten Stefan Hjerten,som var en gång i tiden ansvarig för TT:S Mellanösternavdelning. Jag har skrivit en hel essay (år 2002) om Stefan Hjerten,därför att denna man politiserade sitt yrke på ett anmärkningsvärt sätt. Han skapade en hel skola , nämligen hur man skall förvränga,förfalska och manipulera verkligheten i konflikten mellan palestinier och Israel.

Detta gjorde han med hjälp av ordet,det skrivna ordet.
Stefan Hjerten hade en agenda,som var mera sofistikerat och mera komplicerat
än många trodde. Hans flirt med historierevisionismen och hans hat mot Israel
smälte i ett. Rötterna till hans ideologi bottnade i den franska fascismens allians
med extrema kommunister på 60 talet.

Det är detta som gav näring till Hjerten och hans mentor Jan Myrdal.
Dessa två var en del av den extrema ,relativistiska tolkningen av andra världskriget, tolkningen som hade samma agenda som dåvarande europeiska fascister
och neonazister. Angreppet på sionismen och den judiska staten var bara en delfenomen i en historierevisionistisk syn på Andra Världskriget, en syn som präglade en del av svenska vänster.
Hjerten och Myrdals pojkar hämtade näring från den rödbruna gyttjan,
där Rassinier och Faurisson gick hand i hand
med autentiska neonazister. Hatet mot judarna och Israel förenade de alla.
Allt detta har jag bevisat och påvisat i min essay,som är
mycket långt,och få vill kanske läsa den.

Printa ut den för all del, och läs i sommarvärmen (eller regnet),då kommer du att förstå mycket av dagens mediala propagandakrig mot Israel.
—

TTs Stefan Hjertén och historierevisionisten Robert Faurisson
(Hjertén är journalist på TT och Faurisson är s.k. historierevisionist som förnekar att Förintelsen har ägt rum)

”Om Faurisson (som stavas så) kan jag fatta mig kort. Jag håller inte med om hans slutsatser men menar att han, som var litteraturprofessor i Lyon och började analysera texter från 40-talet som Anne Franks dagbok, tystades på ett ojust sätt. Om du skulle visa litet intellektuell skärpa toge du fram den uppsats som jag skrev 1982 och såge sammanhanget. Det är inte det du påstår. I detta fall visar du både bristande kunskaper och ren illvilja.”
(Stefan Hjertén i brevet till mig, Josef Zorsky, den 3/12-2001)

Jag har noggrant läst Hjerténs uppsats från mars 1982 (Tidskrift för Folkets rättigheter, nr 1/1982).

Jag vill också från början påpeka att Faurisson inte kan anklagas för rasism. Om man använder Hjerténs resonemang (vilket jag gör nu) är det svårt att anklaga honom för antisemitism. Som han skriver i sin ”Memoire en Defense”, är han varken nynazist eller marxist och identifierar sig själv varken med höger eller vänster. Han beundrar de fransmän som var motståndare till nazismen under kriget. Icke desto mindre är hans UTGÅNGSPUNKT SAMMA SOM NAZISTERNAS och INTE DERAS OFFER.

Jag finner INGENSTANS i Hjerténs uppsats att han inte håller med Faurissons slutsatser. Tvärtom – Hjertén försvarar hans slutsatser genom sitt sätt att formulera sig. Och ägnar all intellektuell energi åt att försvara Faurissons rätt att sprida sina idéer.

”Jag tror att vi alla i skolan inhämtade att nazisterna byggde koncentrationsläger från 1933 för att spärra in socialister, kommunister, zigenare, judar och homosexuella samt att de från 1942 genomförde massmord i s k gaskamrar. Enligt en vanlig uppgift dödades sex miljoner människor i gaskamrarna”. Så inleder Hjertén kapitlet ”Gaskamrarna”. Vore han lite mera objektiv så skulle han först och främst notera att ingen historiker har skrivit att 6 miljoner människor dödades i gaskamrarna. Men den gängse uppfattningen är att SEX MILJONER MÄNNISKOR som alla var judar, mördades av tyskarna under andra världskriget. Efter denna mycket slarviga inledning beskriver Hjertén den chock som drabbade honom vid konfrontationen med Faurissons påståenden.
Och vad händer?
Stefan Hjertén börjar ”bläddra i historieböckerna” och då ”upptäcker man att gaskamrarna faktiskt är besvärliga ur källsynpunkt”. Så skriver en man som ”inte håller med om hans [Faurissons] slutsatser”.
”Han vägrar [Faurisson] att tro på en order från Hitler att döda alla judar”, fortsätter Hjertén i samma anda. Men han skriver inte att han inte håller med om professorns revolutionerande upptäckt. Tvärtom, han visar hur den illa behandlade litteraturprofessorn ”… argumenterar med tyfusepidemier, etc. Framför allt, monotont och envist letar han efter spår efter gaskamrarna och vittnen som kan beskriva dem”.

Lika monotont och envist letar jag i Hjerténs egen uppsats efter några spår av kritik riktat mot denna forskare. Jag finner ingenting. Tvärtom, rubriken efter ”Gaskamrarna” heter ”Motarbetades” (jag återkommer till denna beskrivning) och sedan det dramatiska ”Åtal” (kan inte låta bli att kommentera om detta senare fram).

Hjertén förstår kanske inte vem han försvarar och vilka idéer han ställer sig bakom. Har Hjertén någonsin fått bokkataloger från IHR? Har han sett Faurissons alster där, tryckta bredvid andra historierevisionister, inklusive antinazisten Paul Rassinier? Och bredvid deras titlar – alla dessa böcker om Tysklands oskuld, om Hitlers tal, videoinspelningar med titlar som ”Hitler ger judarna Teresinstadt” eller ”Waffen SS”?

”Och det är på det viset Faurisson blev antisemit”. Här räknar Hjertén upp alla exempel från israelisk politik, som bevisar att all kritik av Israel kallas för antisemitism av judarna, eftersom ordet antisemitism, som han skriver, har ”genomgått en dramatisk innehållsförändring, föga uppmärksammad i ordböcker eller allmänna medvetandet”. ”Den som menar att Israel inte får bomba Beirut …. ligger avgjort i farozonen för att bli kallad antisemit”, förkunnar Hjertén i inledningen av Faurissons försvar.
Men här avslöjar Hjertén sin verkliga tankevärld – Faurisson har nämligen aldrig kritiserat enskilda fakta ur israelisk politik. Istället sade han utan omsvep att ”De påstådda ’gaskamrarna’ under kriget och det påstådda ’folkmordet’ på judarna utgör en och samma historielögn; denna har tillåtit en jättelik politisk och finansiell bluff vars främsta förmånstagare är staten Israel och den internationella sionismen och vars främsta offer är det tyska folket – dock icke dess ledare – och det palestinska folket i dess helhet.”

Hjerténs kapitel om Paul Rassinier är ensidig, eller så undanhåller författaren vissa fakta medvetet. Rassinier erkände att vissa koncentrationsläger byggdes för exterminationen av människor, huvudsakligen judar. Andra utgåvan av hans ”Le Mensonge d´Ulysse” fick förordet skrivet av Albert Paraz, en känd antisemit och beundrare av Celines idéer, en man med nära kontakt med höger-anarkistiska cirklar. Rassinier var också mycket väl mottagen i litterära cirklar kring ”La revue Celinnienne”.

Originaliteten i Rassiniers revisionism ligger i hans bidrag till en unik syntes av element från yttersta högern till yttersta vänstern. Hans ”ideologi” kombinerar anti-kapitalism, anti-kommunism, anti-semitism och anti-sionism med en form av liberal pacifism och anarkism. (Med andra ord, Faurissons mästare skapade en ideologisk syntes av olika grupper som identifierade sig med varken den etablerade vänstern eller högern).
(Här kanske den undermedvetna dragningen som historierevisionismen utövade på Jan Myrdal, Stefan Hjertén eller t ex Åke Sandén från Svenska Freds, ligger).

Låt oss börja med att titta på några slutsatser från litteraturprofessorns Faurissons rika produktion (märk väl: inte professor i historia):

1) ”Hitler har aldrig beordrat eller accepterat att någon person skulle dödas endast p g a sin ras eller religion”.
(Serge Thion, Verité Historique ou Verité Politique?, La Vieille taupe, Paris, 1980, s.19).
2) ”Antalet judar som mördades under andra världskriget har inte varit större än 200 000 (två hundra tusen)”.
(Le Monde, 21 februari, 1979).
3) ”Hitlers Tyskland har inget primärt ansvar för andra världskriget, men delar detta ansvar med judarna, antagligen har Tyskland inget ansvar för kriget alls”.
(Serge Thion ,Verité…. [som ovan], s. 187).

– Om Faurissons forskning kring Anne Franks dagbok skall jag inte uttala mig om just nu, men hans slutsatser att dagboken är ett falsarium finner jag det vidrigaste i hela hans verksamhet. Anne Frank är ju en symbol för judarnas öde under kriget. Försvarslösa offer, jagade som råttor och utlämnade till sina grannars och beskyddares godtycke.

Stefan Hjertén direkt försvarar Faurisson i sin ”forskning” , och lägger hela sin intellektuella energi på att bringa läsaren i samma uppfattning som Faurissons. Nämligen, att Anne Franks dagbok är en påhittad historia!

Så varför denna ”ojusta” inställning till Faurisson?
Först måste vi fråga oss varför det är så viktigt för historierevisionister (och andra Holocaustförnekare) att bevisa att gaskamrarna aldrig existerat. Faurisson svarar faktiskt själv på denna fråga och hans svar kan var och en hitta i JHR (Journal of Historical Review, vol. 13, nr. 4, juli-augusti, 1993):
”The existence of gas chambers would be proof that the Germans tried to physically annihilate the Jews, that they indeed had the intention of killing off the Jewish people”.
För Faurisson är frågan om Holocaust en central fråga för kriget. Den viktigaste frågan, ja, i själva verket principfrågan i hela hans världssyn och synen på kriget (till skillnad från t ex Le Pen, som ser Holocaust som en ytterst marginell fråga).

Frågan om gaskamrarnas existens är en central fråga för alla som definitivt vill glömma det förflutna, som vill se Tyskland återigen i nationernas familj UTAN känslan av frustration eller skam. Det är därför som utvecklingen av den historiska revisionismen är bunden till en fråga om ett kollektivt minne av åren 1933-1945.

Det är därför som Faurissons följeslagare i Frankrike och andra länder knappast nöjer sig med en revision av själva Holocaust. För dem är Faurisson alltför konservativ. Hans efterföljare reviderar därför hela krigets historia och Tysklands roll i den. Och det är därför som Faurisson utmålas som ett offer av äkta stalinistisk process (som liknar Kravchenskos fall, menar man. Se JHR, vol.13, nr. 4, [som ovan], Alain Finkielkraut, ”L’Avenir d’une Negation: Reflexion sur la Question du Genocide”; Seuil, Paris, 1982, s. 63-74).

Fortsättning